Anna Jonsson har varit involverad i Vetenskapsrådets arbete och rapport om forskningskommunikation, som vänder sig mot föreställningen att man måste kunna leverera svartvita svar och gärna med ett dramaturgiskt inslag för att fånga läsarens intresse.
– Vi är många som tycker att det är en angelägen fråga och att vi behöver öka, men också bredda, förståelsen för forskningskommunikation, säger Anna Jonsson.
Frågan om forskningskommunikation har seglat upp på den forskningspolitiska agendan och allt fler finansiärer utlyser särskilda medel för att stötta forskare att kommunicera forskning. Nya metoder och samarbeten uppmuntras för att stå upp i vad som kan beskrivas som en kamp om kunskap när allt fler aktörer – med olika kunskapsintressen – söker efter allmänhetens uppmärksamhet.
Förenklade budskap
Enligt Anna Jonsson har det funnits en syn om att forskningsresultat ska föras fram till allmänheten och att dessa måste förenklas och förhålla sig till medielogiken. Föreställningen har varit, och är kanske delvis fortfarande, att man måste kunna leverera svartvita svar och gärna med ett dramaturgiskt inslag för att fånga läsarens intresse.
– I ett digitalt medielandskap är det många som kan och vill föra fram sin information, åsikt eller sitt tyckande till en bred publik. I ett demokratiskt samhälle är det naturligtvis viktigt, men som forskare behöver vi bli bättre på att lyfta fram våra metoder och hjälpa andra att skilja på vad vi tycker från vad vi vet, säger Anna Jonsson.
– Det finns en idé om att vi måste göra våra texter mer lättuggade, men alltför förenklade budskap riskerar att spä på misstron mot vetenskapen och förminska forskningens roll i samhället – vilket också är argumentet för varför forskare måste kommunicera mer. Att popularisera forskning får inte slå över i viljan att bli populär.
Olika uppfattningar
På frågan om hur mycket som ligger på forskningskommunikatörerna när det gäller målgruppsanpassning, kanaloptimering och spridning av ny vetenskap menar Anna Jonsson att det finns många olika uppfattningar.
– Personligen tycker jag att det är viktigt att skilja mellan vad som beskrivs som strategisk kommunikation och forskningskommunikation och att vi behöver tydliggöra olika roller och ansvar inom akademin. Stödet forskare kan få varierar väldigt mellan lärosäten och discipliner. Samtidigt är det också så att forskare själva uppfattar frågan om forskningskommunikation på olika sätt. Medan några ser det som ett naturligt inslag i sin forskning och undervisning, ser andra det som en del av det som beskrivs som samverkan eller tredje uppgiften och för att hinna göra det behövs mer tid och resurser.
Nya perspektiv
Det är dock viktigt att inte hamna i ett vi-och-dem-tänk, menar Anna Jonsson. Kanske ska vi inte starta en ny podd utan istället söka ett samarbete med den vetenskapsinfluencer som redan driver en framgångsrik podd, eller låta oss intervjuas av en skicklig journalist istället för att stappla fram något halvdant populärvetenskapligt. Att som forskare själv undersöka nya sätt att kommunicera forskning kan å andra sidan också öppna upp för nya perspektiv, något som Anna Jonsson och hennes kollegor bland annat har undersökt genom att låta vetenskap och konst mötas.
Hon gör en poäng av att det finns många aktörer utanför akademin som är både relevanta och kompetenta att föra och delta i det vetenskapliga samtalet och vara del av forskningskommunikationen. Det var också en anledning till att Lunds universitet i juni arrangerade ett välbesökt samtal på Skissernas museum på just det temat, och för att lyfta fram alternativa vägar in och ut ur akademin.
Fotnot. Förutom Anna Jonsson har Jesper Falkheimer, professor vid Institutionen för strategisk kommunikation, samt Caroline Runéus, administrativ chef vid MAX IV, deltagit i arbetet med Vetenskapsrådets rapport om forskningskommunikation. Debatten om forskningskommunikation som nämns i artikeln går att ta del av på Youtube.
