Jordens magnetfält fungerar som en osynlig rustning mot rymdens livsfientliga miljö och solvindar som annars hade sopat undan atmosfären. Magnetfältet är dock inte stabilt. Med ojämna mellanrum, i snitt vart 200 000:e år, sker polomkastningar då den magnetiska nord- och sydpolen byter plats. Under de senaste 180 åren har styrkan av jordens magnetfält minskat med cirka 10 procent samtidigt som ett område med ovanligt försvagat magnetfält har vuxit fram i Atlanten utanför Sydamerikas västkust. Denna region, där satelliters elektronik flera gånger havererat på grund av större exponering av högenergetiska laddade partiklar från solen, kallas den sydatlantiska anomalin och dess tillväxt har lett till spekulationer om att vi kan vara på väg mot en polomvändning. Men i en ny studie som publiceras i den vetenskapliga tidskriften Proceedings of the National Academy of Sciences kan ett svensk-amerikanskt forskarlag avslöja nya uppgifter om jordens magnetfälts förflutna.
– Vi har rekonstruerat förändringar i jordens magnetfält över de senaste 9 000 åren och kan med hjälp av dessa säga att anomalier likt den sydatlantiska troligtvis är återkommande fenomen som är kopplade till motsvarande variationer i styrkan av jordens magnetfält, säger Andreas Nilsson, geologiforskare vid Lunds universitet.
Tidskapslar skvallrar om förändringar
Resultaten bygger på analyser av brända arkeologiska fynd, vulkaniska prover och sedimentborrkärnor som alla bär information om jordens magnetfält. Det rör sig bland annat om lerkrukor som hettats upp till över 580 grader, vulkanisk lava som stelnat och sediment som avlagrats i havet och fungerar som tidskapslar som vittnar om jordens magnetfälts förflutna. Med hjälp av känsliga instrument har forskarna kunnat mäta dessa magnetiseringar och rekonstruerat riktningen och styrkan av magnetfältet på olika platser och tidpunkter.
– Vi har utvecklat en ny modelleringsteknik som binder ihop dessa indirekta observationer från olika platser och tidpunkter till en enhetlig global rekonstruktion av jordens magnetfält över de senaste 9 000 åren, säger Andreas Nilsson.
Kan sitta lugnt i båten
Genom att studera hur jordens magnetfält har förändrats kan forskarna lära sig mer om de underliggande processerna i jordens kärna som genererar magnetfältet. Dessutom kommer den nya rekonstruktionen att kunna användas för att indirekt datera både arkeologiska och geologiska fynd genom att jämföra uppmätta och modellerade variationer i magnetfältet på olika platser på jorden. Som en bonus kan forskarna lugna alla som oroat sig för att vi är på väg mot en total polomkastning.
– Baserat på likheter med de rekonstruerade anomalierna förutspår vi att den sydatlantiska anomalin troligtvis kommer att försvinna inom de kommande 300 åren och att jordens magnetfält inte är på väg mot en polomvändning, säger Andreas Nilsson.
Förutom Lunds universitet har Oregon State University deltagit i arbetet.
Studien publiceras i Proceedings of the National Academy of Sciences (PNAS): ”Recurrent ancient geomagnetic field anomalies shed light on future evolution of the South Atlantic Anomaly”