Hälso- och sjukvård har alltid hamnat högt på väljarnas agenda, så även i valet 2022. Enligt Tidöavtalet vill regeringen med stöd av Sverigedemokraterna nu utreda om svensk sjukvård kan förstatligas helt eller delvis. Att frågan lyfts nu kan delvis förklaras som en effekt av covid-19. 

– Pandemin visade att landets hälso- och sjukvård saknar marginaler för att hantera tillfälliga “peakar”. Coronakommissionen pekade också ut regionerna som ansvariga för bristande beredskap och föreslog att en ny instans för tydlig nationell krisledning bör inrättas. Det är alltså ingen slump att man från politiskt håll funderar över ett visst förstatligande just nu, säger Henrik Loodin.

En reform är tidskrävande

Henrik Loodin säger att en reform i Sverige kan ha både för-och nackdelar men att det finns en viktig aspekt att ha i åtanke.

– Ännu fler organisatoriska förändringar inom svensk hälso- och sjukvård läggs på en yrkeskår som redan har en stor arbetsbörda, säger Henrik Loodin.

Norge genomförde 2002 en liknande reform på ett drygt år (se faktaruta). Hur lång tid skulle motsvarande omorganisering ta i Sverige? För att få en uppfattning om hur lång tid en reform kan ta tar Henrik Loodin den nationella cancerstrategin som exempel.

Regeringen beslutade 2007 att utreda en nationell cancerstrategi med regionala cancercentrum (RCC). Målet var att skapa en bättre samverkan kring cancer – enkelt uttryckt en bättre cancervård. Reformen sjösattes 2010 och resulterade i sex regionala cancercentrum.

– Reformen tog alltså tre år att genomföra och gällde då samverkan kring en specifik sjukdom, som visserligen drabbar många och är komplex. Men de reformer som diskuteras nu gäller primärvård, BUP, vuxenpsykiatri, tillgänglig vård i glesbygd, nationell matchning, apotekens roll. You name it. En mild beskrivning är att den typen av centralisering som regeringen med stöd av Sverigedemokraterna vill utreda kan ta något längre tid, säger Henrik Loodin.

Möjlig risk för demokratin

Sverige har tidigare genomfört stora reformer inom hälso- och sjukvård. Ett exempel är 1992 års äldrereform då kommunerna tog över ansvaret för vård och omsorg av äldre från regionerna (dåvarande landsting). Ett annat exempel är avregleringen av psykiatrin i den så kallade psykiatrireformen (år 1994). Förändringen innebar att psykisk sjuka integrerades i öppenvården och slussades ut från enskilda anstalter som Lillhagen utanför Göteborg eller mentalsjukhuset Sankt Lars i Lund.

– Omfattande reformer har alltså tidigare genomförts i svensk hälso- och sjukvård. Men sjukvårdssystemets administrativa organisering i 21 självstyrande regioner med egen beskattningsrätt har dock legat fast, säger Henrik Loodin.

Henrik Loodin säger att eventuellt förstatligande kan vara problematiskt i demokratisk mening eftersom det innebär att makten flyttas uppåt - det vill säga från de mer lokalt förankrade regionerna till en statlig nivå som ligger längre bort från verksamheterna.

– Det finns en risk att det blir ett ökat glapp mellan medborgare och makt, vilket ur en demokratisk aspekt är värt att begrunda, säger Henrik Loodin.

Finns en historisk förklaring 

Hur kan vi då förstå regeringen och Sverigedemokraternas tankar om att göra den rockad som en centralisering av hälso- och sjukvård skulle innebära? Henrik Loodin beskriver de politiska idéer om hur vården ska organiseras som en historiskt stadigt svängande pendel.

I spåren av 1970- och 80-talens nyliberala politik etablerades kring 1990-talet en mer företagslik styrning av vården. Målet var att ändra den offentliga sektorn. Genom att bryta den byråkratiska lamslagning som då karakteriserade den offentliga sektorn skulle effektivitet och produktivitet ökas. Med hjälp av konkurrensutsättning, avregleringar, privatiseringar och valfrihet förändrades det svenska vårdlandskapet till en New Public Management-modell. 

– Konsulter togs in för att styra upp sjukvården och minska ”spill” och ineffektivitet. Kostnadseffektivitet kan det vara bra eftersom sjukvården hushåller med skattemedel. Men man kan också tänka att det är nödvändigt att ha ”spill” eftersom luft i systemet blir en försäkring för att hantera toppar av influensa eller som vid covid-19. Lite ”slack i linan” är helt enkelt bra, säger Henrik Loodin.

Henrik Loodin säger att den politiska idéen om en eventuell centralisering av landets hälso- och sjukvård kan ses som en reaktion till den konkurrensutsatta och mer avreglerade vården där många olika aktörers intressen ska samordnas. Helt enkelt en önskan om ordning och reda. Han säger att det kan verka logiskt den politiska pendeln ständigt rör sig mellan dessa poler.

– Centralisering och decentralisering är återkommande trender i diskussionen om hur vården ska organiseras. Tidöavtalet betonar att regionala skillnader ska minska genom att ge staten ett tydligare ansvar för vården. Detta är dock inget nytt, säger Henrik Loodin.

Mer nöjda än någonsin med landets hälso- och sjukvård

Henrik Loodin säger att det finns en uppfattning om att en omorganisering av svensk sjukvård har att göra med ett utbrett missnöje bland patienterna. Så är dock inte fallet.

– Historiskt sett har vi blivit allt nöjdare och friskare samtidigt som det har anställts fler läkare. Undantaget är psykisk ohälsa som ökar, där finns ett större missnöje med vården. Självklart finns regionala skillnader, men faktum är att en majoritet av befolkningen är väldigt nöjda med hur vården ser ut idag. Det paradoxala är kanske att svenska patienter aldrig har varit så nöjda som idag, säger Henrik Loodin och hänvisar till Sveriges kommuner och regioners (SKR) vårdbarometer för 2021.