Några meter bort pågår spårvägsbygget men utifrån ser forskningsväxthusen ut som vilka växthus som helst. Väl inne är det första intrycket de många skiljeväggarna som delar upp flyglarna i olika rum. Vissa stora, andra små. En del möjliga att värma upp och klimatanpassa, andra inte.
Några rum är utrustade med special-attiraljer som skåp, fjärilsburar och en kamera-skena avsedd att filma humlor. Grejerna har forskare beställt av Biologiska institutionens servicetekniker, bröderna Anders och Lars Fredriksson, som konstruerat och byggt dem i institutionens egen verkstad.
– Forskarna har en idé sedan bygger jag och min bror, konstaterar Anders Fredriksson som vore det den enklaste saken i världen att bygga om odlingsskåp och sätta in extra hyllplan och belysning så att skåpet blir exakt så som forskaren vill ha det.
Verkstaden på Biologiska institutionen tar inte bara uppdrag från biologer. Vem som helst som jobbar på universitetet är välkommen att höra av sig. Bygga nytt eller reparera gammalt spelar ingen roll.
– Kan vi så hjälper vi till. Enda skillnaden är att biologerna betalar 300 kronor i timmen, de andra 500, säger Anders Fredriksson.
I mitten på mars börjar det spira av aktivitet i växthusen. Laboratorieingenjör Chatarina Mattsson visar runt bland experimentodlingar och rum anpassade för insektsförsök.
När rivning av växthusen var ett reellt alternativ för några år sedan var det inte särskilt stor del av ytorna som användes till det de är avsedda för. Nu utnyttjar forskare ungefär 80 procent under högsäsong. Mer än tidigare alltså, men det finns plats för fler.
Men det är en tidigare hyresgäst som sticker ut mest – Skissernas museum. De använde växthuset för att torka kaveldun inför en utställning.
– Det är nog det mest udda vi har haft, säger Chatarina Mattsson.
Samtidigt finns det de som borde känna till växthusen och dess möjligheter men som inte gör det.
– En del biologer frågar om det går att ställa in temperatur och luftfuktighet. Det finns till och med de som blir överraskade av att det överhuvudtaget finns växthus. Det är konstigt, säger hon.
Chatarina Mattsson fortsätter längre in i den ena flygeln. Längst bort finns några tomma odlingsbänkar. De ser inte mycket ut för världen och för ett otränat öga skiljer de sig inte från resten av bänkarna. När Chatarina Mattsson lägger handen på bänkskivan är det som om hon vidrör odlingsbänkarnas egen graal, och hon ångrar inte en sekund att hon och Anders Fredriksson ägnade borden lite extra uppmärksamhet när de röjde upp.
– De här borden är uppvärmda under-ifrån. Det är jätteovanligt och hur värdefullt som helst för en odlingsmänniska som jag. Rotbildningen går ju mycket snabbare när jorden värms upp, och det skadar inte plantorna.
Ett par jordgubbsplantor i bordets ena hörn bär syn för sägen. Det är den 19 mars och stora, röda bär dinglar några centimeter över bordsskivan.
– Du måste smaka, de är jättegoda! Det här är belöningen.
Text: Jan Olsson
Foto: Inger Ekström