Karin Aggestam är föreståndare för CMES och koordinator för det strategiska forskningsområdet om Mellanöstern (MECW). För ett par veckor sedan anordnade CMES en öppen paneldebatt för att belysa situationen i Iran och uppmärksamma protesterna. Paneldebatten föregicks av kritik främst från en del iranier i den svenska diasporan som ville stoppa en av de fem paneldeltagarna för att denne enligt kritikerna står nära regimen, andra hade synpunkter på panelens sammansättning.
– Självklart var det aldrig ett alternativ att hindra en inbjuden och väletablerad forskare med stark förankring i Mellanösternstudier att tala. För oss handlar det om att stå upp för, och värna om akademisk frihet och det demokratiska samtalet. Vi lever i en polariserad tid när detta är hotat, säger Karin Aggestam.
Två sidor av myntet
I Iran finns ingen akademisk frihet i betydelsen att fritt våga ifrågasätta och tänka kritiskt. Det är hon och CMES biträdande föreståndare Ronny Berndtsson överens om. Därför är det extra viktigt att stödja de som protesterar.
Men att stödja och samarbeta kan innebära risker också. Det har Ronny Berndtsson erfarenhet av från LTH där han är professor vid Avdelningen för teknisk vattenresurslära.
– För några år sedan blev en före detta masterstudent vid LTH inbjuden som expert till Iran med förespeglingen att han skulle få en hög ställning på en myndighet för att arbeta med miljö- och vattenfrågor. Efter en tid fängslades han eftersom han hade kritiserat de myndigheter som ansvarar för vatten och miljö. Det slutade med att han flydde ut från Iran till USA. Vi har fortfarande kontakt med varandra.
Efter den händelsen har Ronny Berndtsson tillsammans med en annan kollega med rötter i Iran besökt landet för att diskutera forskningssamarbeten.
– Det hände ingenting, men min kollega var nervös. Man känner att man är övervakad och att myndigheterna har koll på vem man är. Så visst finns det två sidor av myntet när det kommer till samarbete.
En ny politisk generation
Iran är en teokrati, en stat där lagstiftningen måste stå i samklang med sharia, guds lag. Det finns ingen plats för åsikter som ifrågasätter denna religiösa ordning. Samtidigt är Iran ett land med hög andel välutbildade jämfört med andra länder i Mellanöstern, flera av dem är kvinnor. Utmärkande för Iran är också att omkring 60 procent av befolkningen är yngre än 30 år.
Karin Aggestam är knappast förvånad över att universiteten spelar en stor roll i protesterna. Inte heller att de som går i bräschen för protesterna är unga kvinnor. Det som utlöste protesterna i mitten av september var 22-åriga Mahsa Jina Aminis död. Hon greps av den så kallade moralpolisen för att inte ha burit sin hijab, sin huvudsjal, på rätt sätt. Senare hittades hon död i arresten.
På tv-bilder har unga kvinnor synts när de bränt sina hijab och klippt av håret samtidigt som de skanderat ”kvinna–liv–frihet”. Det handlar om kvinnors rätt att själva bestämma över sina liv, menar Karin Aggestam.
– Protesterna visar på att kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter. Den här kampen för frihet och demokrati engagerar även många unga män som deltar i protesterna. Det som händer i Iran fostrar därför en ny politisk generation.
