Oavsett intresse och förutsättningar är många människor idag hänvisade till minst femton år i skolan för att kunna bidra till samhället. Allt fler uppgifter som tidigare sköttes utmärkt av personer med endast grundskoleexamen, kräver nämligen idag akademiska studier. Det kan handla om administrativa uppgifter, men också om viktigt praktiskt arbete.
Trenden märks i samhället i allmänhet, men även vid landets högskolor och universitet. En del av det arbete som forskare och lärare utför idag är exempelvis av enklare administrativ karaktär och hade lätt kunnat hanteras av andra yrkesgrupper. Samtidigt är det inte ovanligt att administrativ personal har doktorshatt.
Sjukvårdsbiträden – en försvunnen yrkesgrupp
Ett av de yrken som har försvunnit är sjukvårdsbiträden, som länge var den största yrkesgruppen i vården. År 1980 utgjorde de 43 procent av all sjukvårdspersonal inom landstingsvården. Närmare trettio år senare var gruppen nästan helt utraderad. Siffrorna är unika och de har tagits fram i en ny magisteruppsats i sociologi vid Lunds universitet. Författaren heter Anton Petersson. Han visar hur delar av sjukvårdsbiträdenas uppgifter först fördes över till undersköterskor och därefter till sjuksköterskor. Idag är bristen på sjuksköterskor skriande och flera regioner är på väg att återinföra sjukvårdbiträden.
Akademiseringen innebär visserligen ökade kunskaper, men den kommer således även med problem. Ändå har kritiken varit lågmäld, vilket möjligen kan bero på att få vill vara emot akademisk kunskap. Kanske är det också en del av förklaringen till att akademin så relativt okritiskt har härbärgerat de ökade studentkullarna.
Även misstänkt med forskningserfarenhet
Samtidigt omfamnas akademiseringen bara till en viss gräns. Forskningserfarenhet betraktas nämligen fortfarande med misstänksamhet på många håll. Det är exempelvis ovanligt med forskarutbildade personer bland generaldirektörer och på andra höga poster i den offentliga sektorn, liksom bland statsråd, regionråd och kommunalråd. I stället för att konsultera disputerade forskare för kunskapsöversikter inför politiska beslut anlitas också andra aktörer. Samhället riskerar på så vis inte bara bristande beslutsunderlag, utan det är också ett slöseri med skattemedel när landet inte använder den forskning som man själv finansierar.
En del av skulden för misstänksamheten mot forskare ligger hos akademin, som är dålig på att belöna praktiska meriter hos sina forskare. Även om samverkan lyfts som ett viktigt strategiskt mål skickar belöningssystemen och kulturen i akademins vardag ofta helt andra signaler. Det gör att forskare inte alltid är förberedda på de krav som ställs när de kliver in i näringsliv och förvaltning.
I senaste numret av ansedda forskningsjournalen Academy of Management Review inleder redaktörerna Ployhart och Bartunek med ett brandtal för praktiknära forskning. ”There Is Nothing So Theoretical As Good Practice”, konstaterar de. Vi behöver en större bredd av praktisk erfarenhet och forskning i dagens organisationer och ett bättre samspel mellan de båda. Här har akademin har en viktig roll.
