I slutet av februari i år skrev den erkände ekonomen Paul Krugman en kolumn i New York Times och pläderade för grön tillväxt. Timothée Parrique läste texten, rensade omedelbart kalendern på alla uppdrag och satte sig vid skrivbordet. Några dagar senare publicerade han ett omfattande blogginlägg, ackompanjerat av ett pärlband av uppdateringar i sociala medier, och redogjorde utförligt för forskningsresultat där han bemötte Krugmans argument.
– Jag kände att jag måste reagera och visa att det Paul Krugman skriver om grön tillväxt är farligt, för det stämmer inte. Jag önskar verkligen att det vore sant, men forskningen visar tyvärr på motsatsen, säger Timothée Parrique.
Att Timothée Parrique har ett starkt engagemang för sitt ämne nerväxt (från engelskans degrowth) går inte att ta miste på. Det var samma drivkraft som för några år sedan fick honom att lita på magkänslan och satsa på forskningsämnet, trots alla varningar runt omkring. Han fick höra att det var illa för hans karriär, att han var på väg att skjuta sig själv i foten, att det var meningslöst. Dessutom var det svårt för honom att få finansiering.
– Som makroekonom ska man ju syssla med tillväxt, inte nerväxt. I Europeiska kommissionen, där jag föreläste om min blivande avhandling, fick jag höra att det var på tok för provokativt. Men jag var envis, och tycker det är viktigt att vi inom forskningen kan utmana gränserna.
Nerväxt för lägre klimatpåverkan
För tre år sedan lade han fram sin doktorsavhandling på 871 sidor, ”The political economy of degrowth”. Den belyser konsekvenserna av traditionell ekonomisk tillväxt och varför så kallad grön tillväxt, där tillväxt inte är kopplad till negativa effekter på klimat och miljö, saknar starka bevis i forskningslitteraturen. I den avslutande delen av avhandlingen undersöker han olika recept på hur nerväxt skulle kunna genomföras i samhället.
Vad är då nerväxt och hur kan det öka hållbarheten i världen? Förenklat förklarar Timothée Parrique att nerväxt innebär att man skalar ned både produktion och konsumtion. Det finns nämligen starka samband mellan tillväxt och användningen av jordens resurser, som i sin tur innebär negativ påverkan på miljö och klimat. I en nerväxt-ekonomi blir det exempelvis färre produkter tillverkade, minskade transporter, mer skog bevarad samt lägre köttproduktion, mineralutvinning och energianvändning.
– I höginkomstländer har vi en ekologisk skuld, vi använder för mycket naturresurser och har höga klimatpåverkande utsläpp. I forskningen undersöker vi vad som skulle hända om vi sätter våra höginkomstländer på en makroekonomisk bantningskur. På ett planerat sätt kan vi då minska avtrycket på miljön, dämpa klimatförändringarna och förhoppningsvis få den biologiska mångfalden att blomstra, säger Timothée Parrique.
Krympt ekonomi, mindre shopping och resande, lägre materiell standard – det kan föra tankarna till ett smådeppigt framtidsscenario med recession och högre arbetslöshet. Men det är inte så det är tänkt, understryker Timothée Parrique. Tvärtom. En viktig punkt inom nerväxt-forskningen är nämligen att ersätta tillväxtmål som BNP med indikationer som istället mäter vårt välbefinnande. Tanken är att vi ska kunna arbeta mindre och få mer tid för relationer och en högre livskvalitet än i dag.
Fokus på väbefinnande i stället för vinstmaximering
Forskningen visar att efter en viss levnadsstandard finns det ingen korrelation mellan ökad tillväxt och högre välbefinnande, enligt Parrique, och därför menar han att vi ska fokusera på de verkliga behov vi människor och naturen har:
– Frågan är varför vi i världen fortsätter att fokusera på vinstmaximering och BNP, som är gamla ekonomiska mätetal. Vi kan mäta rikedom på ett nytt sätt som tar hänsyn till saker såsom vår hälsa, sociala relationer, ren luft i städer och biologisk mångfald. Vi behöver bygga upp kooperativ som inte är vinstdrivande och ökad lokal handel, valuta och demokrati.
Våren 2023 lever tanken om grön tillväxt fortfarande stark i de politiska debatterna i många länder. Om höginkomstländer inte växlar om till nerväxt, vad händer då?
– Naturresurserna kommer inte att räcka till, det är väldigt tydligt. Så antingen kan vi genomföra det här på ett strukturerat, intelligent organiserat och medvetet sätt i dag, eller så sker det genom någon form av kollaps i morgon. Det är ungefär som att välja metod för en överviktig patient. Antingen väljer man en hälsosam diet som får patienten i god form, eller så amputerar man ett ben för att uppnå målet.
Pandemin banade väg för uppmärksamheten
Timothée Parrique är nu postdoktor inom Lunds universitets excellenssatsning Agenda 2030 och forskar vidare om nerväxt. Om ointresset var stort för några år sedan blev intresset för hans forskning desto större när avhandlingen var klar. Den publicerades samtidigt som pandemin lamslog stora delar av världen – då började telefonen gå varm hemma hos Timothée. Många journalister var intresserade av vad minskade ekonomier kunde innebära och hans avhandling laddades ned i tiotusental och blev i vintras också till en populärvetenskaplig bok i hemlandet Frankrike.
Men egentligen var det en slump att han fick upp ögonen för hållbarhetsfrågan. Han är uppvuxen i Versailles och studerade sin master i ekologisk ekonomi på Uppsala universitet genom ett Erasmusprogram. Hållbarhetskurser där och en sommarkurs i Barcelona blev avgörande.
– Jag hade inget miljöintresse i grunden, men insåg plötsligt att vi inte kunde lösa klimatförändringarna med de klassiska ekonomiska modellerna. Det kändes som att försöka bygga ett helt hus med bara en skruvmejsel. När jag fick höra talas om nerväxt blev det en ögonöppnare.
Nu tilldelas Timothée Parrique hållbarhetspriset Agenda 2030 Award vid Lunds universitet. Utöver äran får han 25 000 kronor i prispengar. Minimalisten Timothée Parrique funderar lite på hur han vill använda prispengarna.
– Det blir ju inte att åka privatjet till Costa Rica precis. Troligen vill jag hjälpa små, spännande klimatprojekt som behöver finansiering. Det skulle vara fantastiskt roligt!
Timothée Parriques blogg och webbplats – timotheeparrique.com
