Humor, rasism och tolerans var nyckelord i paneldiskussionen. I panelen satt även sociologen Carina Tigervall, universitetslektor, Ragnvi Melin, kommunikationschef på akademiska föreningen och Ida Ölmedal, redaktör på studenttidningen Lundagård.
Panelen inledde genom att berätta de värsta och mest kränkande vitsar de någonsin hört. Det blev knäpptyst i lokalen när skämt om förintelsen varvades med grova våldtäktsskämt. Frågan var väckt; får man verkligen skoja om allt?
– Att ett kränkande skämt håller hög kvalitét kan möjligtvis motivera skämtet, men aldrig ursäkta det, sa Ragnvi Melin.
Mycket av diskussionen handlade om vem som får skämta om vad och när det sedan går så långt att ett skämt blir kränkande. En inte helt lättbesvarad frågeställning visade det sig under seminariet.
– Det handlar om värderingar, kunskap och status. Människor använder sin position för att trycka ner andra, inte sällan i form av nedvärderande skämt, sa Ida Ölmedal.
Carina Tigervall menar att humor har med tidsandan att göra.
– Orangea väggar ansågs vara snygga på 70-talet, men nu tycker väl ingen det längre. På samma sätt kan ett skämt som ansågs vara roligt för ett antal år sedan, idag vara kränkande, sa Carina Tigervall.
Anna Ekwall, universitetslektor på Institutionen för hälsa, vård och samhälle, är en av de som arangerar seminarieserien. Hon berättar att nästa seminarium kommer att handla om utanförskap.
– Förhoppningsvis får åhörarna en ökad medvetenhet och förståelse genom att ha varit med och lyssnat, sa Anna Ekwall efter seminariet.
Samtidigt menar hon att det kan vara svårt att nå ut till de som faktiskt behöver höra vad sägs på seminariet.
– Är man rasist går man inte hit frivilligt, sa Anna Ekwall.
Text & foto: Fredrik Bröndum