Lena Halldenius och Jessica Almqvist, båda professorer i mänskliga rättigheter och koordinatorer för Lunds universitets nya profilområde med samma namn, svarar på fyra frågor om mänskliga rättigheter ett år efter invasionen.
Åren efter 11 september sågs terrorismen av många som det stora hotet. Nu med Rysslands invasion av Ukraina ser vi återigen ett krig mellan två stater i Europa. För detta har Ryssland mött fördömanden. Men hur är det med mänskliga rättigheter i krig?
Lena Halldenius: Krig är den ultimata rättighetskränkningen. Ett sådant krig som det vi nu ser i Ukraina slår sönder samhället. Ryssland omöjliggör för Ukraina att upprätthålla mänskliga rättigheter i förhållande till sin egen befolkning för man slår sönder den infrastruktur som krävs. Rätt till hälsa kräver sjukvård, läkemedel, medicinsk forskning och apotek. Rätt till utbildning kräver skolsystem, lärarutbildningar och skolskjutsar.
Jessica Almqvist: Den humanitära rätten, krigets lagar som reglerar krigsföring, är den som gäller men det är inte endast humanitär rätt som måste efterlevas i krig. Även om ett land är drabbat av en väpnad konflikt betyder det inte att det är krig i alla delar av landet och hela tiden. Barn går fortfarande i skolan, vuxna behöver försörja sig och sjuka behöver vård. Krig sätter alla rättigheter på spel. Därför måste också mänskliga rättigheter respekteras.
I den allmänna förklaringen från 1948 samlas både medborgerliga och politiska rättigheter, som rösträtt, yttrandefrihet och rätt till en rättvis rättegång, och ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, som rätten till hälsa, utbildning, mat och bostad. Varför delade världens länder upp dem i två konventioner?
Jessica Almqvist: Kalla kriget gjorde det omöjligt att komma överens om en gemensam konvention. Länderna som sitter i FN:s säkerhetsråd, som till exempel USA, Kina och Ryssland, har en problematisk relation till olika konventioner. USA ratificerade, det vill säga anslöt sig, först 1992 till konventionen om medborgerliga rättigheter och har skrivit under men inte ratificerat den andra vilket är konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Kina har agerat på motsatt sätt och anslutit sig till den sociala rättighetskonventionen men inte till den som rör politiska rättigheter.
Lena Halldenius: Politiska och medborgerliga rättigheter – som yttrandefrihet och likhet inför lagen – anses ibland som de ”riktiga” mänskliga rättigheterna. De var Amnesty Internationals bevekelsegrunder i början och grunden för medborgarrättsrörelsen i USA. De handlar om den rena rättsstatusen för en individ och vad en samhällsinstitution får göra gentemot en enskild person. Men de ekonomiska och sociala rättigheterna – som rättigheter i arbetslivet, hälsa och levnadsstandard – är på ett sätt mer radikala och hade aldrig gått igenom idag. De är mycket mer ambitiösa än det som står i de globala hållbarhetsmålen. Rättigheterna är en konsekvens av efterkrigstiden då fattigdom skulle byggas bort genom välfärdsinstitutioner och stora sociala reformer.
Vad är det största hotet mot mänskliga rättigheter idag?
Lena Halldenius: Rättigheter har tidigare varit motståndets språk men idag är det så kodifierat och institutionaliserat att det blivit det språk som makthavare talar. Det finns en risk att statliga makthavare både är potentiella kränkare av mänskliga rättigheter och uttolkare av vad de innebär. Det nuvarande spända politiska läget sätter fingret på det. När spelar mänskliga rättigheter roll? Får de gå emot en politisk agenda eller inte?
Jessica Almqvist: Så är det tyvärr ofta. Efter terroristattackerna 2001 och åren efteråt var det inte möjligt att inom USA kritisera krigen i Afghanistan och Irak, Guantánamo eller tortyren i Abu Ghraib. Tystnad rådde. Då stod mänskliga rättigheter inte högt i kurs för makthavaren. Än idag sitter ett trettiotal personer fängslade i Guantánamo som en följd av kriget mot terrorn. De väntar på rättegång i militär tribunal. Inte på gottgörelse.
Det politiska läget i Europa har fått till följd att både Sverige och Finland ansökt om medlemskap i Nato. Samtidigt ställer Turkiet höga krav på främst Sverige för inträde. En del menar att det finns risker för kränkningar av mänskliga rättigheter när kraven ska uppfyllas. Nu senast väckte koranbränningar och Turkiets krav om totalt förbud för den typen av yttringar uppmärksamhet. Är det en mänsklig rättighet att bränna koranen?
Lena Halldenius: Inom Sverige kan vi ha en diskussion om det lämpliga eller olämpliga i att bränna koraner. Men nu befinner vi oss i ett annat skede där vi har en regering som försöker blidka Turkiet. Ska en auktoritär ledare i Turkiet kunna kräva av den svenska regeringen att förbjuda koranbränningar? Nu pågår en förhandling och då är det politiskt intressant att få folk att hålla käften. Det är i den här typen av situationer som principen om yttrandefrihet blir tydlig. Om man inte får säga saker som andra tycker illa om är yttrandefriheten inte så mycket värd.
Jessica Almqvist: EU-kommissionen har kritiserat Sverige och menar att koranbränning inte ingår i yttrandefriheten. Det är en väldigt komplicerad fråga. I Sverige är det till exempel inte ett brott att bränna en flagga men det är det i en del andra länder. För att leva i ett mångkulturellt samhälle måste vi prata om detta på ett ansvarsfullt och inkluderande sätt. Man måste skilja på att straffbelägga att bränna en religiös skrift och att säga att det är moraliskt fel.
Lena Halldenius: Det kan jag också tycka. Men det är utmaningen. Relationen till Turkiet gör något intressant med detta. Jag kan tycka att koranbränningar är kränkande, olämpliga och, i det här fallet, töntigt pajaseri från en man som vill ha uppmärksamhet. Men staten kan inte förbjuda någon att bränna koraner. Det är olika saker.
Jessica Almqvist: Ja, att skydda mänskliga rättigheter kan betyda att försvara någon vars åsikter och handlingar man avskyr. Det är vad det betyder, men det finns också gränser. Hatpropaganda och hets mot folkgrupper är inte tillåtet och xenofobi måste motarbetas.
