På senare år har forskning visat att det finns flera begränsningar med mätning av enbart BMI när det gäller att bedöma mängden och fördelningen av fett samt risken för att utveckla olika sjukdomar i samband med obesitas. År 2025 publicerade en kommission av forskare och experter nya kriterier för diagnosen obesitas i tidskriften The Lancet Diabetes & Endocrinology där de framhöll att enbart BMI inte är ett tillräckligt tillförlitligt mått för att ställa diagnos.
En ny studie av forskare vid Lunds universitet och AstraZeneca ger ökat stöd för vikten av att inkludera fler parametrar än BMI vid diagnosticering av obesitas. Studien, som publiceras i tidskriften eBioMedicine, är en del av ett datadrivet projekt inom precisionsmedicin av Sophie Gunnarsson, anställd av AstraZeneca och industridoktorand vid Lunds universitets diabetescentrum.
– Obesitas erkänns alltmer som en sjukdom, men BMI används fortfarande som enda mått för att ställa diagnos utan att se till hälsan i bredare termer. Metoden har flera begränsningar och vår nya studie ger nytt stöd för att mätning med hjälp av kroppsfettprocent och midjemått fångar riskdimensioner som mätning av BMI missar, säger Sophie Gunnarsson.
Fem riskgrupper
Forskarlaget analyserade data från 489 311 deltagare i befolkningsstudien UK Biobank. Deltagarna följdes i genomsnitt under 13 år och forskarna använde sig av måtten kroppsfettprocent och midjemått för att dela in deltagarna i fem riskgrupper och bedömde deras risk för att utveckla 3P-MACE (kardiovaskulär död, icke-fatal hjärtinfarkt eller icke-fatal stroke), typ 2-diabetes och kronisk njursjukdom. Grupp 1 hade ingen ökad risk för dessa tillstånd och fungerade som en referensgrupp, medan risken ökade gradvis för varje grupp och var som högst för grupp 5 (se faktaruta).
Under uppföljningstiden upplevde 24 778 av samtliga deltagare i studien kardiovaskulära händelser, 30 376 deltagare fick diagnosen typ 2-diabetes och 14 906 deltagare utvecklade kronisk njursjukdom. Jämfört med grupp 1, som hade en hälsosam fettprofil, hade individer i grupp 5 över nio gånger högre risk för typ 2-diabetes, dubbelt så hög risk för kronisk njursjukdom och 64 procent högre risk för kardiovaskulära händelser.
Klassifikationssystemet kunde också identifiera en stor andel individer som hade hög risk för dessa utfall, trots att deras BMI inte visade på obesitas. En del individer hade en avvikande fettprofil trots att deras BMI var normalt och hade 45 procent högre risk för kardiovaskulära händelser, 58 procent högre risk för kronisk njursjukdom och över fyra gånger högre risk för typ 2-diabetes jämfört med dem som hade en hälsosam fettprofil.
– Våra analyser visar att mätning av kroppsfettprocent och midjemått i samband med screening för obesitas kan hjälpa oss att identifiera individer med hög risk att utveckla fetmarelaterade sjukdomar i ett tidigare skede jämfört med mätning av enbart BMI. Fynden kan leda till bättre riskförutsägelse och prioritering kring behov av till exempel livsstilsinterventioner, obesitasläkemedel och fetmaoperationer, säger Sophie Gunnarsson.
Individanpassad behandling
En begränsning med studien är att den har genomförts på en befolkning där en majoritet av deltagarna har europeiskt ursprung. Diabetesforskaren Rashmi Prasad, en av de ledande författarna, är verksam i en forskargrupp vid Lunds universitets diabetescentrum och har tidigare genomfört studier som undersöker hur diabetes kan delas in i olika undergrupper. Hon är även huvudhandledare för Sophie Gunnarssons pågående doktorandprojekt.
– Jag tycker att vår nya studie är ett fantastiskt exempel på hur forskare inom akademin och industrin kan bidra med olika perspektiv i ett samarbete som förhoppningsvis kan bidra med ny kunskap som kan hjälpa oss att identifiera individer med förhöjd risk att utveckla fetmarelaterade sjukdomar. Nu planerar vi att gå vidare med studier där vi undersöker om indelningen av personer med obesitas kan appliceras på andra befolkningsgrupper. En långsiktig förhoppning med forskningen är att den ska leda till individanpassad behandling av obesitas och förebygga fetmarelaterade sjukdomar hos individer med hög risk, säger Rashmi Prasad, docent i genetik och diabetes vid Lunds universitet.
