Priset delas ut vartannat år och går till en forskare i världen som gjort framstående insatser inom transfusionsmedicin. Martin L. Olsson får utmärkelsen för sin translationella forskning om röda blodkroppar efter 35 års arbete med att kartlägga generna bakom våra blodgrupper. Forskningen har bidragit till att patienter med kroniska sjukdomar, som kräver återkommande blodtransfusioner, kan få mer individanpassat blod. De metoder hans team utvecklat minskar risken för komplikationer i samband med transfusion och graviditet.
– Jag blev faktiskt lite chockad när jag fick veta att jag fått priset, det trodde jag aldrig! När man ser vilka andra som fått priset tidigare blir man både stolt och ödmjuk men framför allt jätteglad, säger Martin L. Olsson, professor i transfusionsmedicin vid Lunds universitet.
Starten på resan
Allt tog sin början när Martin L. Olsson under läkarstudierna 1987 började jobba på blodcentralen. Han gjorde senare en del av sin utbildning i Bristol i mitten av 1990-talet. Där finns det International Blood Group Reference Laboratory som alla i världen kan vända sig till när man inte hittar blod som passar till en patient, till exempel när man behöver hitta en blodgivare med en riktigt sällsynt blodgrupp.
– Jag var som första svenska läkare i Bristol som en del av min ST-utbildning och det var en otrolig lärdom: jag hade kanske ett–två extremt svåra patientfall per år hemma i Sverige, medan de kunde ha tio sådana fall per dag.
”Ni är inte kloka, det kommer inte gå” har man fått höra några gånger. Men det har också blivit en drivkraft.
Två spår – samma mål
Vistelsen i Bristol skulle bli avgörande för den fortsatta karriären. Inspirerad och med nya erfarenheter återvände han till Lund. Parallellt med arbetet som läkare inom laboratoriemedicin började Martin L. Olsson forska om genvarianterna bakom olika blodgrupper och intressera sig för möjligheten att ta fram ett universalblod, något hans forskargrupp fortsätter att arbeta med än i dag.
– Dels vill vi göra blodtransfusioner alltmer personliga med precisionsmedicin (DNA-typning) för att blodet ska passa patienten bättre och bättre. Dels jobbar vi i andra spåret med idén om universellt blod för att på sikt kunna bortse från att behöva matcha ABO-gruppen till patienter vid transfusion och organtransplantation. Det är nästan motsatta strategier, men båda syftar till att göra transfusioner säkrare och mer tillgängliga.
Från labb till patient
Forskningen om blodgrupper och DNA-typning har kommit långt – hela vägen till patienterna. I dag används DNA-typning i ökande utsträckning som komplement till traditionell blodgruppsbestämning, och kan ge en mer detaljerad bild av blodets egenskaper, särskilt vid ovanliga blodgrupper eller som screening av alla gravida kvinnor som är RhD-negativa. Forskningen har också bidragit till att patienter med ett kroniskt behov av blodtransfusioner kan få mer skräddarsytt blod, vilket minskar komplikationer och behovet av medicinering.
– Jag står ju inte och räddar patienter på akuten, men det vi gör får ändå praktiska konsekvenser för många. Ett exempel är att jag nyligen fick besked om att kanadensisk sjukvård har beslutat att använda en metod som jag har varit med och publicerat. Sådant är förstås meningsfullt och kul.
Jakten på universalblod
Vad gäller det andra spåret, idén om att ta fram ett universalblod, har gruppen tack vare lyckosamma internationella samarbeten lyckats konvertera A- och B-blod till O-blod i labbmiljö.
Universalblod handlar i praktiken om att kunna göra om A- och B-blod till blod som efterliknar O – ett blod som de allra flesta kan ta emot. Efterfrågan på O RhD-negativt är stor i vården, inte minst i riktigt akuta fall eller då man inte vet patientens blodgrupp. Frågan har också blivit viktig ur beredskaps- och totalförsvarsperspektiv, eftersom behovet kan öka kraftigt vid kris eller krig. Samtidigt är tillgången begränsad: omkring 5 procent av blodgivarna i Sverige är O RhD-negativa. Det gör att O-blod ofta är en bristvara.
För att kunna ta fram ett universalblod har forskarna länge letat efter en metod som kan konvertera A- och B-blod till O. Vägen dit har varit snårig och gått via flera upptäckter i det internationella forskarsamhället – från enzymer utvunna ur kaffebönor till enzymer från tarmbakterier. Det var de senare som visade sig fungera bäst. Och i både labbmiljö och i kliniska försök har Martin L. Olsson med kollegor faktiskt lyckats att konvertera blodet. Samtidigt har både idéerna om DNA-baserad blodgruppering och universalblod tidvis mötts av skepsis i forskarvärlden.
– ”Ni är inte kloka – det kommer inte gå” har man fått höra några gånger. Men det har också blivit en drivkraft. Samtidigt har vi i vissa fall mötts mer av nyfikenhet än motstånd, särskilt nu när alla börjat med DNA-blodgruppstypningar och att universalblodet ser mer och mer lovande ut.
Nästa steg: godkännanden och patent
Med ett framgångsrikt recept på enzymer som kan konvertera nästan allt blod till O återstår byråkratiska och regulatoriska processer innan metoden kan användas i större skala och komma vården och patienterna till gagn. Den enzymblandning som behövs har Martin L. Olsson tillsammans med samarbetspartners på DTU i Köpenhamn sökt patent på.
– Jag har nästan ändrat uppfattning kring patent. Många tänker att ”tar man patent blir det dyrt och svårt för andra att använda”. Men om man inte skyddar en idé blir det svårt att få andraintresserade, och då tar inga företag upp den – och då kan det bli svårt att implementera något ute i vården. Vi forskare kan inte själva distribuera produkter globalt. Genom patentskydd kan vi antingen starta bolag själva eller licensiera ut tekniken till andra företag som tar fram en användbar slutprodukt. Det viktigaste för mig är att det vi gör kommer till nytta, inte hur, avslutar Martin L. Olsson