Just nu pågår klimattoppmötet COP24 i Katowice, mitt i koldistriktet i södra Polen. 30 000 delegater från hela världen deltar i det klimattoppmöte som betraktas som det viktigaste sedan COP21 i Paris 2015. I Paris enades länderna om att begränsa den globala uppvärmningen till långt under 2 grader. Uppgiften i Katowice är att förhandla fram hur Parisavtalet ska genomföras i praktiken.
En av de forskare som medverkat som vetenskaplig expert vid tidigare klimatförhandlingar är Markku Rummukainen, professor i klimatologi vid Lunds universitet. Han är också ledamot i både Sveriges och Lunds klimatpolitiska råd och ansvarar för Sveriges kontakter med FN:s klimatpanel IPCC.
Under det pågående klimatmötet i Polen ska världens länder fatta beslut om Parisavtalets regelbok. Varför är regelboken så viktig?
– Parisavtalets regelbok ska utgöra ett gemensamt regelverk för hur länder sammanställer och delar med sig av information om sina utsläpp av växthusgaser. Man behöver kunna jämföra länders insatser och följa den globala utvecklingen. Det är viktigt att ambitionen i klimatarbetet ökar med tiden.
Vilka frågor diskuteras mer?
– I Katowice förs även diskussioner som kan leda till uppdateringar av de nationella klimatplanerna redan 2020. Andra viktiga frågor som behandlas rör arbetet med klimatanpassning och stöd till utvecklingsländer för finansiering av klimatåtgärder.
Hur gör man för att ta reda på om världens länder uppfyller de åtaganden de gör i internationella klimatavtal?
– Gemensamma regler för övervakning, rapportering och verifiering av utsläppen är viktiga. Det gör det möjligt att följa effekterna av olika åtgärder, underbygga ambitionshöjningar och skapa förtroende mellan länder. Inom ramen för de internationella klimatförhandlingarna ingår regelbunden rapportering och granskning. Forskningen och systematiska mätningar ger underlag till arbetet.
– För att förstå hur utsläppen av växthusgaser utvecklas görs till exempel lokala mätningar på en lång rad platser runt om i världen. Lunds universitet ansvarar för driften av två stationer som mäter upptag och utsläpp av växthusgaser och forskare här studerar växthusgasflöden i olika ekosystem och regioner.
Vilka är de största utmaningarna för Sverige, för att vi ska kunna minska våra utsläpp av växthusgaser?
– Sverige har ett klimatpolitiskt ramverk och mål för klimatarbetet som siktar på netto nollutsläpp av växthusgaser år 2045. En del styrmedel är på plats, men det behövs mer, till exempel inom transportsektorn. Konsumtionsrelaterade utsläpp är generellt utmanande och vissa utsläpp från jordbrukssektorn kan vara knepiga att åtgärda.
– Det är också en stor utmaning att Sverige på längre sikt ska uppnå så kallade negativa utsläpp, till exempel genom ökad tillväxt i skogen och med hjälp av nya tekniska lösningar som bioenergi med koldioxidavskiljning och lagring (BECCS).
Hur ser du på universitetens roll i klimatarbetet, hur ska forskningen förhålla sig till klimatpolitiken?
– Universiteten bidrar med ny kunskap och nya metoder. Det är viktigt att forskningen både kan förhålla sig förutsättningslöst och öppet till klimatfrågan och till möjliga lösningar, samtidigt som forskningen ska bidra med kunskapsunderlag till mål och åtgärder som samhällen redan arbetar med. Genom att bevaka och besvara konkreta och aktuella frågeställningar kan forskningen bli mer relevant för beslutfattare.
