Som exempel tar hon trygghetslarmet, en grå gummiblaffa som ska bäras på armen.
– Den har sett likadan ut sedan 70-talet. Vad visar det om våra värderingar av äldre – att det inte spelar någon roll vad de har för saker på sig? Trygghetslarmet kunde ju lika gärna ha en vackrare utformning, så att det pryder armen som ett smycke! säger hon.
Även ett doktorandprojekt på Institutionen för designvetenskaper har sin upprinnelse i bristen på produkter som stämmer med äldre människors önskemål.
– Jag fick kontakt med en möbelhandlare i Stockholm som hade ett undangömt sortiment av tråkiga men praktiska fåtöljer och byråer för äldre. Dit gick personal från olika äldreboenden när de behövde ny inredning. Äldre personer som kom dit på egen hand var däremot inte alls nöjda med utbudet av ”äldreanpassade” möbler, berättar Britt Östlund.
Hennes doktorand Oskar Jonsson disputerar i december på en avhandling med titeln ”Möbler på äldre dar.” Han har arbetat på flera sätt: haft fokusgrupper, låtit ett 30-tal äldre personer prova sittmöbler i ett labb på designinstitutionen, och intervjuat lika många personer i deras egna hemmiljöer.
– Resultaten visade att de äldre hade många olika intressen, behov och önskemål. Den vanligaste synpunkten var att deras möbler var viktiga för att de passade just dem som individer. Att möblerna passade bra till kroppen, fullgjorde sin uppgift och stämde in i miljön var också betydelsefulla delar av helhetsupplevelsen, säger Oskar Jonsson.
Han tycker att äldre människor borde involveras mycket mer i utvecklingen och upphandlingen av möbler för äldre. Dagens rekommendationer om sådana möbler handlar i huvudsak om den åldrande kroppens fysiska förändringar, medan de äldre själva vill understryka sin identitet som aktiva och oberoende individer.
Även Britt Östlund tycker att de äldres egna åsikter borde tas in mer vid utvecklingen av nya produkter. Men då måste man vara medveten om att ”äldre” inte utgör en likformig grupp. Så var det möjligen i början av 1900-talet, när bara ett fåtal människor kom upp i hög ålder. Nu däremot är den äldre generationen så stor att den rymmer alla varianter av personligheter, önskemål och beteenden. Skillnaden mellan friska och sjuka, och mellan ”fattigpensionärer” och äldre med goda resurser, spelar också stor roll.
– De individuella skillnaderna mellan människor minskar inte med åldern, utan ökar snarare. Ungdomar är mycket mer lika än vad äldre är idag. Att höra det brukar alltid förvåna mina studenter, som tror de är så unika! säger Britt Östlund.
En annan myt om äldre är att de genomgående är teknikfientliga eller teknikrädda. Också fel, menar forskaren: dagens äldre generation har ju genomlevt och tagit till sig en enorm teknikutveckling. Däremot är många personer i hög ålder mer skeptiska till trender och mindre intresserade av att skaffa sig status genom häftiga tekniska prylar.
– Det är inte alltid viktigt att pröva det allra senaste och hänga med i utvecklingen. Man väljer hellre medvetet vad man vill lägga tid och ork på. Har man inte behov av eller lust till en viss teknik, så tackar man nej – vilket inte är samma sak som att vara teknikfientlig! framhåller Britt Östlund.
Hon tycker snarare att äldre borde vara en bra grupp att testa nya innovationer på, just för att de inte faller i farstun för nya saker. Hennes forskargrupp har också en särskild lista med äldre försökspersoner som ställt upp bland annat på att prova självgående dammsugare och robotar som ska kunna ge service och bättre kontakt med vården.
Ingela Björck
Mer om äldreforskning
Inget enkelt recept för att bli superhundraåring
Tystare om 40-talisterna sedan de blivit pensionärer
