Meny

Javascript verkar inte påslaget? - Vissa delar av Lunds universitets webbplats fungerar inte optimalt utan javascript, kontrollera din webbläsares inställningar.
Du är här

Gestational Diabetes Mellitus- Future risk for mother and child

Författare:
Publiceringsår: 2013
Språk: Engelska
Sidor:
Publikation/Tidskrift/Serie: Lund University, Faculty of Medicine Doctoral Dissertation Series
Volym: 2013:42
Dokumenttyp: Doktorsavhandling
Förlag: Medicine (Lund)

Sammanfattning

Popular Abstract in Swedish

Graviditetsdiabetes är diabetes som uppkommer eller först upptäcks under en graviditet. Mellan 1-14 % av alla gravida kvinnor runt om i världen drabbas av graviditetsdiabetes och i Sverige är det ungefär 2 %. I Sverige behandlas graviditetsdiabetes med kostråd och om detta inte räcker lägger man till insulinbehandling. Kända riskfaktorer för att utveckla graviditetsdiabetes är övervikt och fetma, som är växande problem runt om i världen. Fetma och övervikt åtföljs även av en rad hälsoproblem, som ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar. Graviditetsdiabetes ökar även risken för att föda stora barn, kejsarsnitt samt förlossningsskador. Det finns dock inte så många studier som är gjorda på långtidsprognos samt eventuella framtida risker för barn vars mammor haft graviditetsdiabetes.

Kvinnor som haft graviditetsdiabetes löper även ökad risk att utveckla diabetes efter sin graviditet. Det vanligaste är att utveckla typ 2 diabetes, som kan bero på att förmågan att producera insulin är nedsatt och/eller att känsligheten för insulin i muskel- och fettceller är nedsatt. I första hand behandlas typ 2 diabetes med kostråd, motion, viktnedgång samt tabletter men ibland behövs även tillägg av insulinbehandling.

Det finns även kvinnor som haft graviditetsdiabetes och som utvecklar typ 1 diabetes istället. Typ 1 diabetes är en autoimmun sjukdom, vilket innebär att man tror att kroppens eget immunsystem har rubbats så att det angriper och förstör de insulinproducerande cellerna i bukspottkörteln. Det beror på att det bildas s.k. antikroppar mot dessa celler vilket gör att immunförsvaret attackerar de insulinproducerande cellerna. Man kan mäta nivåerna av dessa antikroppar med blodprover, och det finns flera olika sorters antikroppar vid typ 1 diabetes. Man vet fortfarande inte vad som sätter igång denna process som leder till att kroppen inte längre kan tillverka sitt eget insulin. Bristen på insulin leder i sin tur till att sockret stannar kvar i blodet och blodsockernivån stiger. Typ 1 diabetes behandlas alltid med insulin. För att mäta hur mycket egen insulinproduktion man har kvar i kroppen används C-peptid, som är en biprodukt från insulin.



Studiedesign

Alla kvinnor i Lunds sjukvårdsdistrikt genomgår en 2-timmars glukosbelastning under vecka 28 av sin graviditet som screening för graviditetsdiabetes. De som har haft graviditetsdiabetes tidigare eller har ärftlighet för diabetes genomgår glukosbelastningen redan under vecka 12 av sin graviditet. Kvinnorna kommer fastande till sin mödravårdscentral och får dricka en lösning med 75 gram glukos och efter två timmar mäts deras blodsocker i fingret. Ett blodsocker på ≥10,0 mmol/l räknas som graviditetsdiabetes. De kvinnor som haft graviditetsdiabetes mellan åren 1995-2010 samt deras barn är studerade i denna avhandling.

Metod

Denna avhandling består av fyra delarbeten:

I Arbete I-III undersöktes kvinnor som haft graviditetsdiabetes mellan 1995-2010. Syftet var att se hur många av dessa kvinnor som haft antikroppar mot de insulinproducerande cellerna i bukspottskörteln under sin graviditet. De antikroppar som undersöktes i dessa studier heter GADA, IA-2A samt ZnT8A. Därefter följdes dessa kvinnor för att se hur många som faktiskt utvecklade typ 1 diabetes efter sin graviditet. Betydelsen av C-peptid nivån hos kvinnor med graviditetsdiabetes för att senare utveckla diabetes undersöktes också.

I Arbete IV undersöktes barnen till kvinnor som haft graviditetsdiabetes mellan 1995-2000. Deras längd- och viktkurvor samlades in från BVC och skolor. Syftet var att jämföra deras body mass index (BMI=kg/m2) med Sveriges referensvärden för pojkar och flickor i samma åldrar samt mot BMI hos deras syskon, födda efter en normal graviditet. Åldrarna som studerades var från födseln upp till 12 års ålder.

Resultat

I Arbete I-III var det mellan 5-8 % av alla kvinnor med graviditetsdiabetes som hade antikropparna GADA och IA-2A under sin graviditet. Av dessa kvinnor som haft antikroppar under sin graviditetsdiabetes utvecklade 50 % typ 1 diabetes senare i livet. Dessutom var det många som hade förhöjda blodsockervärden efter sin graviditet, och en del som även hade graviditetsdiabetes vid nästa graviditet. När även förekomst av antikroppen ZnT8A undersöktes, var ytterligare 2 % av kvinnorna med graviditetsdiabetes positiva för denna antikropp. Den vanligast förekommande antikroppen var dock GADA. C-peptid nivåerna hos kvinnorna med graviditetsdiabetes hade ingen betydelse för utveckling av vare sig typ 1 eller typ 2 diabetes efter graviditeten.

I Arbete IV var BMI hos pojkar vars mamma haft graviditetsdiabetes högre vid ålder 7-10 år jämfört med Sveriges referensvärden. För flickor var BMI högre vid födseln samt ålder 4-12 år jämfört med Sveriges referensvärden. Samma BMI mönster fanns hos deras syskon födda efter en normal graviditet.

Slutsats

Arbete I-III: Kvinnor som haft graviditetsdiabetes löper en ökad risk att utveckla typ 1 diabetes (minst 50 %) om de haft antikroppar under sin graviditet. GADA analyser bör göras på alla kvinnor med graviditetsdiabetes, och det är därför viktigt att följa kvinnor som haft antikroppar för att tidigt upptäcka typ 1 diabetes.

Arbete IV: Barn till kvinnor som haft graviditetsdiabetes löper en ökad risk att utveckla övervikt och fetma. Detta tros i första hand bero på livsstilsfaktorer, eftersom deras syskon födda efter en normal graviditet hade samma BMI mönster. Därför är det viktigt att följa dessa familjer och tidigt ge livsstilsråd avseende kost och fysisk aktivitet, för att förhindra uppkomst av övervikt och fetma.
Gestational diabetes mellitus (GDM) occurs as a complication in 2% of all pregnancies in Sweden. Women with GDM have a substantial risk of developing type 2 diabetes later in life, but the risk of developing type 1 diabetes is also increased. GDM increases the risk for macrosomia and caesarean delivery. However, long term prognosis and eventual future risks for children born to mothers with a previous GDM are less well studied. In this thesis women who had GDM during 1995-2010 and their children were investigated.

Aims Paper I-III: Determine how many women with GDM that have beta-cell specific autoantibodies such as glutamic acid decarboxylase antibodies (GADA), tyrosine phosphatase antibodies (IA-2A) and zink transporter 8 antibodies (ZnT8A) during pregnancy, and follow these women after delivery to estimate the risk for later development of type 1 diabetes. Evaluate C-peptide levels in women with GDM as a predictor for future development of diabetes.

Aims Paper IV: Investigate the effects of maternal GDM on childhood body mass index (BMI) compared to the age-specific reference values in Sweden and to their siblings born after a non-GDM pregnancy.

Results Paper I-III: Up to 8% of women with GDM had GADA or IA-2A during pregnancy, and 50% of these women developed type 1 diabetes later in life. GADA was the most frequent autoantibody. When adding ZnT8A as an autoimmune marker in GDM, the number of autoantibody positive women increased by 2%. C-peptide analyses did not add any valuable information for development of either type 1 or type 2 diabetes.

Results Paper IV: BMI for boys was higher at ages 7-10 and for girls at birth and ages 4-12 compared to Swedish reference values. The same BMI pattern was found in siblings born after a non-GDM pregnancy.

Conclusions Paper I-III: Since 50% of women with autoantibodies during GDM develop type 1 diabetes later in life, at least GADA analyses should be performed in all women with GDM by routine.

Conclusions Paper IV: Children to women with a prior GDM have a high risk for overweight and obesity. This is thought to be due to life style habits in the family rather than prenatal factors, even if genetic factors could not be tested in this study, since similar BMI pattern was found in siblings. Early life style intervention is therefore very important in these families.

Disputation

2013-05-03
13:15
Segerfalksalen, BMC, Sölvegatan 17, Lund
  • Jan Åman (Professor)

Nyckelord

  • Other Clinical Medicine
  • Gestational Diabetes Mellitus
  • autoantibody
  • GADA
  • ZnT8A
  • C-peptide
  • overweight
  • offspring

Övriga

Published
  • Mona Landin-Olsson
  • Annelie Carlsson
  • Helena Strevens
  • ISSN: 1652-8220
  • ISBN: 978-91-87449-12-3

Box 117, 221 00 LUND
Telefon 046-222 00 00 (växel)
Telefax 046-222 47 20
lu [at] lu [dot] se

Fakturaadress: Box 188, 221 00 LUND
Organisationsnummer: 202100-3211
Om webbplatsen