Effect of Physical Activity on Bone, Muscle and Fracture Risk during Growth

Författare

Summary, in Swedish

Popular Abstract in Swedish

Ger en ökad fysisk aktivitet bland växande barn bättre skelett- och muskelutveckling och påverkar det i så fall frakturrisken?

Benskörhet och låg benmassa medför en ökad risk för frakturer. Låg fysisk aktivitet är också en riskfaktor. En ökad frakturförekomst är i dag ett växande samhällsproblem, och med dessutom en åldrande population samt en generellt mindre fysiskt aktiv livsstil riskerar frakturförekomsten därför att öka. Men det finns hopp. Från tidigare studier bland vuxna vet vi att fysisk aktivitet ökar benmassan (BMD) och förbättrar muskelfunktionen. En hög BMD och bra muskelfunktion minskar risken för fraktur. Andra studier har visat att åren precis före puberteten samt under tidig pubertet förefaller vara den period i livet då skelettet har störst möjlighet att svara på fysisk belastning.

Därför lanserades 1999 Bunkefloprojektet, en studie där vi årligen följer dels barn i en skola som dagligen har en lektionstimme idrott och hälsa i skolan, dels barn i tre närliggande skolor som fortsätter med svensk standard på 1-2 lektionstimmar per vecka. Studieupplägget ger oss möjligheter att utvärdera om ökad fysisk aktivitet kan användas för att förbättra skeletthälsan i befolkningen och i en förlängning minska antalet frakturer. Då studien löper över flera år ger den oss möjligheter att utvärdera om träning ger upphov till långtideseffekter, detta då studien har en betydligt längre uppföljningstid än tidigare publicerade undersökningar. Studien innefattade även utvärdering om daglig skolgymnastik påverkar muskelstyrka och muskelfunktion samt om sättet man transporterar sig till skolan påverkar skelett- och muskelutvecklingen. Alla barn i studien följdes från skolstarten med avseende på förekomst av frakturer och hos 121 barn i skolan med daglig skolgymnastik och 100 i kontrollskolorna mätte vi också årligen skelett och muskelfunktion från skolstarten och framåt. Studien planeras att fortsätta tills ungdomarna är vuxna.

Forskargruppen har tidigare publicerat skelettdata från Bunkefloprojektets första 2 år. Denna avhandling utvärderar vad som händer med skelettet efter 3 till 4 års ökad skolgymnastik, samt hur muskelfunktionen påverkas av ökad fysisk aktivitet i ett tvåårsperspektiv. Dessutom utvärderas om de barn som går och cylar till skolan får en bättre skelettutveckling än de barn som åker buss eller bil. De resultat vi presenterar kan ses som extra intressanta då barnen under denna period går in i puberteten och då tidig pubertet är en period där tidigare studier har visat att vi kan förvänta oss extra tydliga effekter. Puberteten är också en period där många ungdomar, främst flickor, väljer att byta till en livsstil med minskad fysisk aktivitet. Annan forskning som tidigare publicerats med liknande studieupplägg har i jämförelse med Bunkefloprojektet kortare uppföljningstid och ingen har utvärderat om en ökning av fysisk aktivitet påverkar frakturförekomsten. Tidigare repporter från vårt projekt (ett och tvåårsdata) indikerar att ökad skolgymnastik har en positiv effekt på benmassan och benstorleken, två storheter som båda påverkar fraktur-risken. Delarbete II och III i denna avhandling (3-4 års data från projektet), visar att de tidigare beskrivna positiva korttidseffekterna kvarstår även i ett längre perspektiv och då även när barnen börjar påverkas av pubertetsutvecklingen. Samtliga barn i skolan med ökad skolgymnastik och de tre kontrollskolorna med skolstart 1999-2008 följdes även med avseende på frakturer. Totalt följdes 2395 barn under upp till 4 års tid där resultaten visar att ökad idrott och hälsa i skolan inte påverkar frakturförekomsten. Studien visar också att ökad idrott och hälsa under de två första skolåren ger positiva effekter på utvecklingen av muskelstyrka och muskelfunktion, också fynd av stort intresse då då många forskare tidigare menar att muskelstyrka inte går att påverka hos barn genom träning före puberteten och då förbättrad muskelstyrka i regel är kopplad till minskad fraktur-risk. Däremot gav våra fynd inte hållpunkter för att de barn som gick och cyklade till skolan fick en bättre skelettutveckling. Sammanfattningsvis kan man därför konkludera att med en ökning av den fysiska aktiviteten kan skelett och muskelutvecklingen förbättras hos barn som börjar skolan.

Ämne

  • Orthopedics

Nyckelord

  • BMC
  • bone size
  • children
  • exercise
  • fracture
  • growth
  • hip stucture analysis
  • muscle strength
  • physical activity

Status

Published

Forskningsgrupp

  • Orthopedics - Clinical and Molecular Osteoporosis Research

ISBN/ISSN/Övrigt

  • ISSN: 1652-8220
  • ISBN: 978-91-87189-70-8

Försvarsdatum

1 mars 2013

Försvarstid

09:00

Försvarsplats

Medicinaulan, Inga Marie Nilssons gata 46, SUS, Malmö