Rasism med mänskligt ansikte

En diskursanalys av den svenska rasismens samtidshistoria 1996-2013

Författare

Mats Hansson

Summary, in Swedish

Syftet med den här diskursanalysen är att undersöka svensk rasism 1996-2013 med Zygmunt Baumans teoretiska perspektiv att rasismen är en del av moderniteten. De följande frågorna är viktiga: hur har rasismen utvecklats under de senaste tjugo åren i Sverige? Vad har legat till grund för utvecklingen och vilka är effekterna på makt, demokrati och samhället i stort? För att besvara dessa frågor har tre moment i svensk historia utforskats: Sverigedemokraternas beslut att förbjuda uniformer 1996, bortfallet av anhängare i Salemmarchen 2004 och regeringens rapport som publicerades 2013: Framtidskommissionens slutrapport: Svenska framtidsutmaningar. Resultatet är att rasismen har kommit att bli alltmer obskyr och dold, eftersom den har visat sig fungera mindre framgångsrikt oskyld. Detta har tre viktiga konsekvenser: rasister använder alltmer politisk makt och mindre våld, manifestationer har förlorat anhängare när de har avslöjats vara rasistiska och när fokus har skiftat från att identifiera öppen rasism till att identifiera dold rasism, så kan idag en mer central rasism identifieras i samhället, det vill säga i slutrapporten från regeringens Framtidskommission. En viktig slutsats är att Baumans perspektiv konfirmeras av analysen: rasismen är en del av moderniteten. Perspektivet visar sig dock vara bristfälligt i den aspekten att det inte visar hur rasismen maskeras. Ett nytt perspektiv erbjuds därför: rasismen är en del av moderniteten, men den fungerar bakom ett mänskligt ansikte.

Avdelning/ar