The Swedish Knee Arthroplasty study with special reference to unicompartmental prostheses.
Författare
Summary, in Swedish
Popular Abstract in Swedish
Svenska knäplastikregistret och knäledsoperation med enkammarprotes av Stefan Lewold
Ledsjukdom, oftast artros, är den vanligaste kroniska åkomman hos äldre. Dess orsak är oftast inte känd och någon förebyggande behandling finns inte. Icke operativ behandling kan i tidiga stadier dämpa symptomen men då sjukdomen fortskrider får patienten allt svårare att klara sig. Genom att operera in en knäledsprotes kan vi idag göra patienten smärtfri och återskapa en god ledfunktion. Knäproteser består vanligen av en polerad metalldel som fästes mot lårbenets ledyta och en plastdel som fästes mot underbenets ledyta. Oftast sättes protesen fast med härdplast, s k bencement. Erfarenheten i dag är att knäledsproteser fungerar bra i mer än 90% efter 10 år. Då eventuella protesproblem först visar sig efter ett antal år, och de dessutom är relativt sällan förekommande, startade Svensk Ortopedisk Förening redan 1975 Svenska knäprotesregistret. Detta är ett nationellt register med ett stort antal knäprotesopererade patienter följda under lång tid för att möjliggöra upptäckt av eventuella protesproblem. 1997 finns 55000 registrerade operationer utförda på 80 olika kliniker i Sverige. Vi har kunnat visa att antalet omoperationer minskat genom åren. Genom att följa proteser som varit oförändrade under lång tid har vi kunnat visa att omoperationsrisken även för dessa blivit allt lägre. Detta talar för att även andra faktorer än protesmodellen har betydelse. Sådana faktorer kan t ex vara införandet av riktinstrument som hjälper operatören att uppnå avsedd precision, bättre bencement och cementeringsteknik och sannolikt också en kollektivt ökad kunskap om när, hur och vilka patienter som bör opereras. Då nya protesmodeller ständigt erbjuds är huvuduppgiften för registret att följa dessa. PCA uni, en så kallad enkammar protes, tycktes tidigt kräva ett ökat antal omoperationer, varför vi noggrant gick igenom samtliga patienter som opererats i Sverige med denna protes. Vi jämförde 722 PCA uni med 1562 Marmor och 1441 St Georgproteser. De senare är samtida, vanligen förekommande, väldokumenterade enkammarproteser. Vi kunde visa att PCA uni protesen redan efter två år omopererades i högre grad och efter sex år tre gånger så ofta. De vanligaste orsakerna till att en protes omopereras är att den endera lossnar på grund av de krafter som uppstår vid belastning av leden eller att plastkomponenten slits ut. För att lösa dessa problem har en protes konstruerats med en rörlig plastmenisk mellan två metalldelar, vilket ger en stora kontaktytor samtidigt som den minskar de skadliga vrid- och skjuvkrafterna. 699 Oxfordproteser med sådan menisk jämfördes med 2364 Marmorproteser. Oxfordprotesen omopererades oftare och denna skillnad tilltog för att efter 6 år vara dubbelt så stor. Merparten av omoperationerna gjordes på grund av att plastmenisken hoppade ur sitt läge men även lossning av lårbensdelen förekom. Dock fann operatören vid omoperationen att plasten sällan var sliten. Operationen är krävande varför den fortsättningsvis bör utföras på få enheter, med förbättrad teknik och med noggrann uppföljning. Svenska knäplastikregistret erbjuder med sin stora mängd långtidsföljda patienter unika möjligheter att undersöka riskerna med proteskirurgi med avseende på systemeffekter. Sporadiska fall av cancer i anslutning till konstgjorda leder har rapporterats och man har frågat sig om proteserna genom frisättning av nedbrytningsprodukter, speciellt metalljoner, har orsakat dessa. Genom samköring med Cancerregistret har vi kunnat jämföra förekomsten av cancer hos 10120 knäprotesopererade artrospatienter och 4431 med inflammatorisk ledsjukdom med den förväntade. De undersökta grupperna följdes i 66621 person-år. Vi fann härvid ingen ökad canceförekomst för någondera gruppen. 1135 omopererade enkammarproteser följdes för att kartlägga risken för ytterligare omoperation. Om man vid omoperationen åter satte in en enkammarprotes var denna risk 27% efter 5 år. Om man däremot valde att sätta in ett totalknä, dvs en större protes som ersätter samtliga ledytor var denna risk endast 7% vilket kan jämföras med risken för omoperation efter ett förstagångstotalknä som är 4%. Då artros oftast börjar i endast en ledkammare är det närliggande att protesförsörja endast den drabbade delen. Enkammar-proteser omopereras emellertid oftare än totalproteser, varför de senare används allt mer. Fördelarna med enkammar-proteser är emellertid bl a att ingreppet är mindre och sjukhusvistelsen kortare. Med strikta indikationer och med god teknik kan enkammarproteser fortfarande ha en plats i behandlingen av artros.
Svenska knäplastikregistret och knäledsoperation med enkammarprotes av Stefan Lewold
Ledsjukdom, oftast artros, är den vanligaste kroniska åkomman hos äldre. Dess orsak är oftast inte känd och någon förebyggande behandling finns inte. Icke operativ behandling kan i tidiga stadier dämpa symptomen men då sjukdomen fortskrider får patienten allt svårare att klara sig. Genom att operera in en knäledsprotes kan vi idag göra patienten smärtfri och återskapa en god ledfunktion. Knäproteser består vanligen av en polerad metalldel som fästes mot lårbenets ledyta och en plastdel som fästes mot underbenets ledyta. Oftast sättes protesen fast med härdplast, s k bencement. Erfarenheten i dag är att knäledsproteser fungerar bra i mer än 90% efter 10 år. Då eventuella protesproblem först visar sig efter ett antal år, och de dessutom är relativt sällan förekommande, startade Svensk Ortopedisk Förening redan 1975 Svenska knäprotesregistret. Detta är ett nationellt register med ett stort antal knäprotesopererade patienter följda under lång tid för att möjliggöra upptäckt av eventuella protesproblem. 1997 finns 55000 registrerade operationer utförda på 80 olika kliniker i Sverige. Vi har kunnat visa att antalet omoperationer minskat genom åren. Genom att följa proteser som varit oförändrade under lång tid har vi kunnat visa att omoperationsrisken även för dessa blivit allt lägre. Detta talar för att även andra faktorer än protesmodellen har betydelse. Sådana faktorer kan t ex vara införandet av riktinstrument som hjälper operatören att uppnå avsedd precision, bättre bencement och cementeringsteknik och sannolikt också en kollektivt ökad kunskap om när, hur och vilka patienter som bör opereras. Då nya protesmodeller ständigt erbjuds är huvuduppgiften för registret att följa dessa. PCA uni, en så kallad enkammar protes, tycktes tidigt kräva ett ökat antal omoperationer, varför vi noggrant gick igenom samtliga patienter som opererats i Sverige med denna protes. Vi jämförde 722 PCA uni med 1562 Marmor och 1441 St Georgproteser. De senare är samtida, vanligen förekommande, väldokumenterade enkammarproteser. Vi kunde visa att PCA uni protesen redan efter två år omopererades i högre grad och efter sex år tre gånger så ofta. De vanligaste orsakerna till att en protes omopereras är att den endera lossnar på grund av de krafter som uppstår vid belastning av leden eller att plastkomponenten slits ut. För att lösa dessa problem har en protes konstruerats med en rörlig plastmenisk mellan två metalldelar, vilket ger en stora kontaktytor samtidigt som den minskar de skadliga vrid- och skjuvkrafterna. 699 Oxfordproteser med sådan menisk jämfördes med 2364 Marmorproteser. Oxfordprotesen omopererades oftare och denna skillnad tilltog för att efter 6 år vara dubbelt så stor. Merparten av omoperationerna gjordes på grund av att plastmenisken hoppade ur sitt läge men även lossning av lårbensdelen förekom. Dock fann operatören vid omoperationen att plasten sällan var sliten. Operationen är krävande varför den fortsättningsvis bör utföras på få enheter, med förbättrad teknik och med noggrann uppföljning. Svenska knäplastikregistret erbjuder med sin stora mängd långtidsföljda patienter unika möjligheter att undersöka riskerna med proteskirurgi med avseende på systemeffekter. Sporadiska fall av cancer i anslutning till konstgjorda leder har rapporterats och man har frågat sig om proteserna genom frisättning av nedbrytningsprodukter, speciellt metalljoner, har orsakat dessa. Genom samköring med Cancerregistret har vi kunnat jämföra förekomsten av cancer hos 10120 knäprotesopererade artrospatienter och 4431 med inflammatorisk ledsjukdom med den förväntade. De undersökta grupperna följdes i 66621 person-år. Vi fann härvid ingen ökad canceförekomst för någondera gruppen. 1135 omopererade enkammarproteser följdes för att kartlägga risken för ytterligare omoperation. Om man vid omoperationen åter satte in en enkammarprotes var denna risk 27% efter 5 år. Om man däremot valde att sätta in ett totalknä, dvs en större protes som ersätter samtliga ledytor var denna risk endast 7% vilket kan jämföras med risken för omoperation efter ett förstagångstotalknä som är 4%. Då artros oftast börjar i endast en ledkammare är det närliggande att protesförsörja endast den drabbade delen. Enkammar-proteser omopereras emellertid oftare än totalproteser, varför de senare används allt mer. Fördelarna med enkammar-proteser är emellertid bl a att ingreppet är mindre och sjukhusvistelsen kortare. Med strikta indikationer och med god teknik kan enkammarproteser fortfarande ha en plats i behandlingen av artros.
Avdelning/ar
Publiceringsår
1997
Språk
Engelska
Dokumenttyp
Doktorsavhandling
Förlag
Department of Orthopaedics, Lund University
Ämne
- Orthopedics
Nyckelord
- Skeleton
- rerevision
- revision
- survival analysis
- follow-up
- Unicompartmental knee arthroplasty
- prognosis
- muscle system
- rheumatology locomotion
- Skelett
- muskelsystem
- reumatologi
Status
Published
Handledare
- [unknown] [unknown]
ISBN/ISSN/Övrigt
- ISBN: 91-628-2723-5
- ISRN: LUMEDW/MEDOL 1051 (1-106) SE
Försvarsdatum
6 november 1997
Försvarstid
09:15
Försvarsplats
Föreläsningssal 1, Centralblocket, Universitetssjukhuset i Lund
Opponent
- Leif I Havelin (PhD)