Medborgarskap efter nationalstaten? : Ett konstruktivt förslag
Författare
Summary, in Swedish
Popular Abstract in Swedish
För drygt ett decennium sedan beslutade EU:s dåvarande tolv medlemsstater att upprätta ett gemensamt europeiskt medborgarskap för unionens invånare. Alltsedan dess har det europeiska medborgarskapet varit en omdiskuterad och kontroversiell, men för den breda allmänheten tämligen okänd, innovation i den europeiska integrationen. I Medborgarskap efter nationalstaten ? ett konstruktivt förslag utgör upprättandet av det europeiska medborgarskapet startpunkten för en resa som för oss genom medborgarskapets historia, till den samtida debatten i politisk filosofi om medborgarskapets normativa innebörd, till frågor om globaliseringens konsekvenser för nationalstaten och till det föränderliga, svårgripbara Europa. Avhandlingen är ett försök att formulera ett konstruktivt förslag till postnationellt medborgarskap i den Europeiska Unionen. Mera specifikt är avhandlingen för det första ett försök att begripliggöra medborgarskapets idé och ideal i en ny historisk kontext, och för det andra ett försök att utveckla och använda en metodoligi som kombinerar normativ och empirisk analys inom ramen för den konstruktiva ansatsen. För det här ändamålet är avhandlingen fokuserad på två frågor: Vad bör ett postnationellt medborgarskap vara? Och, i vilken utsträckning kan EU erbjuda förutsättningar för ett sådant medborgarskap? Avhandlingen är, enkelt uttryckt, ett försök att besvara dem. Vägen till de två svaren kan skissartat beskrivas på följande sett.
Svaret på den första frågan utvecklades i avhandlingens andra och tredje del. Den första delen ägnades åt själva begreppet medborgarskap. Vad är det och vad bör det betyda? I ett försök till ?kognitiv frigörelse? från det nationalstatsdominerade tänkande som präglar begreppet medborgarskap, började jag med en kort idéhistorisk överblick av medborgarskapets varierande sammanhang och uttrycksformer genom historien. Mot bakgrund av denna lyfte jag fram tre värden som fångar något av det som jag menar vara medborgarskapets grundläggande normativa innebörd: offentlighet, ömsesidighet och jämlikhet. Genom att definiera värdena, kontextualisera dem och diskutera de varierande tolkningsmöjligheter som de ger upphov till, utvecklades en normativ ståndpunkt. Denna kan bäst beskrivas som nyrepublikansk. En nyrepublikansk medborgarskapsnorm har sin självklara utgångspunkt i det offentlighetsvärde som förenar en samling individer i en självstyrande politisk gemenskap. Offentlighetsvärdet preciserar vad det är som medborgarna har gemensamt och utgör därför medborgarskapets livsnerv. Av denna betoning på medborgarskapets offentlighet följer en viss uppfattning av medborgarskapets ömsesidighet och jämlikhet som skiljer en nyrepublikansk ståndpunkt från en liberal eller kommunitär. Det ömsesidiga medborgarskapets främsta ideal är varken frihet eller gemenskap utan allmännyttighet. Det jämlika medborgarskapets främsta ideal är inte enkel eller skyddande jämlikhet utan integrerande jämlikhet.
I avhandlingens tredje del ställdes följande fråga: Hur kan ett medborgarskap som eftersträvar den nyrepublikanska normens ideal organiseras i en postnationell miljö? Svaret på frågan utvecklades i två led. I kapitel fyra diskuterades på ett övergripande empiriskt plan vad postnationalitet innebär för medborgarskapets organisering. Två generella tendenser kan urskiljas menar jag. För det första en expansion utåt, det vill säga en utvidgning av framför allt individens rättigheter från den nationella gemenskapen till större men vanligtvis ytligare gemenskapsformer. För det andra kan vi också urskilja en inre fragmentering som innebär att den nationella gemenskapen relativt sett luckras upp i mindre gemenskaper. Tillsammans ger dessa processer upphov till det som jag kallar för en diversifiering av det politiska rummet. Denna kan inte uteslutande förstås i termer av vare sig integration eller fragmentering, utan som ett komplicerat samspel mellan de två. Härigenom förlorar medborgarskapet något av sin traditionella karaktär av slutenhet och enhetlighet och blir istället ett mer öppet och decentraliserat medlemskap med flera förankringspunkter. Det postnationella medborgarskapet skall mot den bakgrunden förstås som ett medborgarskap som kompletterar det nationella genom att svara mot de nya gemenskapsband, beroendeförhållanden och utanförskap som kännetecknar det politiska rummets differentiering.
Mot bakgrund av den empiriska samhällsdiagnos som tecknas i kapitel fyra ställer jag i kapitel fem nästa fråga: Hur bör en modell för postnationellt medborgarskap se ut? Frågan besvaras med hjälp av tre postnationella medborgarskapsmodeller som jag jämför och tar ställning till: den kosmopolitiska, den mångkulturella och den transnationella. Den första har ? i den version som jag tar fasta på ? i allt väsentligt sina rötter i den liberala idétraditionen och har en långtgående universalism, moralisk såväl som praktisk, som definierande ideal. Problemet med den kosmopolitiska medborgarskapsmodellen är att det blir ett väldigt tunt och abstrakt medborgarskap som i sin ambition att inkludera alla riskerar att inte inkludera någon alls. Den andra modellen är enkelt uttryckt en kombination av å ena sidan det liberala frihetstemat i mångfaldens skepnad samt å andra sidan en kommunitaristiskt influerad kulturcentrerad människosyn. Problemet med den mångkulturella medborgarskapsmodellen är att den nästan per definition måste vila på en form av kulturessentialism som riskerar att förstärka och cementera den etniska partikularism som den kritiserar hos nationalstaten. Den erbjuder ingen väg ut ur det problematiska förhållandet mellan demos och etnos, utan borgar snarare för ändlösa identitetskonflikter kring just detta förhållande. Den tredje modellen är den som jag själv tar ställning för. En postnationell medborgarskapsmodell som försöker leva upp till vår nyrepublikanska norm är ett medborgarskap som söker stöd och inspiration i Habermas? ?konstitutionella patriotism?, tror jag. Min transnationella medborgarskapsnorm är inte en helhjärtad bekännelse till det habermasianska idealet, framför allt inte till den potential som han och hans anhängare läser in i den. Men den är ett ställningstagande för de grundläggande ideal och aspirationer som den vilar på. Den transnationella medborgarskapsmodellen kan följaktligen sammanfattas i tre kriterier: för det första, medborgarskapets förankring i ett demos, ett Vi, som vilar på en politisk snarare än etnisk värdegrund; för det andra, inklusionen av grupper som tenderar att exkluderas och marginaliseras som en konsekvens av det nationella medborgarskapets slutenhet och inre homogenitet; och för det tredje och sista, försvaret av det transnationella medborgarskapet som ett komplement snarare än en efterträdare eller ersättare till de nationella medborgarskapen. Detta transnationella medborgarskap är enkelt uttryckt svaret på den första av de två frågor som formulerades ovan.
I avhandlingens fjärde del riktas så fokus mot den andra frågan. Det vill säga, vilka förutsättningar erbjuder den Europeiska Unionen för förverkligandet av vår transnationella medborgarskapsmodell? Den här frågan besvaras i två led. I kapitel sex görs en mera övergripande empirisk analys av förutsättningarna för ett postnationellt medborgarskap i den Europeiska Unionen. Analysen är inriktad på det europeiska medborgarskap som för drygt ett decennium sedan upprättades genom Maastrichtfördraget. Genom att studera det europeiska medborgarskapets utveckling och grundläggande egenskaper får vi en uppfattning om de problem och möjligheter som kantar vägen mot ett transnationellt medborgarskap. Tre frågor står framför allt i fokus: Hur har det europeiska medborgarskapet växt fram? Vem inkluderar det? Och, vilken typ av (postnationellt) medborgarskap är det? Frågorna är inte helt isolerade utan bygger på varandra. Vid kapitlets slut framträder sålunda bilden av ett medborgarskap som har sin upprinnelse i den inre marknadens rörelsefrihet för arbetare och som fortfarande präglas av ett stark marknadsfunktionalistiskt inslag. Fram träder också bilden av ett medborgarskap som fortfarande har en stark rättslig, politisk och identitetsmässig koppling till nationalstaten. Främjandet av en europisk identitet har knappast försvagat den kopplingen utan snarare bidragit till att befästa EU:s yttre gränser, i synnerhet gentemot medborgare från tredje land som har permanent uppehållstillstånd i unionen med som saknar medborgarskap i någon av medlemsstaterna. Fram träder slutligen också bilden av ett medborgarskap som anpassas till EU:s flernivåsystem, där politiska och juridiska kompetenser överlappar och kompletterar varandra i komplexa beroendeförhållanden ? den ?nya europeiska medeltiden?. Det europeiska medborgarskapets förutsättningar och omständigheter kan således inte förstås i termer av federalism, men inte heller i termer av mellanstatlighet. Det europeiska medborgarskapet är något mindre enhetligt och entydigt är vad dessa två tolkningsperspektiv, federalism och mellanstatlighet, ger sken av. Det europeiska medborgarskapet har flera olika förankringspunkter, och det uppstår och blir betydelsefullt som ?fläckvisa öar? i vad som i övrigt för det mesta fortfarande är en mellanstatlig (och ibland federal) ordning.
Det är mot bakgrund av ovanstående omständigheter, problem och förutsättningar som förverkligandet av ett transnationellt europeiskt medborgarskap skall ses. I det sjunde kapitlet utformas det konstruktiva förslag som skall bringa EU och det europeiska medborgarskapet närmare vår transnationella medborgarskapsmodell. Kapitlet är för det ändamålet uppdelat i två moment. I det första ställer jag upp en agenda för det europeiska medborgarskapet. Denna grundar sig i de kritiska invändningar som kan riktas mot det europeiska medborgarskapet i dess nuvarande utförande. Invändningarna är formulerade som imperativ som så att säga leder vägen mot konstruktiva förbättringar: Motverka funktionalism! Motverka främlingsskap! Motverka étatism! Det första imperativet grundar sig i kritiken mot den funktionalistiska logik ? framför allt marknadsfunktionalismen ? som fortsätter att prägla det europeiska medborgarskapet och som tenderar att reducera medborgaren till en funktion av något annat: konsument-medborgare, student-medborgare, arbetare-medborgare, turist-medborgare, osv. Imperativet efterfrågar istället ett medborgarskap som värderas och värnas i sin egen rätt. Det andra imperativet grundar sig i kritiken mot den fortsatta exklusionen av ?främlingar?, i synnerhet de personer som framlever sina liv i unionen och påverkas av unionens maktutövning utan att i nämnvärd utsträckning kunna utöva inflytande på unionen. Imperativet är en uppmaning till inklusion av medborgare från tredje land i det europeiska medborgarskapet. Det tredje och sista imperativet grundar sig i en kritik av en påtaglig tendens att tänka och utforma medborgarskap som ett medlemskap i en stat, antingen i nationalstaten eller i en federal europeiskt union. Detta är enligt min mening inte bara en missvisande tolkning, utan också en normerande handling som får oönskade konsekvenser för det europeiska medborgarskapets utveckling. Imperativet är en kritik av denna étatism och en uppmaning att istället se det postnationella europeiska medborgarskapet som en naturlig del av ?anomalierna? mellan de mer entydiga statslika tillstånden.
I kapitlets andra moment gör jag så ett konstruktivt försök att tillgodose imperativen, att utforma en europeisk medborgarskapspolitik. Frågan är, utifrån vilken princip eller idé kan en sådan politik bedrivas? I syfte att besvara denna fråga presenterar och jämför jag tre olika medborgarskapsprinciper som förekommer i den EU-inriktade medborgarskapslitteraturen: fri rörlighet, identitet och domicil. Principerna anknyter på olika sätt till det europeiska medborgarskapet, men uppfattas ofta som kompletterande snarare än konkurrerande. Jag menar dock att om vi resonerar i deras förlängning representerar de olika visioner av Europa och kan därför inte drivas parallellt. Den första principen innebär att det europeiska medborgarskapet centreras kring och utformas i enlighet med en oreserverad rätt till fri rörlighet och uppehälle inom unionen. Eftersom EU inte är en välfärdsstat med egna skattemedel och saknar en direkt effektiv social lagstiftning implicerar en absolut rätt till fri rörlighet ett avreglerings-tryck mot medlemsstaterna som konkurrerar om marknadsandelar och företagsetablering på en öppen europeisk marknad. Den fria rörligheten leder i min mening till ett scenario som jag kallar för varuhuset Europa. Varuhuset är först och främst en marknadsplats som erbjuder stor valfrihet för de bäst bemedlade, men väldigt liten social trygghet och gemenskap för merparten. Den har således inte mycket att göra med vår transnationella medborgarskapsnorm, och den förstärker snarare än motverkar marknadsfunktionalismen. Nästa princip är identitet. Denna kan närmast uppfattas som ett komplement eller botemedel till den första. Eftersom marknaden och den fria rörligheten genererar individualism, privatism och alienering behövs det en europeisk identitet som påminner medborgarna om varför de hör ihop och hur. Men ett europeiskt medborgarskap centrerat kring och fixerat vid identitet är inte heller en önskvärd princip. Den leder till det scenario som jag kallar för pannationen Europa i vilken europeisk identitetspolitik blir en gemensam plattform för nationella intressen och europeisk integration utan att detta i nämnvärd utsträckning gynnar framväxten av ett europeiskt demos och framför allt inte inklusionen av medborgare från tredje land. Den tredje principen är domicil. Domicilprincipen innebär att medborgarskapet grundas i bosättningsplats istället för nationalitet. Den är, menar jag, ett sätt att börja hantera de brister som identifierades i medborgarskapsagendan. För det första innebär den att alla personer, även medborgare från tredje land, som har sitt permanenta uppehälle i något av unionens medlemsländer tilldelas europeiskt medborgarskap. För det andra motverkar domicilprincipen étatism genom att separera det europeiska medborgarskapet från nationalitet, och genom att erkänna de europeiska medborgarna som ett demos i sin egen rätt. För det tredje och sista kan domicilprincipen också ses som ett steg mot en konstitutionell patriotism som kan motverka medborgarskapets funktionalistiska drag, men sambandet är på den punkten betydligt svagare och utmaningen betydligt större. I förlängningen av domicilprincipen skymtar då ? om vi tillåter oss ett mått av spekulation och önsketänkande ? grannskapet Europa.
Grannskapet Europa kan i jämförelse med de andra två analogierna ses som en medelväg mellan det gränslösa och det inneslutna Europa. Det är en vision som erkänner nationalstatens fortsatta, dominerande betydelse för medborgarskapets grundläggande värden och organisering, men som samtidigt vill öka nationalstatens tolerans, öppenhet och förmåga att hantera den mångfald som uppstår i postnationalitetens kölvatten. Det är också en vision som erkänner nationalstatens fortsatta betydelse för, ja till och med försvar av, demokratin i ett internationellt klimat som i betydande utsträckning präglas av avreglerade marknader och svårkontrollerade penningflöden, men som samtidigt inser att om demokratin skall försvaras av nationalstaten på egen hand så ser framtiden dyster ut. Visionen om det transnationella grannskapet är en tankebild för hur medborgarskapet bör se ut och organiseras i en postnationell värld. Domicilprincipen är ett steg mot den visionen, men den förutsätter många steg till, en del av vilka medborgare måste ta på egen hand. Det är en något romantisk vision, det kan inte förnekas, men den ger oss en färdriktning. Den försiktigt optimistiska ansats som jag bekände mig till i avhandlingens inledning har huvudsakligen ägnats åt att i försiktighetens och skepticismens namn utesluta oönskade visioner och ideal. Den optimism som fortfarande finns kvar är reserverad för visionen om det transnationella europeiska grannskapet.
För drygt ett decennium sedan beslutade EU:s dåvarande tolv medlemsstater att upprätta ett gemensamt europeiskt medborgarskap för unionens invånare. Alltsedan dess har det europeiska medborgarskapet varit en omdiskuterad och kontroversiell, men för den breda allmänheten tämligen okänd, innovation i den europeiska integrationen. I Medborgarskap efter nationalstaten ? ett konstruktivt förslag utgör upprättandet av det europeiska medborgarskapet startpunkten för en resa som för oss genom medborgarskapets historia, till den samtida debatten i politisk filosofi om medborgarskapets normativa innebörd, till frågor om globaliseringens konsekvenser för nationalstaten och till det föränderliga, svårgripbara Europa. Avhandlingen är ett försök att formulera ett konstruktivt förslag till postnationellt medborgarskap i den Europeiska Unionen. Mera specifikt är avhandlingen för det första ett försök att begripliggöra medborgarskapets idé och ideal i en ny historisk kontext, och för det andra ett försök att utveckla och använda en metodoligi som kombinerar normativ och empirisk analys inom ramen för den konstruktiva ansatsen. För det här ändamålet är avhandlingen fokuserad på två frågor: Vad bör ett postnationellt medborgarskap vara? Och, i vilken utsträckning kan EU erbjuda förutsättningar för ett sådant medborgarskap? Avhandlingen är, enkelt uttryckt, ett försök att besvara dem. Vägen till de två svaren kan skissartat beskrivas på följande sett.
Svaret på den första frågan utvecklades i avhandlingens andra och tredje del. Den första delen ägnades åt själva begreppet medborgarskap. Vad är det och vad bör det betyda? I ett försök till ?kognitiv frigörelse? från det nationalstatsdominerade tänkande som präglar begreppet medborgarskap, började jag med en kort idéhistorisk överblick av medborgarskapets varierande sammanhang och uttrycksformer genom historien. Mot bakgrund av denna lyfte jag fram tre värden som fångar något av det som jag menar vara medborgarskapets grundläggande normativa innebörd: offentlighet, ömsesidighet och jämlikhet. Genom att definiera värdena, kontextualisera dem och diskutera de varierande tolkningsmöjligheter som de ger upphov till, utvecklades en normativ ståndpunkt. Denna kan bäst beskrivas som nyrepublikansk. En nyrepublikansk medborgarskapsnorm har sin självklara utgångspunkt i det offentlighetsvärde som förenar en samling individer i en självstyrande politisk gemenskap. Offentlighetsvärdet preciserar vad det är som medborgarna har gemensamt och utgör därför medborgarskapets livsnerv. Av denna betoning på medborgarskapets offentlighet följer en viss uppfattning av medborgarskapets ömsesidighet och jämlikhet som skiljer en nyrepublikansk ståndpunkt från en liberal eller kommunitär. Det ömsesidiga medborgarskapets främsta ideal är varken frihet eller gemenskap utan allmännyttighet. Det jämlika medborgarskapets främsta ideal är inte enkel eller skyddande jämlikhet utan integrerande jämlikhet.
I avhandlingens tredje del ställdes följande fråga: Hur kan ett medborgarskap som eftersträvar den nyrepublikanska normens ideal organiseras i en postnationell miljö? Svaret på frågan utvecklades i två led. I kapitel fyra diskuterades på ett övergripande empiriskt plan vad postnationalitet innebär för medborgarskapets organisering. Två generella tendenser kan urskiljas menar jag. För det första en expansion utåt, det vill säga en utvidgning av framför allt individens rättigheter från den nationella gemenskapen till större men vanligtvis ytligare gemenskapsformer. För det andra kan vi också urskilja en inre fragmentering som innebär att den nationella gemenskapen relativt sett luckras upp i mindre gemenskaper. Tillsammans ger dessa processer upphov till det som jag kallar för en diversifiering av det politiska rummet. Denna kan inte uteslutande förstås i termer av vare sig integration eller fragmentering, utan som ett komplicerat samspel mellan de två. Härigenom förlorar medborgarskapet något av sin traditionella karaktär av slutenhet och enhetlighet och blir istället ett mer öppet och decentraliserat medlemskap med flera förankringspunkter. Det postnationella medborgarskapet skall mot den bakgrunden förstås som ett medborgarskap som kompletterar det nationella genom att svara mot de nya gemenskapsband, beroendeförhållanden och utanförskap som kännetecknar det politiska rummets differentiering.
Mot bakgrund av den empiriska samhällsdiagnos som tecknas i kapitel fyra ställer jag i kapitel fem nästa fråga: Hur bör en modell för postnationellt medborgarskap se ut? Frågan besvaras med hjälp av tre postnationella medborgarskapsmodeller som jag jämför och tar ställning till: den kosmopolitiska, den mångkulturella och den transnationella. Den första har ? i den version som jag tar fasta på ? i allt väsentligt sina rötter i den liberala idétraditionen och har en långtgående universalism, moralisk såväl som praktisk, som definierande ideal. Problemet med den kosmopolitiska medborgarskapsmodellen är att det blir ett väldigt tunt och abstrakt medborgarskap som i sin ambition att inkludera alla riskerar att inte inkludera någon alls. Den andra modellen är enkelt uttryckt en kombination av å ena sidan det liberala frihetstemat i mångfaldens skepnad samt å andra sidan en kommunitaristiskt influerad kulturcentrerad människosyn. Problemet med den mångkulturella medborgarskapsmodellen är att den nästan per definition måste vila på en form av kulturessentialism som riskerar att förstärka och cementera den etniska partikularism som den kritiserar hos nationalstaten. Den erbjuder ingen väg ut ur det problematiska förhållandet mellan demos och etnos, utan borgar snarare för ändlösa identitetskonflikter kring just detta förhållande. Den tredje modellen är den som jag själv tar ställning för. En postnationell medborgarskapsmodell som försöker leva upp till vår nyrepublikanska norm är ett medborgarskap som söker stöd och inspiration i Habermas? ?konstitutionella patriotism?, tror jag. Min transnationella medborgarskapsnorm är inte en helhjärtad bekännelse till det habermasianska idealet, framför allt inte till den potential som han och hans anhängare läser in i den. Men den är ett ställningstagande för de grundläggande ideal och aspirationer som den vilar på. Den transnationella medborgarskapsmodellen kan följaktligen sammanfattas i tre kriterier: för det första, medborgarskapets förankring i ett demos, ett Vi, som vilar på en politisk snarare än etnisk värdegrund; för det andra, inklusionen av grupper som tenderar att exkluderas och marginaliseras som en konsekvens av det nationella medborgarskapets slutenhet och inre homogenitet; och för det tredje och sista, försvaret av det transnationella medborgarskapet som ett komplement snarare än en efterträdare eller ersättare till de nationella medborgarskapen. Detta transnationella medborgarskap är enkelt uttryckt svaret på den första av de två frågor som formulerades ovan.
I avhandlingens fjärde del riktas så fokus mot den andra frågan. Det vill säga, vilka förutsättningar erbjuder den Europeiska Unionen för förverkligandet av vår transnationella medborgarskapsmodell? Den här frågan besvaras i två led. I kapitel sex görs en mera övergripande empirisk analys av förutsättningarna för ett postnationellt medborgarskap i den Europeiska Unionen. Analysen är inriktad på det europeiska medborgarskap som för drygt ett decennium sedan upprättades genom Maastrichtfördraget. Genom att studera det europeiska medborgarskapets utveckling och grundläggande egenskaper får vi en uppfattning om de problem och möjligheter som kantar vägen mot ett transnationellt medborgarskap. Tre frågor står framför allt i fokus: Hur har det europeiska medborgarskapet växt fram? Vem inkluderar det? Och, vilken typ av (postnationellt) medborgarskap är det? Frågorna är inte helt isolerade utan bygger på varandra. Vid kapitlets slut framträder sålunda bilden av ett medborgarskap som har sin upprinnelse i den inre marknadens rörelsefrihet för arbetare och som fortfarande präglas av ett stark marknadsfunktionalistiskt inslag. Fram träder också bilden av ett medborgarskap som fortfarande har en stark rättslig, politisk och identitetsmässig koppling till nationalstaten. Främjandet av en europisk identitet har knappast försvagat den kopplingen utan snarare bidragit till att befästa EU:s yttre gränser, i synnerhet gentemot medborgare från tredje land som har permanent uppehållstillstånd i unionen med som saknar medborgarskap i någon av medlemsstaterna. Fram träder slutligen också bilden av ett medborgarskap som anpassas till EU:s flernivåsystem, där politiska och juridiska kompetenser överlappar och kompletterar varandra i komplexa beroendeförhållanden ? den ?nya europeiska medeltiden?. Det europeiska medborgarskapets förutsättningar och omständigheter kan således inte förstås i termer av federalism, men inte heller i termer av mellanstatlighet. Det europeiska medborgarskapet är något mindre enhetligt och entydigt är vad dessa två tolkningsperspektiv, federalism och mellanstatlighet, ger sken av. Det europeiska medborgarskapet har flera olika förankringspunkter, och det uppstår och blir betydelsefullt som ?fläckvisa öar? i vad som i övrigt för det mesta fortfarande är en mellanstatlig (och ibland federal) ordning.
Det är mot bakgrund av ovanstående omständigheter, problem och förutsättningar som förverkligandet av ett transnationellt europeiskt medborgarskap skall ses. I det sjunde kapitlet utformas det konstruktiva förslag som skall bringa EU och det europeiska medborgarskapet närmare vår transnationella medborgarskapsmodell. Kapitlet är för det ändamålet uppdelat i två moment. I det första ställer jag upp en agenda för det europeiska medborgarskapet. Denna grundar sig i de kritiska invändningar som kan riktas mot det europeiska medborgarskapet i dess nuvarande utförande. Invändningarna är formulerade som imperativ som så att säga leder vägen mot konstruktiva förbättringar: Motverka funktionalism! Motverka främlingsskap! Motverka étatism! Det första imperativet grundar sig i kritiken mot den funktionalistiska logik ? framför allt marknadsfunktionalismen ? som fortsätter att prägla det europeiska medborgarskapet och som tenderar att reducera medborgaren till en funktion av något annat: konsument-medborgare, student-medborgare, arbetare-medborgare, turist-medborgare, osv. Imperativet efterfrågar istället ett medborgarskap som värderas och värnas i sin egen rätt. Det andra imperativet grundar sig i kritiken mot den fortsatta exklusionen av ?främlingar?, i synnerhet de personer som framlever sina liv i unionen och påverkas av unionens maktutövning utan att i nämnvärd utsträckning kunna utöva inflytande på unionen. Imperativet är en uppmaning till inklusion av medborgare från tredje land i det europeiska medborgarskapet. Det tredje och sista imperativet grundar sig i en kritik av en påtaglig tendens att tänka och utforma medborgarskap som ett medlemskap i en stat, antingen i nationalstaten eller i en federal europeiskt union. Detta är enligt min mening inte bara en missvisande tolkning, utan också en normerande handling som får oönskade konsekvenser för det europeiska medborgarskapets utveckling. Imperativet är en kritik av denna étatism och en uppmaning att istället se det postnationella europeiska medborgarskapet som en naturlig del av ?anomalierna? mellan de mer entydiga statslika tillstånden.
I kapitlets andra moment gör jag så ett konstruktivt försök att tillgodose imperativen, att utforma en europeisk medborgarskapspolitik. Frågan är, utifrån vilken princip eller idé kan en sådan politik bedrivas? I syfte att besvara denna fråga presenterar och jämför jag tre olika medborgarskapsprinciper som förekommer i den EU-inriktade medborgarskapslitteraturen: fri rörlighet, identitet och domicil. Principerna anknyter på olika sätt till det europeiska medborgarskapet, men uppfattas ofta som kompletterande snarare än konkurrerande. Jag menar dock att om vi resonerar i deras förlängning representerar de olika visioner av Europa och kan därför inte drivas parallellt. Den första principen innebär att det europeiska medborgarskapet centreras kring och utformas i enlighet med en oreserverad rätt till fri rörlighet och uppehälle inom unionen. Eftersom EU inte är en välfärdsstat med egna skattemedel och saknar en direkt effektiv social lagstiftning implicerar en absolut rätt till fri rörlighet ett avreglerings-tryck mot medlemsstaterna som konkurrerar om marknadsandelar och företagsetablering på en öppen europeisk marknad. Den fria rörligheten leder i min mening till ett scenario som jag kallar för varuhuset Europa. Varuhuset är först och främst en marknadsplats som erbjuder stor valfrihet för de bäst bemedlade, men väldigt liten social trygghet och gemenskap för merparten. Den har således inte mycket att göra med vår transnationella medborgarskapsnorm, och den förstärker snarare än motverkar marknadsfunktionalismen. Nästa princip är identitet. Denna kan närmast uppfattas som ett komplement eller botemedel till den första. Eftersom marknaden och den fria rörligheten genererar individualism, privatism och alienering behövs det en europeisk identitet som påminner medborgarna om varför de hör ihop och hur. Men ett europeiskt medborgarskap centrerat kring och fixerat vid identitet är inte heller en önskvärd princip. Den leder till det scenario som jag kallar för pannationen Europa i vilken europeisk identitetspolitik blir en gemensam plattform för nationella intressen och europeisk integration utan att detta i nämnvärd utsträckning gynnar framväxten av ett europeiskt demos och framför allt inte inklusionen av medborgare från tredje land. Den tredje principen är domicil. Domicilprincipen innebär att medborgarskapet grundas i bosättningsplats istället för nationalitet. Den är, menar jag, ett sätt att börja hantera de brister som identifierades i medborgarskapsagendan. För det första innebär den att alla personer, även medborgare från tredje land, som har sitt permanenta uppehälle i något av unionens medlemsländer tilldelas europeiskt medborgarskap. För det andra motverkar domicilprincipen étatism genom att separera det europeiska medborgarskapet från nationalitet, och genom att erkänna de europeiska medborgarna som ett demos i sin egen rätt. För det tredje och sista kan domicilprincipen också ses som ett steg mot en konstitutionell patriotism som kan motverka medborgarskapets funktionalistiska drag, men sambandet är på den punkten betydligt svagare och utmaningen betydligt större. I förlängningen av domicilprincipen skymtar då ? om vi tillåter oss ett mått av spekulation och önsketänkande ? grannskapet Europa.
Grannskapet Europa kan i jämförelse med de andra två analogierna ses som en medelväg mellan det gränslösa och det inneslutna Europa. Det är en vision som erkänner nationalstatens fortsatta, dominerande betydelse för medborgarskapets grundläggande värden och organisering, men som samtidigt vill öka nationalstatens tolerans, öppenhet och förmåga att hantera den mångfald som uppstår i postnationalitetens kölvatten. Det är också en vision som erkänner nationalstatens fortsatta betydelse för, ja till och med försvar av, demokratin i ett internationellt klimat som i betydande utsträckning präglas av avreglerade marknader och svårkontrollerade penningflöden, men som samtidigt inser att om demokratin skall försvaras av nationalstaten på egen hand så ser framtiden dyster ut. Visionen om det transnationella grannskapet är en tankebild för hur medborgarskapet bör se ut och organiseras i en postnationell värld. Domicilprincipen är ett steg mot den visionen, men den förutsätter många steg till, en del av vilka medborgare måste ta på egen hand. Det är en något romantisk vision, det kan inte förnekas, men den ger oss en färdriktning. Den försiktigt optimistiska ansats som jag bekände mig till i avhandlingens inledning har huvudsakligen ägnats åt att i försiktighetens och skepticismens namn utesluta oönskade visioner och ideal. Den optimism som fortfarande finns kvar är reserverad för visionen om det transnationella europeiska grannskapet.
Avdelning/ar
Publiceringsår
2005
Språk
Svenska
Publikation/Tidskrift/Serie
Lund Political Studies
Issue
138
Fulltext
Dokumenttyp
Doktorsavhandling
Förlag
Department of Political Science, Lund University
Ämne
- Political Science
Nyckelord
- Proposal
- Constructive analysis
- Normative analysis
- Residence
- Neo-republicanism
- European Union
- Multiculturalism
- Cosmopolitanism
- Trans-naitonalism
- Citizenship
- Post-national citizenship
- Political and administrative sciences
- Statsvetenskap
- förvaltningskunskap
Status
Published
Handledare
ISBN/ISSN/Övrigt
- ISSN: 0460-0037
- ISBN: 91-88306-52-6
Försvarsdatum
1 juni 2005
Försvarstid
10:15
Försvarsplats
Pangea Hörsal 229 Geocentrum II Sölvegatan 12
Opponent
- Bo Lindensjö (Docent (associate professor))