Slänger vi skräpet till grannen?
Författare
Redaktör
- Magnus Jiborn
- Astrid Kander
Summary, in Swedish
Enligt det av riksdagen antagna miljöpolitiska generationsmålet ska Sverige till nästa generation lämna över ett land där de stora miljöproblemen är lösta, utan att orsaka ökade problem på annat håll i världen. Detta mål omöjliggör ett snävt nationellt perspektiv på exempelvis utsläpp av klimatgaser. Vi kan inte nöja oss med att få ner de inhemska utsläppen om vi samtidigt drar nytta av ökade utsläpp på andra håll i världen, där de varor som vi konsumerar produceras.
Ett rättvisande mått på ett lands klimatpåverkan måste ta hänsyn till handeln med omvärlden. Frågan är hur detta bäst kan göras, så att det uppmuntrar till snabba globala utsläppsminskningar.
De svenska koldioxidutsläppen har, enligt den officiella statistiken, minskat sedan 1970-talet, samtidigt som den ekonomiska tillväxten fortsatt. Men har Sverige verkligen minskat sin klimatpåverkan, eller har utsläppen bara flyttat någon annanstans genom att vi i ökande utsträckning importerar billiga produkter som är tillverkade med energikrävande och miljöförstörande metoder i andra länder? Hur ser den genomsnittlige svenskens utsläpp egentligen ut? Vilket är det ”rätta” sättet att mäta Sveriges ansvar för klimatbelastande utsläpp?
Det traditionella sättet att beräkna nationella utsläpp är att fokusera på utsläppskällor inom landets gränser. Då ingår alla utsläpp från produktion av varor och tjänster – oavsett var i världen dessa varor och tjänster sedan konsumeras – liksom slutlig energianvändning för exempelvis uppvärmning, hushållsel och transporter. Denna metod, som brukar kallas territoriell eller produktionsbaserad, är den som ligger till grund för ländernas officiella redovisning till exempelvis FN.
Med detta sätt att räkna hamnar Sveriges utsläpp av koldioxid på drygt 5 ton per person och år, vilket är klart under genomsnittet för OECD-länderna (10 ton), men högre än det globala genomsnittet (4,4 ton). Metoden svarar dock inte mot generationsmålets krav, eftersom den inte beaktar vilka utsläpp vår konsumtion orsakar på annat håll i världen.
Ett annat sätt, som blivit populärt inom delar av forskarsamhället och bland miljörörelser, är att fokusera på konsumtionen, inklusive importerade varor. Det innebär att utsläpp som sker i exempelvis Kina för att producera svenska konsumtionsvaror räknas som Sveriges ansvar, samtidigt som utsläppen från den del av den svenska produktionen som exporteras räknas bort. Den konsumtionsbaserade metoden stämmer i detta avseende bättre överens med andan i generationsmålet.
Med denna metod hamnar Sveriges utsläpp av koldioxid istället på cirka 9 ton per person och år. Utifrån dessa resultat hävdas ibland att ”Sverige städar sin egen bakgård, men slänger över skräpet till grannen”.
Men även konsumtionsbaserad redovisning är problematisk eftersom den inte tar hänsyn till klimateffekterna av ett lands export, eller till investeringar i klimateffektiv energi och produktionsteknik i exportindustrin.
Astrid Kander har därför utvecklat en helt ny beräkningsmodell som ger länder med klimateffektiv export fullt erkännande för denna, samtidigt som varje land får ta fullt ansvar för såväl nivå som sammansättning på sin konsumtion. Med denna metod, som är ett slags hybrid mellan de båda föregående och bygger på att konsumtionsmetoden kompletteras med beräkning av så kallade NEGA-emissioner, hamnar istället de svenska koldioxidutsläppen på cirka 4 ton per person och år.
Hur nationella utsläpp av klimatgaser redovisas är förstås inte bara relevant i förhållande till svenska miljömål utan har stor betydelse även för internationella klimatförhandlingar, inte minst för att de ger så olika resultat vad gäller fördelningen av ansvar för globala koldioxidutsläpp. I detta kapitel försöker vi bena ut begreppen och diskuterar de olika metodernas fördelar och nackdelar. Utgångspunkten är att redovisning av nationella utsläpp av växthusgaser ska tjäna som verktyg för att så snabbt och effektivt som möjligt minska de globala utsläppen.
Ett rättvisande mått på ett lands klimatpåverkan måste ta hänsyn till handeln med omvärlden. Frågan är hur detta bäst kan göras, så att det uppmuntrar till snabba globala utsläppsminskningar.
De svenska koldioxidutsläppen har, enligt den officiella statistiken, minskat sedan 1970-talet, samtidigt som den ekonomiska tillväxten fortsatt. Men har Sverige verkligen minskat sin klimatpåverkan, eller har utsläppen bara flyttat någon annanstans genom att vi i ökande utsträckning importerar billiga produkter som är tillverkade med energikrävande och miljöförstörande metoder i andra länder? Hur ser den genomsnittlige svenskens utsläpp egentligen ut? Vilket är det ”rätta” sättet att mäta Sveriges ansvar för klimatbelastande utsläpp?
Det traditionella sättet att beräkna nationella utsläpp är att fokusera på utsläppskällor inom landets gränser. Då ingår alla utsläpp från produktion av varor och tjänster – oavsett var i världen dessa varor och tjänster sedan konsumeras – liksom slutlig energianvändning för exempelvis uppvärmning, hushållsel och transporter. Denna metod, som brukar kallas territoriell eller produktionsbaserad, är den som ligger till grund för ländernas officiella redovisning till exempelvis FN.
Med detta sätt att räkna hamnar Sveriges utsläpp av koldioxid på drygt 5 ton per person och år, vilket är klart under genomsnittet för OECD-länderna (10 ton), men högre än det globala genomsnittet (4,4 ton). Metoden svarar dock inte mot generationsmålets krav, eftersom den inte beaktar vilka utsläpp vår konsumtion orsakar på annat håll i världen.
Ett annat sätt, som blivit populärt inom delar av forskarsamhället och bland miljörörelser, är att fokusera på konsumtionen, inklusive importerade varor. Det innebär att utsläpp som sker i exempelvis Kina för att producera svenska konsumtionsvaror räknas som Sveriges ansvar, samtidigt som utsläppen från den del av den svenska produktionen som exporteras räknas bort. Den konsumtionsbaserade metoden stämmer i detta avseende bättre överens med andan i generationsmålet.
Med denna metod hamnar Sveriges utsläpp av koldioxid istället på cirka 9 ton per person och år. Utifrån dessa resultat hävdas ibland att ”Sverige städar sin egen bakgård, men slänger över skräpet till grannen”.
Men även konsumtionsbaserad redovisning är problematisk eftersom den inte tar hänsyn till klimateffekterna av ett lands export, eller till investeringar i klimateffektiv energi och produktionsteknik i exportindustrin.
Astrid Kander har därför utvecklat en helt ny beräkningsmodell som ger länder med klimateffektiv export fullt erkännande för denna, samtidigt som varje land får ta fullt ansvar för såväl nivå som sammansättning på sin konsumtion. Med denna metod, som är ett slags hybrid mellan de båda föregående och bygger på att konsumtionsmetoden kompletteras med beräkning av så kallade NEGA-emissioner, hamnar istället de svenska koldioxidutsläppen på cirka 4 ton per person och år.
Hur nationella utsläpp av klimatgaser redovisas är förstås inte bara relevant i förhållande till svenska miljömål utan har stor betydelse även för internationella klimatförhandlingar, inte minst för att de ger så olika resultat vad gäller fördelningen av ansvar för globala koldioxidutsläpp. I detta kapitel försöker vi bena ut begreppen och diskuterar de olika metodernas fördelar och nackdelar. Utgångspunkten är att redovisning av nationella utsläpp av växthusgaser ska tjäna som verktyg för att så snabbt och effektivt som möjligt minska de globala utsläppen.
Avdelning/ar
Publiceringsår
2013
Språk
Svenska
Sidor
17-34
Publikation/Tidskrift/Serie
Generationsmålet- kontroverser kring konsumtion och klimat
Dokumenttyp
Del av eller Kapitel i bok
Förlag
Dialogos Förlag
Ämne
- Social Sciences Interdisciplinary
- Economic History
Aktiv
Published
ISBN/ISSN/Övrigt
- ISBN: 978-91-7504-262-6