Webbläsaren som du använder stöds inte av denna webbplats. Alla versioner av Internet Explorer stöds inte längre, av oss eller Microsoft (läs mer här: * https://www.microsoft.com/en-us/microsoft-365/windows/end-of-ie-support).

Var god och använd en modern webbläsare för att ta del av denna webbplats, som t.ex. nyaste versioner av Edge, Chrome, Firefox eller Safari osv.

Rädda bina – så gör forskare vid Lunds universitet skillnad för pollinatörer

De gyllene rapsfälten som under våren lyser upp stora delar av Europa dolde länge en mörk sanning.

Gifterna som användes – helt lagligt – för att säkra skörden drabbade samtidigt humlor och andra vilda bin hårt. Tills en världsunik fältstudie från forskare på Lunds universitet bidrog till att EU förbjöd kemikalierna 2018.

– Mitt mål är att den nedåtgående kurvan för biologisk mångfald ska vända uppåt igen innan jag går i pension! Det är därför jag gör det här, säger Maj Rundlöf, som var vetenskapligt ansvarig för studien som bidrog till EU:s förbud.

Även när man gör rätt kan det bli fel

En lantbrukare som i början av 2000-talet blickade ut över sitt nysådda rapsfält, kunde lugnt luta sig tillbaka i vetskapen om att de späda plantorna, som snart skulle titta fram ur jorden, skulle klara sig från jordloppor och andra bitande och sugande insekter.

Helt enligt praxis och konstens alla regler var fröna i såmaskinen behandlade med neonikotinoider, alltså – insektsgift. Giftet följde sedan med när plantan växte och spreds i hela växten. På så sätt skyddades grödan ända fram till skörd utan att man behövde upprepade behandlingar. Tanken var att skyddet skulle bli både effektivare och skonsammare. 

Jämfört med de äldre medlen var neonikotinoiderna mindre giftiga för människor och många andra djur, och det var ett viktigt skäl till att de blev så vanliga. Färre behandlingar ute på fälten skulle minska spridningen av bekämpningsmedel i miljön och samtidigt minska lantbrukarnas exponering. Det var också mycket praktiskt för en lantbrukare med mycket att stå i och många problem att lösa för att vi alla ska ha mat på bordet.

När väl den gula rapsen gungade i vinden kunde sedan mängder av insekter surra runt bland blommorna och förse sig med nektar och pollen. Både honungsbin och vilda pollinatörer. 

Men snart väcktes misstankar om att något inte stod rätt till på åkrarna. Larmen kom om att honungsbisamhällen kollapsade och att pollinatörer som humlor och andra vilda bin blev allt färre. Farhågorna växte och 2013 införde EU ett tillfälligt förbud mot att använda kemikalierna på blommande grödor. Men exakt hur gifterna faktiskt påverkade de vilda pollinatörerna, som är mycket viktiga för vår livsmedelsproduktion, visste ingen. Inte förrän forskarna från Lunds universitet med en unikt designad fältstudie avslöjade hur det låg till.
 

Vår studie var den första i sitt slag att använda samma studiedesign som inom den medicinska forskningen. Studien var också unik i att den tog hänsyn till hur alla bin påverkades, både tama och vilda, säger Maj Rundlöf, forskare i biologi.

Så gick den världsunika studien till

Av ett stort antal rapsfält i Skåne, Halland och Blekinge behandlades hälften med neonikotinoiden klotianidin medan resten lämnades som kontrollfält. Forskarna följde sedan utvecklingen hos honungsbin, vilda bin, humlor och ensamlevande, så kallade solitära, rödmurarbin i rapsfältet. Och resultatet var glasklart. Medan honungsbina inte visade någon synbar reaktion var effekten på humlor och solitärbin slående. Vid de behandlade fälten stannade humlebona upp i både tillväxt och reproduktion. De solitära bina återvände aldrig till sina bon.

– Ingen visste riktigt hur skadliga dessa neonikotinoider var när de användes i jordbruket – varken vi forskare eller lantbrukarna som använde dem. De hade ju genomgått myndigheternas riskbedömning och ansågs vara säkra att använda på fälten, säger Maj.

2018 förbjöd EU-kommissionen all användning av tre av de giftigaste neonikotinoiderna i odling utomhus. Studien från Lunds universitet vägde tungt i beslutet.

– Idag kan vi se i vattenprover att den samlade giftigheten för insekter har gått ner. Fall där hela bisamhällen slås ut av växtskyddsmedel är ovanligt, säger Maj.

Detta är viktigt. En stor del av världens matgrödor gynnas av att insekter pollinerar dem, bland annat äpplen, jordgubbar och åkerbönor. Även rapsen kan ge större och bättre skörd när bin och humlor besöker blommorna. Utan pollinatörerna skulle både mängden och variationen av mat på våra tallrikar minska.

Lina Herbertsson, forskare i sinnesbiologi, var även hon med och genomförde den inflytelserika studien.

– Det känns otroligt att min röst som forskare kan göra skillnad och ligga till grund för vetenskapsbaserade beslut som skyddar våra pollinatörer. Det gör mig väldigt hoppfull, säger hon.

 
 

En giftig cocktail av risker

Studien bidrog inte bara till EU-förbudet. Den väckte också frågor om hur växtskyddsmedel riskbedöms och testas i laboratorium. När kemikalier skulle godkännas tidigare var det honungsbiet som fick representera hur alla pollinatörer påverkas av gifter. Men resultaten av studien visade att detta kan vara missvisande. Olika insekter kan påverkas olika av samma gift.

– Studien med neonikotinoiderna fick oss att inse att det inte var så enkelt att man kunde översätta hur ett honungsbi reagerar i ett laboratorium till hur andra insekter klarar sig ute i landskapet, säger Lina Herbertsson.

Honungsbiet skiljer sig från andra pollinatörer genom att de lever i stora, fleråriga samhällen med tusentals individer som hjälps åt att föda upp nya bin och samla mat. Dessutom får de hjälp av människan som tar hand om dem i biodlingar. De flesta vilda biarter är solitära – ensamstående mammor där varje hona bygger sitt bo, samlar föda och lägger sina ägg helt på egen hand. Påverkas hon av ett bekämpningsmedel finns det ingen som kan ta över hennes arbete. De flesta humlor lever också i samhällen, men de är mindre och varar bara en sommar. Varje vår måste en ensam drottning starta på ny kula med ett nytt bo.

Den här skillnaden mellan olika bin tog man inte hänsyn till i riskbedömningen när neonikotinoiderna godkändes. Studien i rapsfälten bidrog till att riskbedömningen nu även föreslås inkludera vilda biarter och hur det ser ut i landskapet. Men när man utvärderar kemikalier för växtskyddsmedel prövas en substans i taget. Och det är inte nödvändigtvis så det ser ut i verkligheten, där insekterna kan utsättas för en potentiellt giftig cocktail av risker som samspelar. Det är med andra ord viktigt att veta hur den verkliga situationen ser ut för insekterna runtom våra odlingar. 

Neonikotinoiders användning idag

Även om EU förbjöd de tre neonikotinoider som är farligast för bin 2018, används de fortfarande i stora delar av världen. Och i Sverige tillåts en annan, om än inte lika giftig, neonikotinoid i odlingen av bland annat potatis, äpple och sockerbetor.

Blommande åkerkanter – plåster på såren eller en viktig livboj?

En tidig morgon i juni går Harriet Arnberg, doktorand i biodiversitet och evolution, längs kanten av en veteåker. Hon går i åkerkanten, där insådd vitklöver och honungsfacelia lockar pollinatörer på jakt efter pollen och nektar. Olika arter av bin, humlor, blomflugor och fjärilar flockas runt blommorna. I det kringliggande åkerlandskapet har de inte mycket annat att hämta. 

– Vi vill veta om blommande åkerkanter kan hjälpa insekterna och minska riskerna från de växtskyddsmedel som används i jordbrukslandskapet. Vi vill också undersöka hur olika pollinatörer använder blommorna och om planteringarnas betydelse påverkas av det omgivande landskapet, säger Harriet.

De blommande åkerkanterna är resultatet av en riktad naturvårdsåtgärd för att gynna pollinerande insekter i jordbrukslandskapet. Mot ersättning från Jordbruksverket avsätter lantbrukare delar av sin mark till blommande örter. Örterna ska byta av varandra under säsongen och förse insekterna med mat ända fram till hösten. Det är tänkt som en motpol till dagens intensiva jordbruk med stora åkrar av samma gröda. Enformigheten är en av anledningarna till att pollinerande insekter minskar över hela Europa.

– Många arter är anpassade till miljöer som tidigare var vanliga i jordbruket, som åkerkanter, betesmarker och trädor. Träda är åkermark som får vila ett tag, och då växer det upp vilda blommor som ger insekterna mat. Sådana miljöer behöver återskapas i dagens jordbrukslandskap, säger Maj Rundlöf.

 

Det största hotet mot pollinatörer

 

Förlust av livsmiljöer är det enskilt största hotet mot pollinatörer, säger Maj.  

 

Blomrika marker där pollinatörer hittar mat och boplatser försvinner över större delen av Europa. Det är den bistra sanningen. För att vända utvecklingen för pollinatörer och många andra arter har EU beslutat att minst 20 procent av land- och havsområdena ska restaureras till 2030. Men hur gör man det i praktiken? I Sverige har Lunds universitet, i samarbete med Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), haft i uppdrag av myndigheterna att ta fram ett kunskapsunderlag om hur restaurering kan genomföras i jordbrukslandskapet.

– Det var en utmaning vi inte kunde motstå, även om det varit ett omfattande och utmanande uppdrag. Det var en unik möjlighet för oss att åstadkomma något substantiellt när det kommer till naturrestaurering i Sverige, säger Henrik Smith, professor i zooekologi, som har lett arbetet tillsammans med kollegor vid Lunds universitet och SLU. 

Det Henrik och hans kollegor kom fram till var att gräsmarker och hedar i gott skick borde bevaras och sedan bindas ihop. För i ett landskap där djur och växter inte kan röra sig mellan olika områden riskerar de att bli mer sårbara för till exempel extremväder. Dessutom kan den genetiska variationen tunnas ut – den som behövs för att upprätthålla anpassningsbara ekosystem.

Ett exempel på naturrestaurering i praktiken är Heath LIFE, ett EU-finansierat projekt med målet att återskapa en mosaik av olika typer av hedmark i södra Sverige på sammanlagt 2 000 hektar. Hedmarken har en rik biologisk mångfald och var mycket vanlig i Sverige fram till för cirka 200 år sedan, när jordbruket rationaliserades och markanvändningen förändrades avsevärt. För att återskapa denna naturtyp behöver landskapet hållas öppet genom till exempel röjning av träd och buskar liksom småskalig naturvårdsbränning.

Maj och andra forskare vid Lunds universitet har tillsammans med forskare från SLU uppdraget att utvärdera de restaureringsåtgärder som utförs. Detta är viktigt för att de ska vara kostnadseffektiva och träffsäkra.

– Det bästa med mitt jobb är att jag får bedriva excellent forskning som har en hög samhällsrelevans, någonstans mitt emellan var mina och samhällets intressen möts, säger Maj.

Svensk Dagfjärilsövervakning

Sedan 1990-talet har Europas gräsmarksbundna fjärilsarter minskat med 47 procent. Att vända den trenden är en del av EU:s mål för 2030. I Sverige drivs därför Svensk Dagfjärilsövervakning av Lunds universitet på uppdrag av Naturvårdsverket.

 

– Fjärilar är viktiga miljöindikatorer. Nya generationer avlöser varandra på kort tid vilket gör att de reagerar snabbt på miljöförändringar. Genom att övervaka deras populationer har man en bra fingervisning hur det står till med andra pollinatörer, säger Lars Pettersson, forskare i biodiversitet och bevarandebiologi, som startade projektet för femton år sen.

Dagfjärilsövervakningen är ett tydligt exempel på hur storskalig medborgarforskning kan få genomslag ända upp på EU-nivå. Initiativet har bidragit med data och expertis i övervakningsmetoder till det europeiska Gräsfjärilsindexet, där populationen av gräsmarksbundna fjärilsarter följs i alla 27 medlemsländer. Största delen av datan kommer från nära 400 frivilliga som följer standardiserade och vetenskapsbaserade metoder för att inventera och rapportera in dagfjärilar från 687 olika lokaler i Sverige. 

Utan medborgarnas hjälp skulle inte övervakningen vara möjlig, säger Lars.

 

Från och med 2027 ska inte bara dagfjärilar utan även blomflugor, bin, humlor och nattfjärilar övervakas. Detta kan bli ett av de viktigaste verktygen för att mäta hur väl målen för EU:s naturrestaurering nås. Svensk Dagfjärilsövervakning har varit med och utvecklat de metoder som gör det möjligt.

– Det har visat sig att nattfjärilar är lika duktiga pollinatörer som humlor och bin – något man kanske inte väntat sig, säger han.

Arbetet med att vända den negativa kurvan har bara börjat

2018 bidrog Lunds universitets forskning till ett EU-förbud mot skadliga kemikalier i jordbruket. Sedan dess har arbetet fortsatt ute i landskapet, för att bina ska få tillbaka både nektar och boplatser. Trots det fortsätter många arter av pollinatörer att minska.

– Förlust av biologisk mångfald är ett dolt hot som inte är tydligt på samma sätt som till exempel extremväder. En art försvinner och du ser den aldrig igen. Även om det skär i hjärtat att säga det, så är det få som märker det. Men att pollinatörer minskar påverkar livsmedelsförsörjningen, vilket gör förlusten kännbar för hela samhället, säger Maj Rundlöf.

Vanliga frågor om pollinatörer

Varför minskar bin och andra pollinatörer i antal?

Förlusten av livsmiljöer är det största enskilda hotet, enligt Maj Rundlöf, biolog vid Lunds universitet och forskare inom BECC, ett strategiskt forskningsområde som undersöker hur klimat och markanvändning påverkar naturen. Blomrika marker där pollinatörerna hittar mat och boplatser försvinner över stora delar av Europa.

Vad är solitära bin?

Solitära bin är bin som lever ensamma. Varje hona bygger sitt eget bo, samlar mat och lägger sina ägg helt på egen hand. De flesta vilda bin är solitära, till exempel rödmurarbiet. Honungsbin och humlor lever i stället i samhällen.

Kan insektsgift skada bin och humlor?

Ja. En studie av forskare vid Lunds universitet visade att humlor och solitära bin påverkades negativt av ett insektsgift som användes på raps. Studien blev ett viktigt underlag när EU 2018 förbjöd tre av de farligaste medlen av den här typen.

Varför är pollinatörer viktiga för maten vi äter?

Många matgrödor gynnas av pollinering, bland annat äpplen, jordgubbar och åkerbönor. Utan pollinatörer skulle skördarna av många grödor minska och variationen av mat bli mindre.

Hur kan vi hjälpa bina och andra pollinatörer?

Man kan till exempel anlägga blommande åkerkanter, restaurera hedmarker och bevara gräsmarker i gott skick. Forskare vid Lunds universitet utvärderar vilka åtgärder som fungerar bäst.

Hur följer man utvecklingen för fjärilar och andra pollinatörer?

Svensk Dagfjärilsövervakning drivs av Lunds universitet på uppdrag av Naturvårdsverket, med hjälp av nästan 400 frivilliga. Från och med 2027 ska även blomflugor, bin, humlor och nattfjärilar övervakas.

Publicerad: 8 oktober 2026
Senast uppdaterad: 8 oktober 2026
Text: Catrin Jakobsson
Research: Catrin Jakobsson, Therese Ek
Produktion: Amanda Lindström, Ellen Albertsdóttir, ellen [dot] albertsdottir [at] kommunikation [dot] lu [dot] se (ellen[dot]albertsdottir[at]kommunikation[dot]lu[dot]se)
Foto, infografik och video: Catrin Jakobsson, Johan Persson
Källor: Harriet Arnberg, Henrik Smith, Lars Pettersson, Lina Herbertsson, Maj Rundlöf, European Environmental Agency (EEA), Heath LIFE, Jordbruksverket, Lunds universitet, Naturvårdsverket, Svensk Dagfjärilsövervakning.