Emelies personliga resa – transkriberad version av podd

Ida: Hej och välkomna till detta podd-avsnittet där vi ska samtala med Emelie. Jag heter Ida Jarbe Holmlund och jobbar som samordnare på Pedagogiskt studentstöd vid Lunds universitet. Välkommen Emelie!

Emelie: Tack. 

Ida: Vill du presentera lite vem du är?

Emelie: Ja, jag heter Emelie, är 23 år gammal. Blind och sitter även i rullstol. Jag har pluggat i Lund i ett år. Jag provar lite olika kurser just nu, så jag läste psykologi första terminen, två fristående kurser. Det var hälsopsykologi och kreativitetspsykologi. Och nu under våren har jag läst svenska grundkurs och den har då innehållit fyra olika delkurser. Det har varit Tala, skriva, övertyga, Svensk grammatik, Textkunskap och textanalys och Svenska språket i vår egen tid. 

Ida: Spännande, du gillar det svenska språket? 

Emelie: Ja, precis ja! Jag har skrivit så länge jag kan minnas egentligen. Jag skrev, ja, men mycket berättelser när jag var liten och hade väldigt livlig fantasi och hade mycket som jag ville få ner på pränt. Så det var mycket, ja, mycket livlig fantasi och det blev många berättelser av det. Sen har jag fortsatt skriva med åren då. Och det har blivit mer och mer att jag skriver om mitt eget liv och min situation. Hur olika saker funkar eller inte funkar i livet. Så skrivandet är en stor del av mig och mitt liv.

Ida: Vad spännande. Jag tänker att vi kommer tillbaka till hur det har fungerat med universitetsstudierna lite senare, men jag tänker att vi backar bandet lite. Hur har det fungerat under grundskola, har du gått i vanlig skola?

Emelie: Ja. Men precis. Jag har gått i en vanlig skola. Vad jag vet så finns det ett gymnasium i Kristianstad för personer med rörelsehinder, det här fick jag dock reda på efter att jag hade tagit studenten. Då det var ju lite i senaste laget. Men just skolor för synskadade, det finns inte i Sverige längre. Det fanns en tidigare som lades ner på åttiotalet. Så jag gick i vanlig klass hela min skolgång. Sen har jag ju haft assistent i skolan från första klass och ända upp till ja, till studenten då, som har som har skött all kontakt med lärarna, anpassat allt material så att det har funnits tillgängligt för mig och hjälpt mig att orientera på skolan. Ja, med alla de praktiska bitarna. 

Ida: Mm. Så det funkade?

Emelie: Så det funkade jättebra. Sen är det, ja nu blev det ju lite koppling till universitetet, men jag har en kompis som pluggar på universitetet innan jag började då och han beskrev assistansen i grundskolan som en social barriär. Jag ville väl inte riktigt se det så då. Men nu när jag har kommit ifrån det lite grann så kan jag ändå förstå vad han menar. För då har du ändå en personal från skolan, ofta då någon lite äldre, som mer eller mindre hänger efter dig hela skoldagen. Och det har ju skapat problem. Vissa assistenter har varit jätteduktiga och verkligen backat undan när de inte har behövts, när jag har klarat mig själv. Men vissa har haft svårare att förstå det och då har det ju varit lite svårare i kontakten med klasskompisar och så.

Ida: Just det. Så din närmaste kontakt har varit liksom din assistent?

Emelie: Absolut och ja, men som sagt, för- och nackdelar som precis med allting annat.

Ida: Och så tog du studenten och vad hände efter studenten?

Emelie: Ja, först och främst tog jag studenten mitt i pandemin, så det var ju lite sådär, 2020 då. Det blev inte en student som man hade tänkt sig direkt. Sen efter studenten då, så försökte jag söka lite jobb. Men att söka jobb som person med synnedsättning utan en universitetsutbildning, det är inte så lätt. För man kan inte bara sitta i en kassa eller jobba på ett lager, eller ja, mer sådana enkla jobb som personer utan synnedsättning kan ta. Men jag försökte söka jobb i alla fall. Men dels då att jag inte hade någon utbildning mer än gymnasiet, dels att det var pandemi, så det gick ju inget vidare med det jobbsökandet. Så i ett års tid så hade jag inget jobb eller studier eller så. Jag vill ändå säga att jag inte gjorde någonting, för det gjorde jag absolut. Men inget jobb eller studier. Jag sökte till en skola, journalist på Skurups folkhögskola. Men jag fick ganska snabbt veta att den var väldigt populär och även jättesvår att komma in på då, så det blev ju inget med det. Men sen året därpå så sökte jag fler kurser för då insåg jag att det behövde man, det räckte inte med en. Så jag sökte journalistlinjen där, skrivarlinjen på samma skola och sen sökte jag en digital utbildning som Furuboda folkhögskola höll i tillsammans med ett tillgänglighetsföretag som heter Funka och det var en utbildning i webbtillgänglighet, ett väldigt intressant ämne. Jag är jätteglad att jag läste den, dock så var den helt på distans och jag insåg att det var nog inget för mig. Jag ville gärna ut och träffa folk och komma till en skola. Inte bara sitta hemma framför datorn och plugga. Men det gjorde jag i alla fall i ett år. Det var heltidsstudier och sen kommer jag till ett riktigt stort äventyr för mig. 

Ida: Okej!

Emelie: För jag började på folkhögskola på plats i Glimåkra utanför Kristianstad och där läste jag en högskoleförberedande kurs. För jag hade ändå en tanke om universitetet och kände att det kunde vara bra för mig. Sen har de också en utbildning på den skolan, en preparandkurs för personer med synnedsättning. Där läste jag praktiska lektioner, så jag fick träna på att laga mat, städa, tvätta, åka buss och alla möjliga såna praktiska saker som man behöver, lite mer tips och tricks för att klara av när man inte ser. Så jag läste helt enkelt en kombination av de här två kurserna och så bodde jag på internat.

Ida: Så du flyttade hemifrån då?

Emelie: Ja precis, det var först gången jag flyttade hemifrån och det var jätteroligt, verkligen. Jag kände hur jag växte som person, liksom ja, varje vecka i princip. Det var riktigt häftigt och det var också där jag blev pushad till att ansöka till universitetet. Så jag har dem allt att tacka för att jag hamnade här.

Ida: På vilket sätt blev du pushad?

Emelie: I och med att jag gick den högskoleförberedande kursen så fick vi prova på att skriva paper, uppsatser och skriva tenta och massa såna här grejer. Sen var det också väldigt mycket självständigt arbete. Vi hade bara ja, men några lektioner i veckan. Sen fick vi lägga upp det själva och det var ju också, ja, men för att man skulle öva på och ha disciplinen själv utan att ha någon lärare som hänger över en och säger till en vad man ska göra. Och jag upptäckte ju att det var ju inte så svårt. Jag har ganska lätt för att lägga upp mina egna studier för att få saker gjort. Jag minns framför allt ett tillfälle när vi skulle skriva en fiktiv uppsats, då skulle vi inte skriva själva texten, utan vi skulle bara sätta upp rubrikerna och förklara lite vilket innehåll vi ville ha under de olika rubrikerna för att liksom öva på att få en bra struktur när vi väl skulle skriva. Och det här var kanske i september eller oktober. Jag hade nästan precis börjat och då pratar läraren enskilt med alla i klassen om vad han tyckte om den här fiktiva uppsatserna. Vad vi kunde förbättra och så. Och så sa han till mig att din är perfekt. Du är redan redo för universitetet och jag får liksom fortfarande gåshud när jag tänker på det. Det var verkligen, han fick nåt frö att börja gro när han sa det.

Ida: Mm, vad roligt!

Emelie: Ja, det var jätteroligt!

Ida: Hur fungerade assistansen på folkhögskolan? Du nämnde ju att på grundskolan så fanns det en ledsagare eller assistent. Hur var det på folkhögskolan?

Emelie: Ja, jag sa ju lite fel där att assistenthjälpen slutade vid studenten. Det gjorde det inte för jag hade assistent på folkhögskolan också och det fungerade jättebra. Då fick jag en yngre tjej, vilket var fördelaktigt för hon liksom ja, blev en del av klassen på ett annat sätt. Sen när jag bodde på internatet så var det ju en del jag behövde hjälp med där. Jag kom ihåg att jag hade väldigt mycket belysning på mitt rum för jag ville ha det så mysigt som möjligt. Och alla lampor gick på timer och att sköta en timer när man är inte ser, det är inte så enkelt. Så det var mycket sådant småpilleri, även liksom inne på rummet och så som jag behövde hjälp med. Det fanns ju även assistenter på skolan på kvällstid också. Så vi var väldigt väl omhändertagna.

Ida: Så i studierna fanns det också liksom väldigt mycket praktiskt stöd?

Emelie: Ja.

Ida: Hela dagen liksom. Och efter den här, ”Du är redo för universitetet”? Då gjorde du slag i saken och skickade in en ansökan. Hur kändes det?

Emelie: Ja. Jättenervöst, verkligen. Jag har ju många synskadade kompisar som läst på universitetet och jag har ju frågat dem hur det funkar och många har sagt att ja, men det funkar bra. Det är någon liten detalj som kanske inte funkar, men i det stora hela så funkar det väldigt bra. Men jag har aldrig fått liksom konkret: Vad är det som funkar bra? Och dessutom då, många synskadade kompisar som läser eller har läst, men väldigt få som både har synnedsättning och sitter i rullstol. Det blir ju alltid en liten extra dimension för mig. Och jag visste ju då att jag inte skulle få någon assistent. Det var det som oroade mig allra mest. Jag visste ju att jag skulle få synstödjare och anteckningsstöd, men jag var dels rädd att det inte skulle räcka för mig. Dels var jag ju rädd att ja, men tidigare hade jag haft någon som var anställd från skolan. Nu skulle jag ha en kurskamrat. Tänk om den personen inte tar det på allvar eller inte gör ett bra jobb eller glömmer mig eller vad som helst.  Så det var det var mycket tankar.

Ida: Nervös och lite rädslor, kommer det här stödet räcka för mig?

Emelie: Precis. Men sen visade det sig ju att det gick ju långt över mina förväntningar. Jag kan ju säga att komma in lite grann med inställningen att det här kanske inte funkar, ja, då blir ju allting en bonus. Allt som funkar bra, det blir ju toppen liksom. Jag hade min mamma med mig i skolan första dagen. Eftersom ja, vi hade inte lyckats lösa det med synstöd. Hon var med mig första dagen och det var ju lite dubbelt det där med att ha sin mamma med sig i skolan när man är 22 år, det var ju lite sådär. Men samtidigt också ganska skönt. Det är ett nytt ställe, det är stort, man känner typ ingen, så det var rätt så skönt att ha en trygg punkt, liksom. Men i alla fall, så mamma var med och vi hade då bett om ja, fem minuter på första föreläsningen, så hade du och jag en liten presentation. Jag presenterade mig själv och mitt behov av stöd och du drog mer praktiska detaljer kring uppdraget, helt enkelt. Och där fick vi ju ett väldigt bra mottagande. Folk anmälde sig direkt både för anteckningsstöd och synstödjare. För det var ju också en rädsla, tänk om ingen anmäler sig, ja då står jag där handfallen liksom och kan inte göra något. Men det löste ju sig väldigt fort. Inför vecka två så var allting löst.

Ida: Så då hade du en kurskamrat, en eller flera, som delade anteckningar vid föreläsningar men också synstödjare. Kan du berätta lite för lyssnaren, vad en synstödjares roll är?

Emelie: Ja, absolut, en synstödjare är ju i princip en ledsagare. Alltså en som möter upp mig på morgonen. Färdtjänsten lämnar mig alltid på samma ställe och så möts vi upp där och sen går vi gemensam till föreläsningssalen. Sen om vi har någon paus under föreläsningen så kan de fråga mig om jag vill handla något eller behöver gå på toaletten eller vad som helst. Och sen på lunchen hjälpa till att handla mat eller värma matlåda eller hur jag nu vill göra. Sen fortsatt under dagen ledsaga mig mellan de olika föreläsningssalarna och sen lämna mig vid färdtjänsten igen på eftermiddagen. Så det är så en dag brukar se ut.

Ida: Och nu har du ju studerat två terminer och haft synstödjare. Har det funkat bra, tycker du?

Emelie: Det har funkat jättebra, verkligen. Jag har haft jättegoa tjejer som har ställt upp och velat hjälpa mig. De har varit så himla naturliga i det. Det har aldrig varit några bekymmer med någonting och nyfikna frågor har jag fått om både min synnedsättning och mitt rörelsehinder och det tackar jag aldrig nej till. Det enda problemet var ju nu under vårterminen, att det tog någon vecka innan någon faktiskt anmälde sig. Vi lade ut på Canvas och liksom pushade på och jag skrev i klassens Facebook-grupp. Men det var svårt att få någon att anmäla sig och det var ju en jättestor oro för mig. Det som hade gått så himla bra första terminen så var det liksom så, ska det inte funka nu såhär liksom? För jag förstår ju att, får jag inte någon synstödjare då kan jag ju inte plugga. Jag skulle säga att det är nästan viktigare än anteckningsstödet. Eftersom lärarna lägger upp sina presentationer på Canvas. Men just synstödjare, det är liksom det gör A och O för att jag ska klara mig. Nu hade vi, som tur var, att det fanns en reception på SOL, Språk och litteraturcentrum, så de hjälpte ju mig. Alla kan få förhinder liksom någon gång när min synstödjaren var borta eller var sen. Men annars, utan receptionen liksom och gå en hel dag utan att äta det är liksom nej, det går inte. Men till slut löste det sig i alla fall och jag och min synstödjare som också var mitt anteckningsstöd. Hon tog båda uppdragen. Vi har ju samarbetat nu hela terminen och det har funkat jättebra. Verkligen!

Ida: Vad härligt att höra, men också att det faktiskt löste sig innan det fanns en synstödjare genom att det fanns en reception så att det fanns någon, ett ställe där du kunde vända dig till för att få den här praktiska hjälpen, att hitta till rätt lokal till exempel.

Emelie: Ja.

Ida: Vad, är det andra stöd och hjälpmedel som har hjälpt dig under studierna på universitetet?

Emelie: Ja, det är ju. Vi har ju haft en extern syntolk som Pedagogiskt studentstöd har hyrt in och som hjälpt mig. Vid vissa moment då det har varit mycket bilder eller filmer eller ja, mycket visuellt material helt enkelt. Mest dock första terminen när det var psykologi för svenskan är ju väldigt textbaserad kan man ju säga. Och sen har jag ju haft väldigt mycket stöttning ifrån biblioteket.

Ida: Vad har de hjälpte dig med?

Emelie: Dels om det inte har funnits kurslitteratur inläst. Jag lyssnar ju på all min kurslitteratur via en app i mobilen, men också som man kan ha via datorn då som heter Legimus som har talböcker, helt enkelt. Om vissa böcker inte finns så får jag kontakta biblioteket och så hjälper de mig så att de blir inlästa. Och det ja, men jag har också bett om listor. Kan ni kolla upp till mig och vilka böcker finns på Legimus? Vilka finns inte? Vilka behöver vi behöver beställa? Och även… vi hade en bok den här terminen som bara var en ljudfil för, tydligen, det har jag fått lära mig nu, att gamla inlästa böcker är ofta bara ljudfil medan de nya också har elektronisk text. Och när man har den här texten så är det mycket lättare att navigera i en bok och jag kan också be någon seende om hjälp om det är något speciellt jag behöver hitta och har svårt för det själv. Men har man bara den här ljudfilen så blir det ju jättesvårt. Och när vi då skulle skriva en tenta och referera alla begrepp som vi använder från den här boken, då stötte jag ju på bekymmer. Men då var biblioteket också väldigt hjälpsamma och hjälpte mig att leta. De skrev en väldigt utförlig innehållsförteckning. Jag hade bara huvudrubrikerna. Alla underrubriker fanns inte. Så då fick jag hjälp av biblioteket och få en lista med alla underrubriker och i de här rubrikerna fanns många av begreppen som jag behövde, för att kunna skriva den här hemtentan då. Så ja, men väldigt mycket stöttning där och det är skönt att biblioteket finns där. De är alltid bara ett mejl bort.

Ida: Låter som att det har varit lite fix och trix för att få allt material tillgängligt?

Emelie: Ja, men det är det, absolut. Och även, inte lika mycket den här terminen, men förra terminen hade jag väldigt mycket kontakt med min studievägledare för att de var ju mycket av… Vi skulle läsa många artiklar som låg på lärplattformen. Och trots att jag hade sagt till i förväg att jag bara kan läsa Word så var ändå väldigt många i PDF. Så då kontaktade jag min studievägledare som hjälpte mig att konvertera alla de här filerna till Word, så jag att kunde läsa dem. Jag läser med skärmläsare då, kan man också berätta. Den funkar som allra bäst i Word. För att jag ska kunna hoppa upp och ner i texten och navigera och leta och allt sånt, så det är därför jag behöver Word helt enkelt. Så där hade vi väldigt mycket kontakt. Och sen alltså, lärarna har ju varit väldigt olika. Jag känner att alla har varit välvilliga till att hjälpa mig och få studierna att rulla på så bra som möjligt, men däremot har vissa haft lättare eller svårare för det. Och jag upplever väl generellt att på svenska att de har varit bättre på att anpassa, och i och med att de har gjort mycket själva så har det inte varit så himla mycket bakgrundsjobb för mig att göra utan mycket har redan varit klart. Det har jag också varit jätteskönt.

Ida: Du har läst lite olika fristående kurser. Vad är det lärarna gör som har fungerat allra bäst, tänker du?

Emelie: Jag tror att mycket grundades i att den här andra terminen har vi haft möte med alla lärare innan deras kurser har börjat och det tror jag har hjälpt väldigt mycket att jag har fått själv berätta, ja men som det här med Word till exempel, att jag behöver allt material i Word. Och att bilder behöver syntolkas. Jag vill gärna ha texter i förväg om vi ska jobba med dem på föreläsningstillfället. Och massa sånt ja, men småpill liksom, som det är bättre att lärarna får i förväg än att de får när det väl händer. Man ger lärarna en möjlighet att göra rätt från början.

Ida: Just det, så ett litet förmöte innan kursen startar där du får möjlighet att ta upp de små detaljerna kanske.

Emelie: Precis, och lärarna får ju också ställa frågor och det tror jag är väldigt bra. För jag har ju också märkt att alla bygger upp sina kurser på olika sätt. Och det som har funkat bra på en kurs behöver inte vara facit för nästa, för det kan se så olika ut.

Ida: Och sen nämnde du här tidigare också att du presenterar dig själv vid introduktionen på dina kurser. Har det varit betydelsefullt för dig?

Emelie: Jag tror det har det. Det började ju med, ja men en strategi för att fånga pedagogiskt stöd och få folk intresserade liksom. Men sen med tiden så inser jag att det kan faktiskt ha ett annat syfte också, nämligen att visa att jag är bara en helt vanlig person. Det behöver inte vara liksom något stelt och konstigt kring mig trots att jag sitter i rullstol då, men också för att mina ögon ser friska ut, vilket kan skapa en hel del missförstånd. Att folk tror att ja, men att jag är otrevlig som bara svischar förbi dem och inte liksom lägger märke till dem eller inte, om någon vinkar eller ler mot mig eller så, att jag inte svarar. Och det beror ju verkligen bara på att jag inte ser, men det kan bli väldigt fel. Så jag tror att det också har varit en vinst med de här presentationerna. Att jag har kunnat förebygga de här missförstånden litegrann. Och även nu på svenskan så hade vi fyra olika delkurser och det tillkom ju några nya studenter på varje delkurs eftersom man kunde läsa dem fristående också. Och jag hade ju min synstödjare hela terminen, så jag behövde ju inte tänka på just det. Men jag valde ändå att presentera mig på varje delkurs. Och du var inte med på dem senaste eftersom det här syftet att rekrytera fanns ju inte, så då kunde jag göra det själv helt enkelt. Så ja, jag tyckte nog det var bra. 

Ida: Det var värdefullt ja. Att ha en stund med lärarna eller läraren innan kursen och att ha god kontakt med biblioteken och bibliotekarien.

Emelie: Det finns ju också, på alla bibliotek på universitetet, så finns det en speciell mejladress där man kan mejla om ärenden som har med talböcker och sånt att göra. Och det är också väldigt bra, tycker jag.

Ida: Jag tänker, det kanske är någon som är nyfiken på universitetsstudier, men samtidigt sitter i samma sits som du befann dig i för några år sedan. Nervös och rädd för att det inte ska fungera. Vad skulle du vilja säga till de personerna som är lite nyfikna på universitetsstudier, men inte vågar?

Emelie: Det enkla svaret är väl att bara göra det, men det är så himla lätt för mig att säga när jag sitter här och det har funkat. Men alltså, jag vill ju verkligen pusha alla till att försöka. För det som för några år sedan var ju omöjlighet för mig, det är inte så farligt när man väl kommer hit. Jag skulle säga att den största skillnaden mot att ha assistent var att där slapp jag be om hjälp. Jag bara fick den automatiskt, men här så behöver jag ju be om all hjälp. Men det betyder ju inte att jag inte får den. För det får jag varenda gång.

Ida: Men du måste själv vara på tårna och fråga efter det.

Emelie: Ja precis och det var ju mycket i början. När det kändes som man skulle ha koll på 100 grejer och man visste typ inte vad man skulle ha koll på. Så det var ju mycket där i början. Men man kommer in i det och det finns folk att fråga, som du och jag har ju haft mycket mejlkontakt och även studievägledaren. Och är det så att någon inte kan svara så skickar de frågan vidare. Våga ta hjälpen, för den finns.

Ida: Tycker du att det har gått lättare och lättare?

Emelie: Det tycker jag, absolut. Trots att jag har läst två helt olika ämnen de här terminerna så känner jag att den här terminen har rullat på mycket lättare. Och det kan ju bero på många olika saker som jag sa att jag tycker att lärarna har varit väldigt, väldigt bra att anpassa, men det handlar ju också om att jag kommer in i det mer.

Ida: Att du kanske har blivit bättre på att, liksom lättare att ställa frågor och veta vart du ska vända dig. 

Emelie: Jag fick ju också tipset innan jag skulle börja, att börja med fristående kurser innan du hoppar på ett program.  Det tycker jag nog är att ett bra tips för det är ett helt nytt arbetssätt och det är mycket att komma in i. Så kanske ta det i lite lugnare tempo till att börja med. 

Ida: Är du sugen på att fortsätta plugga? 

Emelie: Jo, men det är jag, absolut. Jag hoppas att jag kommer in på retorik till hösten och sen vill jag läsa svenska fortsättningskurs nästa vår då. Så jag har ju en plan ett år framöver i alla fall så länge jag kommer in. Men sen vill jag ju ha en, så att säga, riktig utbildning, alltså en utbildning till ett yrke. Det är där jag någonstans vill vi landa, men det… Jag tycker det är så himla svårt att veta vad man vill göra.  För att komma in på journalistlinjen så behöver man ju 90 hp, varav 60 hp inom samma ämne och om ett år så har jag 120 hp varav 60 hp i samma ämne, så då kan jag ju söka till det om jag vill. Det är en tanke, men inte alls säkert än.

Ida: Vad spännande. Det har varit jätteroligt att få prata med dig Emelie och få höra din historia. Har du någonting som du tänker att, det här har jag inte fått sagt? Det här vill jag gärna förmedla vidare.

Emelie: Ja men om vi ska prata lite om tips kanske mer till universitetet, inte till dem som söker då, utan till universitetet. Ett problem som finns är att de här talböckerna som jag ibland får be om att få producerade för att de inte finns. De tar ju ungefär två månader att få klara och jag vet själv inte hur man skulle kunna lösa det, men det är ju ett problem. Man ber om en bok när bibliotekarien är tillbaka från sin semester i början på augusti säger vi, då hinner man ju inte få den boken till terminsstart. Och jag har klarat mig undan det dilemmat hittills, men jag inser ju att det kommer ju säkert komma. Och att det ja, men det kan ju bli ett problem för många studenter. Jag tycker ju att det här systemet med kurskamrat som hjälper till är väldigt bra så länge det funkar. På SOL har vi ju en reception, men där jag läste innan fanns det ingen reception. Så att, det på något sätt behöver finnas något stöd och liksom luta sig mot om det inte skulle funka med student, om det skulle vara så att ingen anmäler sig. Jag vet inte själv exakt hur det skulle se ut. Men att man ändå har någon plan B om det inte skulle gå. Det här med mötet med lärarna, ja, det är ju lätt att säga det nu, det har ju vi lärt av varandra att det är en bra grej, men och liksom föra vidare det till nya studenter. Att så länge den nya studenten vill och är med på det, att man tipsar om det!  Det finns väldigt mycket som är bra, men det är svårt att veta när man är ny. 

Ida: Ja, vi lär oss allt eftersom! Så vi tar med oss det. Och sen säger vi tack så mycket för att vi fick prata med dig Emelie, tack och lycka till i fortsatta studier.

Emelie: Tack så mycket.