Meny

Javascript verkar inte påslaget? - Vissa delar av Lunds universitets webbplats fungerar inte optimalt utan javascript, kontrollera din webbläsares inställningar.
Du är här

Journalisten: Kristina Kappelin

”Mitt råd är att ta ut svängarna!”
Kristina Kappelin var studenten från Malmö som läste kulturkommunikation i Lund och journalistik i Göteborg med ett tydligt mål i sikte: Italien. Nu har hon bott och arbetat som journalist i landet sedan 1985.

Kristina Kappelin. Foto: Casia BrombergFoto: Casia Bromberg

Vad studerade du för något i Lund?

– Jag började med att plugga på kulturkommunikationslinjen, jag tror inte att den finns längre. Det var två terminer som höll ihop det hela, första och sista, däremellan fick man välja i princip fritt. Jag läste drama, teater och film i tre terminer samt sociologi och informationsteknik.

Varför valde du att plugga vid Lunds universitet?

– Jag bodde i Malmö så Lund var det mest naturliga valet. Jag flyttade inte till Lund, utan bodde kvar i Malmö och åkte fram och tillbaka. Det var punktider då, man kunde liksom inte ha något med det studentikosa livet att göra. Men jag har väldigt goda minnen från den tiden.

Det var en väldigt rolig tid i Lund. Man hade kontakt med sina lärare och trivsamma miljöer att vara i och plugga i. Det var ett intellektuellt aktivt liv man deltog i. Jag har alltid älskat att gå i skolan, kanske nörden upphöjd i kvadrat, men det är verkligen jätteroligt att studera. Nu i dag har jag sett så mycket annat, sett en annan verklighet här i Italien. Unga svenskar förstår inte vilken tur vi har som har skattemedel som är så väladministrerade att vi får dem tillbaka i bra klassrum, bra lärare, ställen att mötas på, datorer.

Har du studerat vid några andra universitet och högskolor än Lund?

– Efter studierna i Lund sökte jag och kom in på journalistutbildningen i Göteborg. Där gick jag mellan 1981 och 1983. Därefter sökte jag och fick stipendium till att gå på ett amerikanskt universitet i Bologna, Johns Hopkins School of Advanced International Studies. Där gick jag i ett år och slutade plugga våren 1985.

Studierna i Bologna var så kallade Post graduate studies, vilket är väldigt tvärvetenskapligt. Om man hade en grundexamen så kunde man sen välja ämnen ganska fritt. Där läste jag en del väldigt användbara saker för att jobba just i Italien, som Contemporary Italian studies, där jag hade en otroligt härlig och rolig italiensk professor som jag fortfarande har kontakt med. Dessutom läste jag jämförande arbetslagstiftning och italiensk litteratur.

Jag visste att jag väldigt gärna ville till Italien. Jag hade förstått att jag på Johns Hopkins kunde nischa in mig på precis det jag ville ha, för att sen kunna känna mig lite säkrare i mitt frilanseri i Italien. Jag är glad för att jag fick gå där. Det gav mig en god grund och gjorde att jag kunde komma in i samhället. När jag började jobba så visste vad jag pratade om.

Visste du redan som student att det var journalist du ville bli? Visste du att du ville jobba utomlands?

– Jag hade en sådan där dröm att jag ville till Italien. Jag hade varit där som turist och var väldigt nyfiken på landet. När jag började plugga i Lund visste jag väl någonstans att jag ville bli journalist, även om jag inte hade formulerat det för mig själv på riktigt. Egentligen hade jag väl hoppats på att bli kulturjournalist, men där fick jag möta den hårda verkligheten: det fanns inte tillräckligt med efterfrågan för att göra ett sådant val. I stället blev det mer sport och ekonomi, och det är jag ändå glad för.

Vad gjorde du den första tiden efter avslutade studier?

– En av mina bästa vänner vid Journalisthögskolan, hon ville till Australien och jag ville till Italien. I dag är hon antropolog i Australien och jag är här. Jag uppfyllde min dröm! Men det var inte helt lätt i början. Man lyckas inte över en natt. Det är en rätt lång period då det är rätt räligt rätt ut sagt. Det får var och en avgöra om det är värt att fortsätta. Det var väldigt knapert i början, det är inget att dölja.

Tyvärr la jag lite grann alla äggen i samma korg där i början. Jag hörde av mig till Sydsvenskan, de var intresserade, men efter ett tag blev det dåliga tider, de betalade lite och en dag fick jag ett brev där det stod att de ville börja betala hälften av vad de betalade just då. På den tiden tjänade jag kanske 5 000 i månaden, det var inte lika lite som det är i dag, men det ledde ändå till att jag slutade röka för jag hade inte råd att fortsätta.

Kom det någon särskild vändpunkt, en tidpunkt när det började gå bättre?

– Vändpunkten kom när jag tog mod till mig att sälja mig till fler. Jag gjorde en riktig drive, skrev till många olika tidningar och tidskrifter, åkte till Stockholm och följde upp breven, träffade utrikesredaktörer. Jag sålde mig, det måste man göra som frilans. Det kändes svårt och jobbigt då, men det var värt det, verkligen. Efter detta, ungefär två år från starten, så började det rulla på bättre.

När kom tv-jobben in i bilden?

– Jag hade gjort min praktik genom Journalisthögskolan på Barnjournalen på tv i Malmö. Det var ett nyhetsprogram för barn som gick en gång i veckan. Det var perfekt för mig, man gjorde reportage, men hade lite längre tid på sig, även det inte var ”coolt” att vara på Barnjournalen.

Sedan gjorde jag ingen tv tills jag vände mig till Aktuellt 1987, när Napoli för första gången vann fotbollsligan. De sa att det var lite för sportigt för dem, men föreslog mig att ringa tv-sporten. Jag fick sitta och tänka en hel dag eftersom att jag ansåg mig inte kunna något om sport och det kunde jag inte heller. Men när jag ringde fick jag en äldre trevlig redaktör i örat och det blev ett reportage. Sen började de, till min fasa, att höra av sig igen. Jag kunde ju inget om fotboll!

De tyckte nog inte att jag var så duktig i början, men de gillade att det fanns någon reporter på plats i Italien. När det blev fotbolls-VM i Italien 1990 fick jag ett lite längre uppdrag för dem. Och det var då de lärde mig att våga vara mig själv. Tidigare hade jag gjort allting enligt format 1:A, man vågar ju inget annat. Men då under VM föll det sig som så att jag träffade på en fotbollsspelare från Kamerun som talade om mina anklar, det går att se på Youtube. Jag blev så generad och ville inte ta med det, men på Sporten sa de ”klart du ska göra nåt med det” och inslaget blev så populärt och uppskattat. Där tycker jag själv att jag verkligen började arbeta med tv, när jag vågade ha ett personligt uttryck.

Det är säkert väldigt individuellt, men om jag ska ge någon ett råd, så är det att ta ut svängarna!

När man ser dig på tv, till exempel i ”Kappelin i Europa” som sändes december 2012, så verkar du tala många språk. Hur har du blivit så bra på det?

– Italienska har jag lärt mig här på plats och engelska kan ju de flesta vid det här laget. Franska kan jag klara mig på, efter att ha jobbat i Paris i tre år. Och kan man franska och italienska så kan man förstå även spanska, om man spetsar öronen. Resten är fiffel och båg, jag lär mig en fras ungefär. När vi är i Azerbajdzjan, Polen och så vidare så har vi så klart tolkar med oss.

Språk är faktiskt väldigt viktigt. Det finns en del länder där det svårt att ta sig fram om man inte kan språket. Journalisters uppgift är göra en annan verklighet begriplig och du får inte ta del av den verkligheten om du som journalist inte kan språket.

Hur förberedd var du på att bo och arbeta i ett annat land?

– Jag fick en mjukstart genom att jag var i Italien som student det första året. Jag var så tagen av landet, ville ta in allting och tyckte att allt var så fantastiskt. I många avseenden var jag totalt okritisk, allt var så vackert och klimatet så bra. Det är dessutom ett land där folk i allmänhet är väldigt vänliga och jag var ung. Det var underbart hela tiden. Eller ja, förutom den allra första tiden i Rom, då kände jag mig ensam och utkastad i världen.

Vad har du tagit med dig från studierna som du har kunnat använda i ditt yrkesliv?

– Nästan allt skulle jag vilja säga. Journalisthögskolan i Göteborg var mer praktisk än teoretisk på den tiden, man lärde sig att skriva artiklar och göra tv. Det goda med kulturkommunikationen var faktiskt den inledande terminen, den gav en bra allmänbildning. Drama, teater och film har jag inte haft så mycket nytta av, men däremot var det studier som öppnade ens sinne, som gjorde en klokare och gav en perspektiv.

I Italien är gammaldags bildning oerhört viktigt, till och med på gymnasiet. Ur ett nyttoperspektiv kan man undra vad man ska med latin och grekiska till, men det fina med det är att för många blir det en fantastisk grund för allt man gör i livet. Perspektiv bakåt tror jag är värdefullt, historielöshet är livsfarligt. Det är rätt häftigt att man anser att det mänskligheten gjorde för 2 000 år sen är viktigt.

Om du tänker dig tillbaka till studietiden, skulle du gjort något annorlunda?

– Jag bara satte igång och läsa utan att tänka vad det skulle vara bra för. Kanske kunde jag tänkt igenom det lite bättre, å andra sidan hade jag väl samma problem som många i den åldern: jag visste inte riktigt vad jag vill bli. I efterhand finns det många utbildningar som jag nog hade tyckt varit roliga, som ekonomi och juridik. Så möjligen kunde jag kostat på mig att vara lite mer strukturerad, men det gick ju bra ändå.

Vad skulle du råda en ung student, kanske blivande journalist, till i dag? Vad bör man tänka på?

– Kom ihåg att kunskap räknas! Och att språk är viktigt. Man får inte heller ge upp så lätt. Man får vara medveten om att det kan ta tid innan man ens kommit i närheten av det man skulle vilja.

Dessutom är det nog viktigare att vara envis, än att vara modig. En del är väldigt bra på att vänta ut, be om intervju, får en två år senare, för att man tjatat. Sån är inte jag. Men däremot, om man sysslar med frilanseri som jag har gjort, då går man på nitar och får väldigt mycket nej. Då är det bara att resa sig upp och försöka igen.

Och en sista fråga. Ditt fina efternamn? Har det någon särskild historia?

– Det kommer från Kapplabacken i Kivik, där en anfader bodde. Det är egentligen en liten gränd, där det låg ett kapell och då kallades han för ”kappelinaren”. En rolig detalj är att det i Italien finns ett liknande namn, Cappellin. Namnen hör inte ihop, men visst är det lustigt?

Intervjun genomfördes i januari 2013

Sidansvarig:

Fakta: Kristina Kappelin

Född: 1958

Kommer från: Född i Stockholm, uppvuxen i Malmö

Bor: I Rom. Har bott där i flera omgångar, sammanlagt blir det drygt 20 år.

Utbildning: Kulturkommunikationslinjen vid Lunds universitet, journalisthögskolan i Göteborg samt ett år vid Johns Hopkins University. Började studera vid universitetet 1978 och var helt klar 1985.

Jobbar som: Frilansjournalist och författare. Bland de återkommande uppdragsgivarna finns SVT, Dagens Industri, Sydsvenskan och Aftonbladet. Skriver även böcker och håller föredrag.

Bästa minne från studietiden i Lund: ”På kulturkommunikationslinjens första termin hade vi en kort kurs i filosofi. Läraren där, Göran Hermerén, han gjorde så starkt intryck på mig. Han var som tagen ur en film när han kom in i klassrummet. Han var häftig, och en duktig lärare. Fast egentligen är nog mitt bästa minne att jag blev upp över öronen kär i en kille på en kurs och att vi sen var ett gäng som var ute mycket och hade väldigt, väldigt roligt. Inte så akademiskt, men sant.”

Box 117, 221 00 LUND
Telefon 046-222 00 00 (växel)
Telefax 046-222 47 20
lu [at] lu [dot] se

Fakturaadress: Box 188, 221 00 LUND
Organisationsnummer: 202100-3211
Om webbplatsen