Tillfället gör polisen: Om envars rätt att gripa

Oppurtunity makes the police: On the right to perform citizen's arrests

Författare

Jonas Fast

Summary, in Swedish

I svensk rätt existerar sedan mycket länge en rätt för var och en att gripa personer som begår brott, om detta sker på bar gärning. I detta arbete undersöks ingående den bestämmelse i rättegångsbalken som reglerar detta förfarande. Vad gäller rekvisiten i bestämmelsen, framstår frågan om vad som ska anses vara på bar gärning som särskilt problematisk. Det är ett område där praxis också är tvetydig. Avgörande tycks vara att man vid gripande utesluter förväxlingsrisk mellan den skyldige brottslingen och någon annan. Till övriga rekvisit i bestämmelsen hör att brottet måste kunna föranleda fängelse samt att den gripne skyndsamt ska överlämnas till polis.
När ett envarsgripande genomförs tilldelas den gripande vissa befogenheter. Dessa regleras bl.a. i polislagens bestämmelser om våldsanvändning och genom vissa ansvarsfrihetsgrunder i brottsbalken. Proportionalitetsprincipen är central för vad man får göra och utifrån hur denna har tillämpats i praxis kan man se olika konkreta handlingar som ansetts godtagbara. Förflyttning av personer och vissa beslag hör till sådant som har godtagits medan långtgående våldshandlingar inte accepteras. Kring befogenheten kan man också märka att det finns vissa personer som genom specialreglering intar en särskild rättslig ställning. Detta gäller främst sådana personer som i sin yrkesutövning har att upprätthålla ordning. Tydligtvis uppstår vissa tillämpningsproblem av det faktum att envarsgripanderegeln används av så många olika personkategorier.
Då envarsgripanden genomförs av enskilda, sätts de yttre gränserna för vad som är tillåtet av de straffbud som finns i svensk rätt. Effekten av envarsgripanderegeln är att den ger ansvarsfrihet för den som griper, då denne gör något som egentligen är brottsligt. Det finns visst utrymme för att göra felbedömningar och ändå hålla sig inom regeln. Det är också möjligt att man, trots att man inte omfattas av regeln, undgår straffansvar eftersom man inte har uppsåt till brott. Även vad gäller dessa bedömningar kring felbeslut finns det en diskrepans i tillämpning föranledd av de olika personkategorier som omfattas av regelverket. Som exempel kan nämnas att polisers uppsåt bedöms annorlunda än enskildas vid våldsanvändning.
Envarsgripandeinstitutet betraktas i regel som ett tvångsmedel. Med hänsyn till hur det används kan det också tänkas att det skulle kunna ses som en ansvarsfrihetsgrund. Det är också tänkbart att regeln delvis finns till för att påvisa ett önskvärt moraliskt beteende. I författarens mening är en lämplig förändring av institutet att omklassificera det till just en ansvarsfrihetsgrund och att skapa särreglering för vissa yrkesgrupper.

Avdelning/ar