Skälig levnadsnivå vid biståndsbedömning - sociala behov hos äldre
Författare
Summary, in Swedish
Uppsatsens syfte är att utreda på vilket sätt rättsutvecklingen har påverkat tolkningen av skälig levnadsnivå för äldre, avseende sociala behov, vid biståndsbedömning enligt 4 kap. 1 § SoL. Äldre människor har rätt att ansöka om bistånd enligt SoL för hjälp och stöd, t.ex. i form av hemtjänst eller plats på ett särskilt boende för vård och omsorg. Vid dessa ansökningar ska en individuell helhetsbedömning göras för att avgöra vad personen i fråga har för behov och vilket bistånd han eller hon har rätt till för att tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Vad som utgör en skälig nivå preciseras inte i lag eller förarbeten utan bedöms av handläggaren i varje enskilt fall.
Kvarboendeprincipen har under de senaste decennierna präglat utvecklingen av svensk äldreomsorg. Principen innebär att man strävar mot att underlätta för äldre personer att så långt som möjligt bo kvar i sin ordinarie bostad och främja självständighet. I biståndsbedömningarna har framför allt fysiskt omvårdnadsbehov stått i fokus för helhetsbedömningen. Den äldres egen uppfattning av situationen och sina behov samt dennes önskemål ska dock också beaktas. Enligt ett rättsfall från Regeringsrätten från 2007 ska även psykiska och sociala behov beaktas vid bedömning av om en äldre person kan anses tillförsäkrad en skälig levnadsnivå. Ökad ålder och fysisk nedsatthet kan föra med sig en känsla av otrygghet i hemmet och social isolering. Denna typ av aspekter ska också beaktas vid en helhetsbedömning. Enligt den nationella värdegrunden för äldreomsorgen som infördes 2011 har äldre personer rätt till ett värdigt liv och att känna välbefinnande. Värdegrunden visar på ett perspektivskifte i synen på äldre. Välbefinnande innefattar trygghet och meningsfullhet. Den äldre kan dock inte stödja en rätt på värdegrunden utan biståndet utgår enligt biståndsparagrafen i 4 kap. 1 § SoL. Värdegrunden kan snarare sägas förtydliga de redan gällande allmänna principerna för äldreomsorgen.
I och med införandet av en rätt till sammanboende för äldre i 4 kap. 1c§ SoL, ingår nu rätten att fortsatt bo tillsammans med sin make efter flytt till särskilt boende i förståelsen av en skälig levnadsnivå.
Kvarboendeprincipen har under de senaste decennierna präglat utvecklingen av svensk äldreomsorg. Principen innebär att man strävar mot att underlätta för äldre personer att så långt som möjligt bo kvar i sin ordinarie bostad och främja självständighet. I biståndsbedömningarna har framför allt fysiskt omvårdnadsbehov stått i fokus för helhetsbedömningen. Den äldres egen uppfattning av situationen och sina behov samt dennes önskemål ska dock också beaktas. Enligt ett rättsfall från Regeringsrätten från 2007 ska även psykiska och sociala behov beaktas vid bedömning av om en äldre person kan anses tillförsäkrad en skälig levnadsnivå. Ökad ålder och fysisk nedsatthet kan föra med sig en känsla av otrygghet i hemmet och social isolering. Denna typ av aspekter ska också beaktas vid en helhetsbedömning. Enligt den nationella värdegrunden för äldreomsorgen som infördes 2011 har äldre personer rätt till ett värdigt liv och att känna välbefinnande. Värdegrunden visar på ett perspektivskifte i synen på äldre. Välbefinnande innefattar trygghet och meningsfullhet. Den äldre kan dock inte stödja en rätt på värdegrunden utan biståndet utgår enligt biståndsparagrafen i 4 kap. 1 § SoL. Värdegrunden kan snarare sägas förtydliga de redan gällande allmänna principerna för äldreomsorgen.
I och med införandet av en rätt till sammanboende för äldre i 4 kap. 1c§ SoL, ingår nu rätten att fortsatt bo tillsammans med sin make efter flytt till särskilt boende i förståelsen av en skälig levnadsnivå.
Avdelning/ar
Publiceringsår
2013
Språk
Svenska
Dokumenttyp
Examensarbete för kandidatexamen
Ämne
- Law and Political Science
Nyckelord
- Socialrätt
- skälig levnadsnivå
Handledare
- Hanna Pettersson (Juris doktor)