Envarsgripande - Under vilka förutsättningar kan en person rättsenligt gripa en annan?
Författare
Summary, in Swedish
Denna uppsats syftar till att undersöka hur svensk rätt reglerar envarsgripande. Envarsgripande innebär, enkelt uttryckt, rätten för varje individ att, under vissa förutsättningar, gripa en annan person.
Detta är något som samhället, enligt den svenska lagstiftaren, principiellt sett bör uppmuntra. Samtidigt bör kommas ihåg att brottsbekämpning främst är statens uppgift och straffprocessuella tvångsmedel åtföljs av krav på bland annat proportionalitet. Det vore problematiskt att ställa dessa krav på enskilda, varför det är av yttersta vikt att privatpersoners befogenhet på området har tydliga rättsliga gränser.
Min analys visar att vissa av rekvisiten för envarsgripande är något oklara.
Det finns begränsat med praxis på området och mycket lite forskning har gjorts på ämnet.
En person som företar ett rättsstridigt envarsgripande riskerar att själv begå brott, huvudsakligen ofredande eller olaga frihetsberövande. Förarbeten tillsammans med prejudikat visar dock att ett speciellt krav vad det gäller uppsåt, främst vid olaga frihetsberövande, ofta fungerar som ett skyddsnät för den gripande individen. Detta beror på att uppsåtet måste täcka det faktum att frihetsberövandet är olaga.
Följaktligen finns det inte någon klar gränsdragning för när ett envarsgripande övergår i ett brottsligt handlande, i synnerhet vad gäller olaga frihetsberövande. Det rör sig snarare om två gränser. Den första när den som gripit rent objektivt förfarit rättsstridigt men inte varit medveten om detta. Då kan denne inte dömas till ansvar. Därefter finns den andra gränsen, när den som griper kan tillförskrivas uppsåt till att agerandet varit rättsstridigt. Där emellan föreligger någon slags rättslig limbo där handlandet inte ses som rättsenligt, men inte heller som brottsligt.
Detta är något som samhället, enligt den svenska lagstiftaren, principiellt sett bör uppmuntra. Samtidigt bör kommas ihåg att brottsbekämpning främst är statens uppgift och straffprocessuella tvångsmedel åtföljs av krav på bland annat proportionalitet. Det vore problematiskt att ställa dessa krav på enskilda, varför det är av yttersta vikt att privatpersoners befogenhet på området har tydliga rättsliga gränser.
Min analys visar att vissa av rekvisiten för envarsgripande är något oklara.
Det finns begränsat med praxis på området och mycket lite forskning har gjorts på ämnet.
En person som företar ett rättsstridigt envarsgripande riskerar att själv begå brott, huvudsakligen ofredande eller olaga frihetsberövande. Förarbeten tillsammans med prejudikat visar dock att ett speciellt krav vad det gäller uppsåt, främst vid olaga frihetsberövande, ofta fungerar som ett skyddsnät för den gripande individen. Detta beror på att uppsåtet måste täcka det faktum att frihetsberövandet är olaga.
Följaktligen finns det inte någon klar gränsdragning för när ett envarsgripande övergår i ett brottsligt handlande, i synnerhet vad gäller olaga frihetsberövande. Det rör sig snarare om två gränser. Den första när den som gripit rent objektivt förfarit rättsstridigt men inte varit medveten om detta. Då kan denne inte dömas till ansvar. Därefter finns den andra gränsen, när den som griper kan tillförskrivas uppsåt till att agerandet varit rättsstridigt. Där emellan föreligger någon slags rättslig limbo där handlandet inte ses som rättsenligt, men inte heller som brottsligt.
Avdelning/ar
Publiceringsår
2019
Språk
Svenska
Dokumenttyp
Examensarbete för kandidatexamen
Ämne
- Law and Political Science
Nyckelord
- Straffrätt
- Envarsgripande
Handledare
- Martina Axmin