Head of State Immunity and International Crimes

Syftet med uppsatsen är att utforska och behandla statschefers rätt till immunitet vid grova folkrättsbrott. Den centrala frågan för uppsatsen är om statschefer idag kan begå brott mot folkrätten och ändå beviljas straffrihet.

Immunitet för statschefer har utvecklats ur immuniteten för stater, som är baserad på att varje stat är suverän och likställd med andra stater. Fram till mitten av nittonhundratalet var immuniteten för statschefer absolut. Efter den tidpunkten förändrades staters behov för immunitet och immuniteten för statschefer motiverades istället utfrån en teori om ett funktionellt behov, med modellen för diplomatisk immunitet som utgångspunkt. Diplomatiska företrädare åtnjuter immunitet i den mottagande staten, men kan under vissa förutsättningar hållas ansvariga för sina handlingar när de avslutat sin tjänstgöring. Denna distinktion mellan immunitet som åtnjuts av sittande och före detta representanter för staten har resulterat i två skilda typer av immunitet; personlig immunitet och funktionell immunitet. Den förra är titelbaserad och knuten till den officiella positionen inom staten. Den senare är handlingsbaserad och knuten till själva handlingen och dess officiella karaktär, och blir därför relevant först efter avslutad tjänstgöring. Omfattningen av dessa två slags immuniteter bestäms utifrån internationell sedvanerätt.

Internationell sedvanerätt visar att sittande statschefer är berättigade till personlig immunitet för alla handlingar, både officiella och privata, inför andra staters nationella domstolar. Situationen för funktionell immunitet, som åtnjuts av före detta statschefer, är mer komplex och ger skydd för officiella handlingar som kan tillskrivas staten, men inte för privata handlingar. Grova folkrättsbrott är inte att se som privata handlingar. Trots viss rättspraxis som indikerar motsatsen argumenteras det i denna uppsats för att den funktionella immunitet som åtnjuts av före detta statschefer är intakt inför andra staters nationella domstolar, om den inte undanröjs på grund av ett undantag till den sedvanerättsliga regel som erbjuder immunitet. Ett sådant undantag kan exempelvis vara att hemstaten upphäver immuniteten eller att staten ingått ett internationellt avtal som underkänner möjligheten att hävda immunitet. Slutsatsen är att andra staters nationella domstolar ger begränsade möjligheter att bekämpa straffrihet för statschefer.

Internationella ad hoc-tribunaler och hybrid-domstolar har visat sig mer effektiva för åtal av statschefer vid grova folkrättsbrott. Om tribunalen eller domstolen upprättats av FN:s säkerhetsråd i enlighet med kapitel VII i FN-Stadgan i syfte att bevara internationell fred och säkerhet avlägsnas möjligheten att invända immunitet för både sittande och före detta statschefer. Om domstolen istället har upprättats genom ett internationellt avtal, utan befogenhet från FN:s säkerhetsråd, kan före detta statschefers rätt att invända funktionell immunitet fortfarande nekas om domstolens stadga innehåller en klausul som fastslår att den åtalades officiella status saknar betydelse. I denna uppsats framförs att personlig immunitet ger skydd för sittande statschefer trots en sådan klausul, även om det finns rättspraxis som tyder på motsatsen. I tillägg, eftersom ad hoc-tribunalers och hybrid-domstolars jurisdiktion normalt är begränsad till vissa regioner och vissa tidsperioder, är inte dessa tillgängliga som en universell lösning för att uppnå ett slut på straffriheten för statschefer.

Den internationella brottsmålsdomstolen (ICC) etablerades genom Romstadgan efter ratificering av 60 stater. Stadgan nekar rätt till immunitet för både sittande och före detta statschefer för de stater som ratificerat stadgan. Dessutom kan FN:s säkerhetsråd, under FN-stadgans kapitel VII, hänskjuta situationer till ICC om de utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet. Därigenom får ICC universell jurisdiktion och rätten till immunitet för både sittande och före detta statschefer avlägsnas även för stater som inte ratificerat Romstadgan. I enlighet med komplementaritetsprincipen har ICC möjlighet att agera endast när en stat är ovillig eller oförmögen att utreda och lagföra den ansvariga personen. I tillägg är en hänskjutning från FN:s säkerhetsråd endast möjlig om alla de fem permanenta medlemmarna avstår från sin vetorätt. Dessa faktorer begränsar ICC’s effektivitet och möjligheter i kampen mot straffrihet för statschefer som gjort sig skyldiga till folkrättsbrott.

Slutsatsen i denna uppsats är att statschefer idag i många fall fortfarande kan begår grova folkrättsbrott och ändå åberopa immunitet. Men viktiga steg mot straffrihet för statschefer har ändå tagits under senare år, vilket indikerar att det någon gång i framtiden möjligen kan bli ett slut på straffrihet för statschefer vid grova brott mot folkrätten.