– Är man gammal och lite skröplig men tillräckligt frisk för att bo hemma, underlättar det att få hjälp med enkla sysslor som man inte kan be om hjälp om hela tiden. Man kan se roboten som ett komplement till hemtjänsten – ett stöd som alltid är villig att hjälpa till och som bidrar till ökad trygghetskänsla, säger Susanne Frennert, doktorand i rehabiliteringsteknik vid LTH.

Under det senaste året har man undersökt hur äldre personer önskar interagera med roboten, bland annat i ett testlabb på LTH, där provanvändningen nu är i full gång. Susanne och hennes kollegor har också genomfört workshops, intervjuer och enkäter. Nästa år kör man igång tester i äldre människors hem.

Roboten ska alltså möta de behov som följer av ålderdomen; fallolyckor, yrsel, problem med att böja sig och i förlängningen mota rädsla för att röra sig fritt i hemmet. Den ska samtidigt vara flexibel så att den möter de individuella behoven, till exempel kunna lära sig känna igen viktiga föremål, var de brukar finnas och anpassa sig till hur frågvis den ska vara.

– För att få acceptans hos målgruppen måste den ha en genomtänkt dialog, beteende och utseende. Vi tror att om roboten och användaren hjälper varandra, så kan acceptansen bli högre. Den ska vara glad, trevlig och rolig att använda, så att man vill använda den ofta och att den då finns till hands när man behöver hjälp eller sällskap, säger Susanne Frennert.

– Till en början är flera skeptiska. Men ganska snart skiftar nästan alla attityd. De vill verkligen kommunicera med roboten och gör det som med en medmänniska, säger hon.

Till form och storlek påminner roboten om R2D2 från Star Wars; ett halvt ägg på hjul och ett huvud på 1,3 meters höjd. Roboten, som fått namnet Hobbit, är utrustad med en griparm, vilket är en teknisk landvinning – något motsvarande finns inte till en rimlig kostnad.

Man instruerar roboten genom att tala till den, t ex ”Hobbit, hämta… värktabletter”. Man kan också använda en pekskärm, vilken också kan användas för bildtelefonsamtal eller underhållning. Tekniken har huvudsakligen utvecklats vid Wiens tekniska universitet som också koordinerar projektet.
Bakgrund

Kristina Lindgärde