Meny

Javascript verkar inte påslaget? - Vissa delar av Lunds universitets webbplats fungerar inte optimalt utan javascript, kontrollera din webbläsares inställningar.
Du är här

Vad säger internationell rätt om Kataloniens självständighetskamp?

Kataloniens självständighetskamp ställer EU inför en svår sits, inte minst när det gäller juridiken. Spanien hävdar att det är en intern angelägenhet där spansk lag gäller, medan internationell rätt inte förbjuder den katalanska viljan till självbestämmande. Forskaren Miriam Bak McKenna reder ut var skiljelinjerna går.
Foto: xaic_/flickr.com
Foto: xaic_/flickr.com

Vad säger internationell rätt om hur de båda parterna har agerat i denna kris?

Katalonien har inte en självklar rätt till självständighet enligt internationell lagstiftning. Men å andra sidan gör de inget olagligt när de hävdar eller förklarar självständighet. När det gällde Kosovo år 2010 ansåg den Internationella domstolen att en ensidig självständighetsförklaring inte "strider mot allmän internationell rätt" så länge den inte är kopplad till olaglig våldsutövning. Utöver detta är den internationella rätten i allmänhet neutral i frågan om att en del av ett land vill bli självständigt. Den vare sig hindrar eller försvarar agerandet.

Den internationella doktrinen "remedial secession" syftar till att stötta självbestämmande i fall av kolonialism eller vid statligt förtryck . Katalonien kan försöka peka på upphävandet av självständighet, hot från staten och polisbrutalitet under omröstningen men det är osannolikt att nivån av förtryck eller uteslutning är tillräckligt allvarlig för att doktrinen ska gälla

Eftersom katalansk självständighet inte är förbjuden enligt internationell rätt kan Spanien å sin sida inte förlita sig på den internationella principen om territoriell integritet för att hävda sin rätt att bekämpa självständighetsrörelsen. Som Internationella domstolens beslut om Kosovo visade kan denna princip bara åberopas när den territoriella integriteten kränks av en annan stat, inte när en del av den egna befolkningen vill bryta sig loss.

Den spanska regeringen föredrar således att se frågan som en intern tvist, eftersom den spanska konstitutionen uttryckligen förbjuder att en del av landet blir självständigt. Avsnitt 2 i den spanska konstitutionen från 1978 börjar med att förklara det som bygger på "den spanska nationens oupplösliga enhet, det gemensamma och odelbara hemlandet för alla spanjorer".

Med tanke på att internationell lag nästan alltid förespråkar att ett lands gränser ska upprätthållas är det ytterst sällsynt med framgångsrika självständighetsrörelser. Framgången är i slutändan avhängig av att andra stater erkänner utbrytningen. I Kataloniens fall är det extremt osannolikt att det blir så. I de fall där andra länder har erkänt utbrytarstater, som exempelvis Sydsudan, Östtimor och Eritrea, har uppgörelser genom fredsavtal legat bakom.

Hur anpassad är den spanska konstitutionen till internationell rätt? Vad gäller i slutändan, spansk eller internationell lag?

Även om den katalanska självständighetsförklaringen bryter mot spansk lag betyder det inte att internationell rätt inte spelar någon roll. Det är angivet i en rad internationella överenskommelser, bland annat FN-deklarationen om mänskliga rättigheter, att rätten att styra måste grunda sig på folkets vilja. Nästan alla nationella konstitutioner är uttryckligen grundade på denna demokratiska princip, som också har beslutats vara grundläggande i den europeiska allmänna ordningen. [Mathiue-Mohin och Clerfays, ECTHR-dom av den 2 mars 1987, punkt 47.]

Det kan vara långsökt att argumentera för att principen om självbestämmande är en garant för rätten att hålla folkomröstning om självständighet. Däremot kan katalanerna kräva dialog och förhandlingar med de centrala myndigheterna genom att åberopa rätten till fritt politiskt deltagande och representation. Högsta domstolen i Kanada konstaterade efter Quebec-folkomröstningen att även om rätten till självständighet inte existerar kan en sådan viljeyttring inte ignoreras i en demokratisk stat. Ett tydligt uttryck för självständighet skapar en skyldighet för båda sidor att förutsättningslöst förhandla om framtiden. Samtidigt bör folkomröstningar om självständighet vara av rådgivande och inte beslutande karaktär.

På så sätt leder en folkomröstning inte till en självklar rätt till självständighet, utan till demokratiska överläggningar. Om man i fallet Katalonien följer Kanadas exempel, bör Spanien visserligen förhandla, men Katalonien bör samtidigt vara medvetet om att oberoende inte är en självklar utgångspunkt i sådana förhandlingar. Båda sidor måste dessutom ta hänsyn till att det finns ett starkt motstånd mot självständigheten även inom Katalonien.

Det finns för närvarande många åsikter, men finns det ett rättsligt ramverk som talar om hur EU kan eller bör agera? Blir detta ett prejudikat för andra EU-stater som ställs inför liknande situationer i framtiden?

Händelserna i Katalonien har försatt EU i en besvärlig sits. Som en union av demokratiska stater försvarar EU de grundläggande demokratiska rättigheterna för yttrandefrihet, mötesfrihet och individens rätt att rösta, vilket återspeglas i många artiklar i Lissabonfördraget. Polisens brutalitet och användningen av gummikulor mot fredliga civila som försöker utöva sina medborgerliga rättigheter står klar i strid med EU:s demokratiska åtagande.

Som en union av självbestämmande stater har rädslan för att uppmuntra separatistiska rörelser inneburit att EU har visat sig ovilligt att engagera sig i de här frågorna. Det finns inget övergripande ramverk för hur unionen ska ta sig an den här typen av konflikter. Och EU har ingen makt över hur en medlemsstat väljer att organisera sig själv och sina regioner. Enligt den så kallade Prodi-doktrinen kommer EU bara att ta itu med fall av nyutropad självständighet om det härrör från en förhandlad och rättsligt grundad process, som hade varit fallet 2014 om Skottland hade röstat för att lämna Storbritannien.

På Nordirland antog EU rollen som medlare, men det var bara möjligt efter det att ett fredsavtal hade uppnåtts. Lagligt sett är EU inte skyldigt att ingripa i krisen. När Spanien kallar folkomröstningen olaglig och insisterar på att det är en intern angelägenhet för Spanien, kan EU inte längre ses som neutral i frågan om självständighet. Detta utgör ett problematiskt prejudikat för framtida självständighetsskriser, där extern medling utan tvekan är den mest pragmatiska lösningen.

Miriam Bak McKenna

Miriam Bak McKenna

Miriam Bak McKenna är postdoctoral fellow på Juridiska institutionen och specialiserar sig på internationell rätt. 

Hon har även skrivit en artikel på samma ämne i The Conversation. Läs den här

Senaste artiklar

2017-11-20
Lunds nya hedersdoktorer i naturvetenskap
Lunds nya hedersdoktorer i naturvetenskap
2017-11-17
Varmare klimat förändrar Skånes flora
Varmare klimat förändrar Skånes flora
2017-11-16
Arter i norr mer utsatta för klimatförändringar
Arter i norr mer utsatta för klimatförändringar
2017-11-15
Cancerfonden delar ut 77 miljoner kronor till Lunds universitet
Cancerfonden delar ut 77 miljoner kronor till Lunds universitet
2017-11-15
Största hjärtstoppsstudien i världen
Största hjärtstoppsstudien i världen

Box 117, 221 00 LUND
Telefon 046-222 00 00 (växel)
Telefax 046-222 47 20
lu [at] lu.se

Fakturaadress: Box 188, 221 00 LUND
Organisationsnummer: 202100-3211
Om webbplatsen