Gruppen äldre med långvarigt missbruk växer. Med ”äldre” i det här fallet avses personer som är 50 år och uppåt, vilket är en etablerad kategori inom forskning om äldre och missbruk
Forskarnas rapport visar att det finns en frustration kring hur denna grupp äldre ska hanteras; de passar inte inom vanlig äldreomsorg, inte inom hemtjänsten, och inte heller inom missbruksvården. På många ställen bollas dessa äldre runt bland tillfälliga lösningar och kan bo i flera år på härbärgen där de kastas ut varje morgon och får sova i en ny säng varje natt. Men i flera kommuner har det vuxit fram särskilda omsorgsboenden och stödboenden* för denna grupp missbrukande äldre.
– Många kommuner efterfrågar stabila lösningar, säger Tove Harnett, forskare i socialt arbete, som tycker att de boenden som undersökts i rapporten utgör lovande verksamheter; att de i någon mån ger tillbaka värdigheten till människor som har farit illa i många år.
Mat och omsorg men ingen behandling
Gemensamt för de 23 särskilda boenden som ingår i Lundaforskarnas rapport är att där inte ställs krav på att de som bor där ska ge upp missbruket. Reglerna varierar dock från ställe till ställe. På vissa boenden får man dricka eller använda droger på sina rum, på andra får man inte det. Däremot får hyresgästerna vistas på boendena även i onyktert tillstånd. Stödet som ges handlar framför allt om mat och omsorg, ingen behandling erbjuds mot själva missbruket.
– Samhällets stöd för denna grupp missbrukande 50-plussare skiftar från behandling till skadereducering, säger Tove Harnett. Å ena sidan kan man se boendena som respekt för människors självbestämmande och att man ger folk som levt ett hårt liv en viss värdighet på äldre dagar. Å andra sidan kan man se det som ålderism, att man ger upp ambitionen att förändra efter en viss ålder.
Lundaforskarna lutar snarare åt det förstnämnda; att särskilda boenden för äldre missbrukare är rätt väg att gå, något som även de flesta av hyresgästerna som ingår i studien verkar vara eniga om. Dock ser forskarna en del problem.
– Man ska inte sticka under stol med att boendena är utmanande miljöer, som varken ska idylliseras eller målas ut som förskräckliga platser, säger Tove Harnett. Vi har sett att det behövs mer uppföljning av verksamheten som pågår där, annars riskerar den allmänna miljön att bli tillåtande och gränslös på ett sätt som gör att människor far illa.
Forskarnas rekommendationer
I de rekommendationer som forskarna ger i sin rapport framgår också att personalen behöver utbildningsinsatser i hur de arbetar med det här klientelet. Det behövs program för uppföljningar både av hyresgästerna och av själva boendet. I många fall saknas en individuell planering för hyresgästerna, vilket försvårar för den som vill komma vidare efter en tid på boendet. För boendenas del finns det en ständig balans mellan respekt för hyresgästernas självbestämmande och risken för att en plats som ska minska skador i stället ökar dem.
*Två sorters boenden för äldre missbrukare har studerats:
Omsorgsboendemodellen: Personal finns på plats dygnet runt och de boende får ett socialt och medicinskt omhändertagande. Hyresgästerna betalar hyra och matavgift för omvårdsinsatser. Exempel: Fäladstorget i Lund och Kallebäck i Göteborg.
Stödboendemodellen: Boenden med utgångspunkt att de boende ska klara sig själv med visst stöd och tillsyn. Personal arbetar dagtid och kan hjälpa till med allt från matinköp till kontakt med myndigheter och läkarbesök. Exempel: Lönngården i Malmö och Augustbergsgården i Linköping.