– Över 90 procent av de personer som dör i suicid i Sverige, har haft kontakt med hälso-och sjukvården under de två år som föregick självmordet. Men många - framför allt äldre personer över 65 år, söker inte till psykiatrin utan till primärvården eller somatisk specialistvård. Där har vårdpersonalen inte samma vana att hantera suicidalitet, säger Sara Probert-Lindström, socionom, leg psykoterapeut i KBT och doktorand vid Lunds universitet som efter disputation ska fortsätta som postdoc-forskare.
När Sara Probert-Lindström var i början av sin yrkeskarriär, dog en av hennes dåvarande patienter oväntat till följd av självmord. Den händelsen påverkade henne starkt och blev en av anledningarna till att hon valde att fördjupa sig inom suicidprevention och behandling. Hon visar i sin avhandling att det finns områden inom sjukvården där suicidpreventionen sannolikt kan förbättras. Det finns behov av att implementera suicidpreventiva strategier och tydliggöra vägar för vård av högriskpatienter inom all svensk hälso- och sjukvård och inte bara inom psykiatrin.
– Men även inom psykiatrin kan det vara svårt på att bedöma suicidrisk, eftersom den kan skifta från dag till dag, minut för minut och snabbt utlösas av en akut kris eller under inflytande av alkohol. Det är en av de svåraste bedömningar för kliniker ställs inför.
Det är många som inte vill ”väcka den björn som sover”. Men ingen forskning pekar på att risken för självmord skulle öka om vi pratar om det.
En av studierna i avhandlingen visar att psykos är den mest kraftfulla riskfaktorn bland personer som gjort suicidförsök, följt av depression. Risken för suicid är också förhöjd om personen tidigare har gjort ett självmordsförsök. Studierna visar lite överraskande, att denna risk kvarstår även om självmordsförsöket ligger 20-30 år tillbaka i tiden. Detta är en av få studier – även internationellt - som följt upp personer efter så lång tid och det är anmärkningsvärt att det faktiskt påverkar risken så långt senare. Därför är det viktigt att vårdpersonalen noggrant sätter sig in i patientens bakgrund av tidigare suicidförsök, menar Sara Probert-Lindström.
– I närtid såg vi också att de personer som dog till följd av självmord och varit i kontakt med psykiatrin, hade över hälften tidigare försökt ta sitt liv.
Ett annat intressant fynd som framkom, är att många av dem som dog av suicid, uteblivit från sina vårdbesök de sista tre månaderna innan de avled.
– Jag har själv arbetat inom psykiatrin i över 20 år och vet att detta är ett område där vi skulle behöva en överenskommelse med patienten om hur uteblivna besök ska hanteras. Idag finns sällan något systematiskt sätt att agera när patienter uteblir och på grund av sekretess kan vi till exempel oftast inte kontakta närstående.
En lösning skulle kunna vara att vårdpersonalen i överenskommelse med patienten, redan vid vårdens början skriver in i vårdplanen hur man ska gå till väga om patienten uteblir utan anledning. Då får man en helt annan möjlighet att ingripa och kan kanske även involvera närstående om en patient inte dyker upp vid avtalade möten.
Sara Probert-Lindström menar att vi även måste våga prata mer öppet med personer som vi misstänker funderar på att ta sitt liv:
– Det är många som inte vill ”väcka den björn som sover”. Men ingen forskning pekar på att risken för självmord skulle öka om vi pratar om det. Tvärtom upplevs det som en lättnad att någon vill lyssna och det kan göra stor skillnad för en person som har tankar om självmord om vi vågar prata om det som är svårt, avslutar Sara Probert-Lindström.