FN:s klimatmöten organiseras på ett sätt som gynnar rikare, större länder

Publicerad 23 november 2023

Bilden visar personer som deltar under COP26. Bild: UN Climate Change/Kiara Worth. — FN borde ha ett tak för hur många delegater ett land eller en organisation kan skicka menar Lina Lefstad, då det idag är svårt för fattigare länder att göra sina röster hörda. Bilden är tagen under COP26. Bild: UN Climate Change/Kiara Worth.

I en ny studie belyser forskare vid Lunds universitet COP-mötenas historia. Länder som deltar i klimatförhandlingarna delas in i fyra grupper; radikaler, opportunister, hycklare och undvikare. Studien visar att rika länder gynnas och fattiga missgynnas. Därmed riktas strålkastarljuset mot klimatkonferensens ambition om klimaträttvisa.

Varje år möts världens länder på FN:s globala klimatkonferens för att förhandla om hur klimatarbetet ska genomföras, med mål att vidta åtgärder mot klimatförändringarna. Förhoppningarna är stora - särskilt hos de mest utsatta länderna som vill se mer stöd för de förluster och skador som ett förändrat klimat förorsakar.

– Vår analys visar tydligt att vissa grupper inte blir hörda eller representerade. Själva strukturen på COP gör det nästan omöjligt för mindre länder att föra fram sina intressen, eftersom de inte kan vara närvarande i alla parallella förhandlingar, säger Lina Lefstad, doktorand vid Lund University Centre for Sustainability Studies, LUCSUS, och huvudförfattare till studien.

Studien, som publiceras i Critical Policy Studies, bygger på en analys av femton klimatkonferenser. Den visar att länder med större ekonomisk makt har större inflytande över förhandlingarna under mötena, på bekostnad av fattigare och mindre utvecklade länder. Denna makt tar sig uttryck på olika sätt. Ju rikare ett land är, desto fler delegater kan det till exempel skicka till COP, vilket innebär att det kan vara aktivt i alla parallella sessioner. Kina skickade exempelvis 233 delegater till COP15 i Danmark 2009, jämfört med Haiti som skickade sju och Tchad som skickade tre personer.

– FN borde åtminstone ha ett tak för hur många delegater ett land eller en organisation kan skicka. Strukturen måste i grunden förändras, så att fler röster och perspektiv kan höras, om förhandlingarna ska kunna bli rättvisa, säger Lina Lefstad.

Fossilindustrins deltagande ökar för varje år

Lina Lefstad påtalar också hur delegaterna från fossilindustrin blir fler för varje år. Förra året närvarade 636 delegater på COP27 i Egypten. Civilsamhället och ursprungsbefolkningar har inte möjlighet att närvara i samma utsträckning, vilket innebär att de har mindre möjlighet att bygga allianser och föra fram sina åsikter. Detta får konsekvenser för vilka perspektiv som hörs på COP menar hon.

– Även om varken fossilindustrin eller civilsamhället har rösträtt på COP är detta ett stort problem. Fossilindustrin bygger starka allianser med oljeproducerande länder, och bedriver lobbyverksamhet i syfte att blockera beslut om att till exempel fasa ut fossila bränslen, säger Lina Lefstad.

Länder grupperas utifrån hur de ser på klimaträttvisa

I studien analyseras också hur olika länder och allianser ser på, och använder, klimaträttvisa för sina egna strategiska syften. I studien identifieras fyra olika grupper: radikaler,
opportunister, hycklare och undvikare.

Medan radikalerna, som omfattar exempelvis små östater och civilsamhället, kämpar för progressiva åtgärder för att hantera klimatförändringarna, ser opportunisterna, som omfattar Saudiarabien och Indien, klimaträttvisa som ett historiskt ansvar och hävdar sin rätt att utvecklas ekonomiskt, trots stora utsläpp. Hycklarna, där EU-länderna, Kanada och Norge, ingår, erkänner sitt bidrag till klimatförändringarna, men har hittills gjort mycket lite för att uppfylla sina löften om exempelvis fonder och ekonomisk stöttning till mer sårbara länder. Undvikarna, som omfattar USA och Ryssland, blockerar rättvisekrav som ställs av andra och ser idén om rättvisa som alltför normativ.

– Dessa grupperingar visar hur begreppet klimaträttvisa används mycket strategiskt för länders egna syften. Så länge FN inte tar fram ett gemensamt åtgärdspaket för att hjälpa dem som lider mest av klimatförändringarna, kommer klimaträttvisa fortsätta användas som ett förhandlingsverktyg bland andra, i motsats till att ena länder och bidra till verklig förändring, avslutar Lina Lefstad.

Ladda ner studien: The evolution of climate justice claims in global climate change negotiations under the UNFCCC. Den är publicerad i Critical Policy Studies.

Om studien

Studien bygger på en analys av femton tidigare klimatkonferenser, med särskilt fokus på fyra COPar som har varit viktiga ur klimaträttvisesynpunkt: COP15 i Köpenhamn 2009, COP19 i Warszawa 2013, COP21 i Paris 2015 och COP24 i Katowice 2018.

Om COP

Världens länder möts en gång om året på FN:s globala klimatkonferens, COP (Conference of the Parties). Det är idag det enda forum där rättsligt bindande, internationella avtal kan ingås för att bromsa klimatförändringarna.

Fyra grupper med olika syn på klimaträttvisa

1. Radikalerna omfattar små östater, utvecklingsländer och observatörer från civilsamhällesorganisationer. De ser klimatförändringen som ett verkligt och överhängande hot. Gruppen förespråkar 1,5 gradersmålet och föreslår progressiva klimatåtgärder.

2. Opportunisterna består av likasinnade utvecklingsländer som ser klimaträttvisa som ett historiskt ansvar. De hävdar därmed sin egen rätt att utvecklas, trots växande utsläpp. I gruppen ingår Saudiarabien och Indien.

3. Hycklarna inkluderar bland annat EU-länderna, Norge och Kanada. De erkänner sitt bidrag till klimatförändringarna men undviker ansvar genom att föreslå libertarianska marknadsmekanismer vilket innebär att deras löften inte har förverkligats fullt ut.

4. Undvikarna leds av USA och inkluderar Ryssland. Denna grupp anser att klimaträttvisa är alltför normativt och blockerar rättvisekrav som ställs av andra.