En nydisputerad individ som kommer direkt från den akademiska sektorn kan uppfatta stora kulturella skillnader mellan de olika forskningsmiljöerna. Även förutsättningarna för att bedriva forskning skiljer sig åt en hel del. En industridoktorand fostras däremot direkt in i den industriella miljön under sin forskarutbildningstid.

– Det är en väldigt positiv form av utbyte för alla inblandade, särskilt idag när ny kunskap behövs för omställning i de flesta industrier och utvecklingen går så fort. Genom industri-doktorander tillför vi värden till såväl utbildning som forskning och samverkan, säger Jan-Eric Ståhl, professor i Industriell Produktionsteknik vid Lunds tekniska högskola.

För över 30 år sen skapade och formaliserade Jan-Eric Ståhl begreppet industridoktorand med stöd från den dåvarande statliga ämbetsverket Styrelsen för teknisk utveckling. Två av de första företagen att prova på denna form av samverkan mellan akademi och näringsliv var Sandvik Coromant och Volvo Olofströmsverken.

Olika fördelar för unga respektive yrkesverksamma

Unga studenter som väljer att bli industridoktorander är oftast anställda vid ett lärosäte och söker praktiska fall ute i industrin för att testa sina teoretiska modeller på. En industridoktorand kan också vara en person som utifrån en anställning inom industrin kombinerar sina praktiska erfarenheter med teoretisk fördjupning och utvecklar ny kunskap som kan tillämpas. Orsakerna till att välja en så stor utmaning som flera års forskarstudier efter många års yrkesliv varierar.

– Unga forskare har framför sig långa arbetsliv under vilka de själva kan nyttiggöra sin forskartid, dess process och resultat. De som har hunnit längre i livet innan de går in i forskarstudier har ju inte lika många yrkesverksamma år kvar efter disputation men deras kunskapsbidrag och avhandlingar kan i gengäld ha ett annat djup just genom deras tidigare erfarenheter, konstaterar Jan-Eric Ståhl.

Erfarenheter från industridoktorander senare i karriären

Alf Andersson, Volvo Cars:

– Redan innan jag blev industridoktorand hade jag en hel del kontakter med universitet och var engagerad i kurser och ledde studenter som gjorde examensarbete. Under mina egna forskarstudier fick jag tid att förstå olika bakgrundsmekanismer och att experimentellt testa grunderna inom mitt område - från en testbädd till implementering i en fysisk process och ut på marknaden.

Per Hedvall, Sandvik:

– Jag funderade på vad jag skulle göra efter pensionering och fick syn på en informationsbroschyr som förespråkade möjligheten att förvalta äldres kunskaper som senior-doktorander. Det lät som ett fantastiskt sätt att ta vara på min långa erfarenhet. Jag hade dessutom tid och var ekonomiskt oberoende.

Adnan Agic, SECO Tools:

– Jag tycker om att arbeta med kunskapsöverföring och att se på saker mer analytiskt. Jag blev tillfrågad om jag skulle vara intresserad av att bli industridoktorand och såg det som en möjlighet att öka kunskaper, både för mig och hela min grupp. Det passade bra i tiden, jag tror att det är en fördel när man har blivit lite äldre och har erfarenheter att bygga på.

Vilka var de största utmaningarna?

Alf Andersson:

– Det är ju en utmaning att dela sin tid mellan en arbetsplats och forskningsstudier men det var samtidigt intressant att förstå det praktiska arbetet på ett djupare plan. Då var den utmaning som jag skulle undersöka hur man kunde simulera formningsprocessen för att utforma verktygen rätt från början. Idag, nästan 20 år senare är det en integrerad del i processen för att ta fram nya verktyg.

Per Hedvall:
– I början av min doktorandtid var jag fortsatt en del av företaget och delade min tid med studierna och en plats på universitet. Jag insåg efter ett tag att man behöver avskärma sig och ge mycket tid åt forskningsarbetet. Det är krävande. För min del blev pandemin en stor utmaning och det innebar att avhandlingen fick ta lite längre tid.

Adnan Agic:
– Jag såg fram emot att djupdyka i mer teoretiska resonemang och jag gick in med stor entusiasm i doktorandstudierna. Det hjälpte men ändå var jag inte beredd på hur mycket arbete som krävdes. Under resans gång lärde jag mig mycket, om problemformulering, skrivande och publicering och om olika roller i ett forskningsprojekt. Såklart är det också en utmaning att fortfarande ha ett ansvar på företaget och det gäller att hitta en bra balans.

Vad har varit mest givande med doktorsavhandlingen?

Alf Andersson:
– Flera olika aspekter utöver allt jag har lärt mig själv. Det gav mig en möjlighet att arbeta med andra aktörer som Vinnova och ge inspel till forskningsfinansiering. En dörr öppnades även till den internationella scenen, där jag fick insyn i hur andra gör som forskar inom samma område, i andra länder.

Per Hedvall:
– Sten har varit mitt liv. Jag har haft ett långt och innehållsrikt arbetsliv och att få knyta ihop den kompetens och de yrkeserfarenheter jag har bakom mig och lämna ett bidrag som är värdefullt och kostnadseffektivt för företaget och branschen känns väldigt bra. Inom industrin tvingas vi för det mesta sluta där vi når resultat som är ”good enough”. Inom akademin är det excellens och perfektion som gäller och då kan man ta frågor vidare. Det är väldigt givande.

Adnan Agic:
– Det är utvecklande på många olika sätt. Jag har utvecklat mitt skrivande, analytisk förmåga och andra arbetssätt. Nu har jag också en annan självsäkerhet och känner att jag kan ta mig an vilken problemställning som helst. Om jag inte vet svaret själv så vet jag vem jag kan vända mig till. Det är värdefullt. Så till stor del var det en personlig boost men med forskaransvaret kommer också en ödmjukhet. Det är viktigt att dela med sig och föra kunskaper vidare.

Hur har dina kunskaper kommit till användning?

Alf Andersson:
– De har kommit till användning genom ett långvarigt samarbete med Lunds universitet kring fordonsteknik. Och vi behöver fler unga studenter och mer digital kompetens i branschen. Idag kan vi arbeta med virtuella världar och andra redskap som komplement till att skapa fysiska testmiljöer. Det är mer optimalt, det sparar tid, och det kostar mindre att göra fel vilket är en stor skillnad.

Per Hedvall:

– Jag lyckades visa med olika modeller och beräkningar hur man på förhand kan räkna ut vad det kommer att kosta per ton att välja att ta fram olika produkter eller använda olika metoder. Modellen blev så bra och fullskaliga försök visar att den fungerar bra. Så nu tar en grupp på Sandvik den vidare och utvecklar den så att kunder kan välja det alternativ som passar bäst. Sen får ju hela branschen tillgång till ens avhandling så det har väl kommit till nytta även i andra verksamheter. Högskolan har tagit med delar i undervisningen och det har givit värden för den akademiska världen också.

Adnan Agic:

– De forskningsfrågor som jag undersökte i min avhandling handlade om hur vi kan designa och använda produkter på effektivare sätt och undvika ogynnsamma arbetssätt som leder till snabb utveckling av skador och förslitning på skäreggen. Vi har mycket praktisk kunskap i företaget men att kunna påverka hur saker görs med olika metodik, det är värdefullt. Nu arbetar jag som expert på forskning och utveckling och tillämpar det jag lärde mig under doktorandtiden. Processen med kunskapsöverföring pågår fortfarande och jag bistår våra projektledare både som ingenjör och som bollplank.