Isländska Steinunn Knúts-Önnudóttir har arbetat i 20 års tid med att skapa en meningsfull dialog med sin publik, på ett sådant sätt att den blir en del av själva konstverket. Hon utvecklar teaterns inneboende makt att stå emot samhällets destruktiva och materialistiska värderingar, genom att tillsammans med sin publik ifrågasätta vad som verkligen är viktigt i livet. Idag är hon doktorand på Teaterhögskolan i Malmö, där hennes konst och forskning har kopplingar till Forskarskolan Agenda 2030 på Lunds universitet. I sitt projekt undersöker hon vilka hållbara och minimala metoder som kan utnyttjas för ett skapa ett transformerande möte med publiken.
Fokus på deltagande
Föreställningen “Island” utspelade sig på den lilla ön Hrísey utanför Islands nordöstra kust. Detta är en plats som anses vara sårbar på Island, eftersom befolkningen flyttar därifrån. Planen är att försöka få människor att stanna genom investeringar i utbildning, arbete och innovation, som även kan uppmuntra nya öbor att bosätta sig. Föreställningen ingår i det konstnärliga forskningsprojektet How Little is Enough? inom Forskarskolan Agenda 2030 på Lunds universitet.
Föreställningen började redan när publiken steg ombord på båten som förde dem ut till ön. I hamnen på Hrísey möttes deltagarna av barn som bodde på ön. Dessa visade dem vägen till olika stationer, både platser som är viktiga för öns invånare och deras privatbostäder. Under promenaderna tillsammans med barnen uppmuntrades besökarna att fundera över vad det betyder att tillhöra en familj, en plats och ett land. Konstverket utspelade sig i samtalen som skedde på vägen. Verket skapades alltså i samarbete med öborna på Hrísey, och hela ön var en scen för framförandet.
När du kommer så nära inpå någon annans liv får det effekter även på dig själv
Steinunn Knúts-Önnudóttir arbete handlar om sådant som är värt att bevara och om att nå ut till publiken med frågan om vad livskvalitet innebär. Varför är det värt att bevara mänskligt liv på den här planeten?
- Jag skapar platsspecifika framträdanden med inslag av delaktighet, där publiken inbjuds till en förkroppsligad upplevelse. Det betyder att du inte ska vara åskådare till något som utspelar sig på en scen, utan du blir själv en del av stycket. Detta har en potential att påverka gästerna på djupet. Det handlar om samband. Samband med naturen, med platser, med människor, med föremål – som människor behöver vi dessa samband”, säger Steinunn Knúts-Önnudóttir.
För ett annat verk inom samma forskningsprojekt, No Show, som framfördes i fem privatbostäder, användes också ett inkluderande förhållningssätt till publiken.
Tillit till en främling
Fem privatbostäder slog upp dörrarna för främlingar och lät dem komma nära inpå vardagslivet i hemmets vrå. Bostäderna var tomma, men de boende hade skrivit brev till besökarna, där de berättade sina historier och beskrev rutinerna och vardagliga ritualer i hemmet. Besökarna uppmuntrades att begrunda, uppmärksamma och göra.
- När du kommer så nära inpå någon annans liv får det effekter även på dig själv. Genom mötet med det främmande börjar du ifrågasätta dina egna värderingar och rutiner, förklarar Steinunn Knúts-Önnudóttir.
I de intervjuer som hon höll med besökarna efteråt framgick tilliten som en central del av upplevelsen. Förtroendet som det innebar att få komma hem till en total främling var för gästerna en lektion i ödmjukhet, som i sin tur skapade ett slags tillgivenhet. Denna tillgivenhet gjorde att publiken kunde öppna sig för konstverket och låta sig påverkas av upplevelsen.
Förändring skapar nya sätt
Med sin bakgrund som skådespelare, teaterchef, dramaturg och författare har hon länge varit intresserad av hur minimal mötets inramning kan vara. Även i början av sin karriär som teaterchef på Island började hon använda sig av hållbara konstnärliga metoder. Hon drev en teater utan pengar, där uppdraget var att uppmuntra till dialog snarare än att sälja en produkt på marknaden. Inga pengar användes på teatern och inträdet var fritt. Teatern fick bidrag från etablerade kulturinstitutioner och skådespelarnas arvoden finansierades av staten.
Steinunn Knúts-Önnudóttir söker efter ett meningsfullt svar på den globala krisen och undersöker konstens potential att förvandla människan.
- Det kan vara förvandlingar som går på djupet, men även små förändringar kan göra förvånansvärt stor effekt i vardagen. Faktum är att det är du som måste göra det om det ska bli någon ändring.
Metoden är jag själv
Steinunn Knúts-Önnudóttir har även bakgrund som teolog och livscoach.
- Som konstnär tror jag att man för med sig allt som man har gjort i sitt liv. Ja, jag har varit ledare och livscoach och jag har studerat teologi, men jag är också mor till tre barn och oroar mig ofta för deras framtid. Alla de verktyg som jag tillägnat mig använder jag i mina verk. Jag är själv min konstnärliga metod.
I sitt arbete kombinerar hon konstverk och forskning.
- Konstnärlig forskning skiljer sig från andra forskningsfält. Om jag ägnade mig åt teatervetenskap skulle jag hela tiden inta samma roll, nämligen forskarens. Nu balanserar jag istället rollerna som konstnär och forskare. Jag uppskattar kontrasten mellan dessa två världar. Det är en fruktbar kombination.
Steinunn Knúts-Önnudóttir arbetar nu på sitt nästa stycke Strings, som är ett performanceverk i två delar. Första delen består av ett individuellt, performativt möte med forskare på Forskarskolan Agenda 2030 och äger rum på universitetet och på deras institutioner. Mötet kommer att kretsa runt vad som motiverar forskarna i deras verksamhet. Senare under våren kommer Forskarskolan att stå värd för verkets andra del, ett framförande i Kapellsalen/Odeum Lund och på Inter Arts Centre i Malmö, som även är evenemangets producent.
- Vi hoppas att det blir ett mycket positivt och öppet möte mellan forskaren och gästerna, som inte behöver vara några andra än sig själva. Det kommer inte att vara något skådespeleri.
