Erblind Mustafa, som liksom Rasmus Eltén gör sin praktik inom den verksamhetsförlagda utbildningen (VFU) till ambulanssjuksköterska, har haft en relativt lugn natt när han går av sitt pass vid åtta på morgonen. Ett par trafikolyckor, två patienter med bröstsmärtor varav en med hjärtstopp och en psykotisk man är några av nattens utryckningar. Mellan klockan 24 och 04 har han fått vila – något som hör till ovanligheterna. Direkt efter examen som sjuksköterska fick han jobb på akuten i Helsingborg, men visste redan då att han ville läsa vidare till ambulanssjuksköterska:
– Blåljusprofilen har alltid lockat mig. Jag gillar det akuta omhändertagandet och att komma till jobbet och inte veta vilka typer av patienter som jag kommer att möta.
Nu ska han hem och duscha, äta frukost och få några timmars sömn. Nästa pass är först om två dagar så han har gott om tid att återhämta sig efter nattens fjorton timmar.
Utmaning att arbeta i folks hem
Samtidigt som Erblind Mustafa hänger in sina arbetskläder går Rasmus Eltén på sitt dagpass på VFU:n. Han blev färdig sjuksköterska för tre år sedan och har sedan dess, även han, jobbat på Helsingborgs akutmottagning. Utmaningen i att möta människor i deras hemmiljö och att arbeta självständigt med de begränsade resurser som ambulansen erbjuder lockar honom:
– På akuten blir man ”serverad” i högre grad och det är ofta en akutläkare som ansvarar, men i ambulansen är det mer som en ”tag själv-buffé” och det är vi sjuksköterskor som måste bestämma vad vi ska göra.
Han hade gärna sett ännu mer praktik och hands-on-arbete under specialistutbildningen. Det behövs mycket träning i olika undersökningstekniker, medicinska riktlinjer och praktiska behandlingar.
Inre lugn och hög stresströskel
Personlighet spelar stor roll i yrket. Hög stresströskel, ett inre lugn och social kompetens är egenskaper som är avgörande inom ambulanssjukvården. Det är viktigt att kunna ställa om snabbt – ena stunden kan det vara lugnt, men så händer plötsligt något och då måste man agera. Inte minst måste man kunna hantera oroliga anhöriga.
Dagens första larm går och Rasmus Eltén hoppar in i den nästan fyra ton tunga ambulansen tillsammans med sin handledare Christina Månsson och hennes kollega Andreas Persson. En 85-årig kvinna har andningssvårigheter och dottern har ringt SOS-alarm. Det är ett prio 1-larm, vilket betyder blåljus och siren. Väl på plats öppnas dörren av den gråtande dottern. Hennes mamma – Dagmar – tycker att hon har svårt att få luft och är mycket uppskärrad. Efter några initiala undersökningar vill Rasmus Eltén även ta ett EKG.
– Jag är egentligen lite pryd, men det ska väl gå bra, säger Dagmar när Rasmus Eltén ber att få fästa elektroderna på hennes bröstkorg.
Han och Christina Månsson pratar lugnande med henne och intygar gång på gång att allt ser bra ut, att hon är väl syresatt, att hjärtat slår fint och att hon inte ska oroa sig. Ett telefonsamtal från en läkare som också studerat Dagmars EKG-kurva, bekräftar att hon inte behöver följa med in till sjukhuset.
– Då kan jag behålla min tvättid på fredag då? säger Dagmar lättat
Utryckningarna följer på varandra
Under dagen följer utryckningarna på varandra: Axel, som nyligen har opererat hjärtat, men som visar sig ha ett avvikande EKG vid en kontroll på vårdcentralen. Bengt som tidigare blivit opererad för tarmvred och som nu har fått väldigt ont i magen och kräks. Lena med hjärtflimmer på 130 slag i minuten. Martin som på grund av ett blodtrycksfall efter en operation har ramlat ihop i centrum. Stämningen mellan ambulansteamet och patienterna är respektfull, lugn och inte så sällan avväpnande humoristisk. Kollegorna turas om att ha huvudansvaret för patienterna, prata med de anhöriga och göra överlämningen på akuten.
Ambulansteamet har just fått i sig halva lunchen när det är dags igen – nu en trafikolycka på E6:an norr om Helsingborg med fyra bilar. Långa bilköer har bildats när ambulansen susar förbi för att ta sig till olycksplatsen. Brandkår och polis är redan på plats, precis som ytterligare ett par ambulanser. Det visar sig dock inte vara så allvarligt som man befarat. Inga större skador och teamet kan återvända till stationen utan någon medicinsk insats.
– Det här var min första olycka och det hade varit intressant att få tillfälle att lära sig mer om losstagning och samverkan mellan polis, räddningstjänst och ambulans. Men det är ju självklart skönt att ingen blev värre skadad, säger Rasmus Eltén, som ändå ser något besviken ut.
Båda kämpar för sina liv
På stationen blir det lite tid över mellan larmen och han passar på att repetera intubering på en av träningsdockorna, för att sedan tillsammans med sin handledare gå igenom hur det digitala journalsystemet fungerar. Kollegorna samlas i köket och några av dagens utryckningar diskuteras. Det märks att man känner varandra väl och har roligt tillsammans.
Dagens sista larm gäller en ung kvinna med självskadebeteende som tagit för många tabletter. Teamet hittar henne på hallgolvet, där hon även hunnit med att skära upp ena armen med rakblad. Det luktar starkt av alkohol i lägenheten och golvet är fullt av blod. Medan kvinnan magpumpas på akutmottagningen i akutrum 1, kommer det in en äldre man med sepsis i akutrum 2. Med bara en tunn skärm emellan kämpar båda för sina liv – men på väldigt olika sätt.
"Hoppas få vara med om en förlossning på nästa pass"
Klockan är halv sju när ambulansen rullar ut från sjukhuset och åker vidare mot stationen. Passet slutar egentligen klockan sex, men det är vanligt med övertid. Nu måste ambulansen rengöras för sista gången detta pass, innan teamet äntligen kan ta kväll. Rasmus Eltén tycker att arbetet fungerar bra trots att passen är långa:
– Även om vi i princip har utryckningar hela dagen, så har vi bara en patient åt gången och därför blir det automatisk lugnare än på akuten. Framkörningstiden gör också att det finns lite utrymme för återhämtning. Man behöver det lugnet för att kunna ställa om när det sedan gäller. Nästa pass är om tre dagar – då hoppas jag att ha turen att få vara med om en förlossning.
"Medmänsklighet otroligt viktigt"
Andreas Rantala är examinator med lång egen erfarenhet som ambulanssjuksköterska. Han följer studenterna och deras handledare ute i verksamheten och ser till att målen för att den nio veckor långa praktiken uppfylls.
– En del har aldrig satt sin fot i en ambulans, medan andra har en bakgrund som ambulanssjukvårdare och sedan som grundutbildad sjuksköterska.
Ambulanssjuksköterskans specialistkompetens är en nyckelfaktor för säkra medicinska bedömningar, patientens omvårdnad och rätt vårdnivå, inte minst för utvecklingen med avancerad vård i hemmet och att antalet multisjuka äldre ökar.
– Studenterna kan exponeras för precis vad som helst – högt som lågt – vilket också är tjusningen med yrket. I ambulansen måste man ha beredskap för i princip allt – från svåra olyckor med avslitna kroppsdelar till psykotiska patienter eller den sista resan. Vad säger man till en kvinna under hennes sista färd från hemmet till hospis? Det är ett otroligt ansvar och medmänsklighet är så enormt viktigt.
Den personcentrerade vården och patientmötet är något som man pratar mycket om under utbildningen. En hel del handlar också om problemlösning på plats – hur får man upp och ut någon som ligger i badkaret och har brutit benet? Hur ser det ut i lägenheten inför vårdplaneringen? Vem ger katten mat?
– För den som ringer SOS alarm är situationen akut, även om den inte alltid är det för de som kommer ut på plats. Ambulanssjukvård handlar inte bara om det medicinskt akuta, utan också om att behandla patienten med respekt och medmänsklighet.
