I kölvattnet av #metoo tog rektor initiativet till det tre år långa forskningsbaserade projektet Tellus, som är Sveriges största undersökning om sexuella trakasserier i universitetsvärlden. Resultaten (se faktaruta) visar att sexuella trakasserier varken är mer eller mindre vanliga vid LU än vid andra arbetsplatser, utan siffrorna ligger i linje med andra arbetsmiljöstudier. Men vissa strukturer och makthierarkier i akademin försvårar för de utsatta. Den beroendeställning som uppstår mellan medarbetare och chefer, doktorander och inflytelserika professorer är två av dem. I intervjuerna i Tellus berättar utsatta om konsekvenserna.
– Några har valt att byta tjänst, andra har fått byta avhandlingsämne. Framgångsrika professorer med stora anslag har stor makt, och den makten kan vara både formell och informell, säger Anette Agardh, som är professor i global hälsa.
Få väljer att berätta för sin chef
Få väljer att berätta om sexuella trakasserier för sin chef, men många berättar för en kollega eller närstående och beskriver den bekräftelse de då fått som viktig för att orka vidare och ta ställning till en anmälan. I en del fall där anställda eller doktorander valt att berätta för sin chef beskriver de hur de först blir lyssnade till.
– Men sedan börjar en ansträngande och utdragen process på institutionen, där ord står mot ord och chefer och andra kollegor tar ställning för och emot parterna.
Den som utsätts drar sig undan
Det kollegiala styret försvårar, men även teknisk och administrativ personal beskriver att de väljer bort att berätta eftersom de är oroliga för de personliga konsekvenserna.
– Konsekvenserna kan leda till att den som blivit utsatt drar sig undan och börjar jobba hemifrån, eller undviker vissa lokaler för att slippa möta den som trakasserar, eller blir sjukskriven eller byter jobb. Medan den som trakasserar kan fortsätta arbeta som vanligt.
Dokumentationen behöver skärpas
Ibland är det allmänt känt att en person trakasserar sexuellt, då de tenderar att upprepa beteendet inför andra eller mot olika personer under längre tid. Om en anställd berättar för sin chef är hen skyldig att utreda och dokumentera, oavsett om medarbetaren vill anmäla eller inte. Ibland brister det i dokumentationen.
– Det finns ett behov av att se över rutinerna för dokumentation och diarieföring av ärenden. Viktig dokumentation riskerar att hamna i en låst byrålåda och finns då inte tillgänglig när nästa prefekt tar vid, säger Anette Agardh.
Att sexuella trakasserier kan leda till psykisk ohälsa är väl belagt i tidigare studier och styrks av enkätundersökningen i Tellus. Djupintervjuerna där informanter berättade om sexuella trakasserier var känslomässigt laddade för många informanter, oavsett hur lång tid tillbaka de låg och i vilken form.
– Resultaten från enkäten visar att tio anställda och 149 studenter blivit utsatta för försök eller genomförande av våldtäkt i samband med sin anställning eller studier. Det är så klart väldigt allvarligt.
Nytt team ska stötta
Anette Agardh menar att vi nu har en bra beskrivning av kunskapsläget vid LU och att det förpliktar. Underlaget ska ligga till grund för prioritering av åtgärder och framtagande av handlingsplan. Den första åtgärden blir ett nytt team med kompetens inom diskrimineringslagstiftning, arbetsrätt med mera, som ska stötta verksamheten. Stödet är viktigt, kanske särskilt för prefekter, dekaner och andra med ledningsuppdrag som under sin relativt korta chefsperiod stöter på något enstaka fall och omöjligt kan ha rutin. Tre personer kommer arbeta på halvtid med detta efter jul.
– Det nya teamet ska stötta cheferna och verksamheten i hanteringen av ärenden, men även arbeta förebyggande.
Bortfallsanalys av enkäten
Av anställda på LU valde 66 procent att inte svara på den enkät som Tellus skickade ut och som även tog upp andra former av trakasserier. Men Anette Agardh är nöjd med svarsfrekvensen som stämmer ganska väl med andra liknande enkätundersökningar under senare år.
– Vi har gjort en bortfallsanalys bland anställda. Den visar att det är mycket liten skillnad när det gäller, kön, ålder och anställningsår mellan de som svarat och inte svarat.
Men är det inte rimligt att tänka sig att man är mindre benägen att svara på enkäten om man inte varit utsatt?
– Min erfarenhet från andra studier är att det kan vara både och – en del vill eller orkar inte svara för att det väcker för mycket svårt till liv, och en del svarar inte för att de saknar erfarenhet, är ointresserade eller inte har tid.
