I studien gjorde forskarna ett experiment där man utsatte deltagarna för bilder på aggressiva ansikten. Genom apparatur för ögonrörelsemätning som finns vid Humanistlaboratoriet (HumLab) i Lund kunde forskarna mäta deltagarnas reaktioner på ansikten med olika känslouttryck. Syftet var att se om individer som har det som inom psykologin kallas för ett undvikande beteende tittade på bilderna på ett annorlunda sätt än människor som inte har det beteendet.

– Människor med undvikande beteende anses avfärda känslomässig information och koppla bort sig från känslomässigt laddade stimuli i vardagen. Det kan ses som en strategi för att hålla sig i psykisk balans om man inte har andra strategier för att hantera känsloladdade situationer, säger Elia Psouni, docent i utvecklingspsykologi som tillsammans med Rebecca Mellor, Mastersstudent, har utfört studien. 

För att mäta det undvikande beteendet använde forskarna förutom ögonrörelsemätning även en metod som kallas dot-probe. Experimentet gick till som så att deltagarna först fick se ett ansikte med ett argt känslouttryck. Millisekunder senare dök det upp en prick på skärmen; antingen där ansiktet funnits eller i motsatt hörn. Pricken upptäcks snabbare om den dyker upp precis där deltagaren har sin blick. Det innebär att om deltagaren varit snabb att upptäcka en prick som visats på motsatt sida där det känslomässiga ansiktet tidigare dykt upp, antas att hen automatiskt och omedvetet har undvikit ansiktet. Ögonrörelsemätaren mätte mikroryckningar i ögonen (mikrosackader).

– Vi fann ett signifikant samband mellan deltagarnas självrapporterade undvikande beteende och att ha tittat bort från de känsloladdade ansiktsuttrycken, säger Elia Psouni. Dessutom korrelerade ögonrörelserna med dot-probe-data, vilket tyder på att mikroryckningarna i ögonen – mikrosackaderna - verkligen avslöjar ett undvikande beteende.

Vad hoppas ni att forskningen ska leda till?

– Mikrosackader avslöjar att det undvikande beteendet sker mycket tidigt. Det tyder på att man inte väljer bort känsloladdade stimuli medvetet utan att man automatiskt riktar bort sin uppmärksamhet. Vi vill nu använda mikrosackader för att studera när i utvecklingen dessa beteenden blir automatiska.

Studien publicerades i Frontiers in Psychology