Teologen Frida Mannerfelt berättar hur hon satt hemma i köket hos den pensionerade prästkollegan Lena Malmgren. Efter att de druckit kaffe och samtalat bad den äldre kollegan om hjälp med att öppna köksskåpet högst upp.

– I skåpet fanns vad som kan beskrivas som en kyrkohistorisk skatt! säger Frida Mannerfelt.

Hon fann en pärm överfull av kallelse­berättelser skrivna av flera av de 54 kvinnor som prästvigdes för tjänst i Svenska kyrkan 1960−1970. Här berättar de om sin väg till prästvigningen och deras första år i yrket. Insamlingen hade påbörjats 2004 och ­sedan avstannat, och nu ville Lena Malmgren att materialet skulle tas om hand av Lunds universitets kyrkohistoriska arkiv.

Unikt källmaterial

Frida Mannerfelt kontaktade då sin kollega vid Centrum för teologi och religions­vetenskap, kyrkohistorikern Alexander Maurits.

– Det är något mycket speciellt som historiker att vara en av de första att dyka in i ett nytt källmaterial. Så när Frida kontaktade mig och undrade om vi kunde samarbeta visste jag att här hade vi ett unikt käll­material och möjligen också utgångspunkten för en kommande bok, säger Alexander ­Maurits.

Länge gick projektet under namnet ­”projekt Lena”. De trettiofyra berättelserna visade sig vara ett viktigt komplement till historie­skrivningen, eftersom tidigare forskning om ämbetsreformen fokuserat på protokoll och officiella dokument. Här kommer röster fram som inte hörts förr.

Beslutet från 1958 att kvinnor skulle få prästvigas har varit en känslig fråga i Svenska kyrkan. Den har jämte förhållandet mellan kyrka och stat varit med och präglat Svenska kyrkan under 1900-talets andra hälft.

Efterlängtat erkännande av kvinnorna

I berättelserna blir det synligt hur kvinnorna sökte erkännande för sin kallelse. Redan före 1958 kunde de förkunna Guds ord och i praktiken verka som ”något åt präst”.

– Kvinnor kunde vara missionärer och som sådana leda en församling och ­hålla gudstjänster. De kunde arbeta som diakonissor eller församlingssekreterare. De hade inte heller en halvdan utbildning, utan de hade i stort sett samma utbildning som de män som blev präster. Det juridiska erkännandet av deras kallelse att verka som präst var oerhört efterlängtat, säger Frida Mannerfelt.

Berättelserna kompletterar historie­skrivningen och det blir tydligt att det här inte är någon historia som är svart eller vit. Den gängse bilden har varit att reformen tvingades på kyrkan av staten utifrån sekulära krav på jämställdhet. Berättelserna visar att det visserligen fanns ett motstånd inom ­kyrkan, men också att reformen för många var efter­längtad och därtill teologiskt motiverad.

Samvetsklausul missbrukades

I samband med reformen infördes den så kallade samvetsklausulen för att ­undvika eventuella konflikter. Den innebar att manliga präster, som inte ville tjänstgöra tillsammans med en prästvigd kvinna, inte behövde göra det.

– Samvetsklausulen kom att missbrukas. Det kunde handla om utfrysningar och kränkningar. Att många for illa framkommer i kallelseberättelserna. Samtidigt kunde vanligt folk och de aktiva församlingsmedlemmarna många gånger ta emot de kvinnliga prästerna med glädje och värme, säger Alexander Maurits.

Ett exempel på hur en kvinnlig präst kunde behandlas är Anne Strids. När en församling i Göteborgs stift i slutet av 1970-talet skulle få en ny kyrkoherde bjöds biskop ­Bertil Gärtner in till installationsgudstjänsten. Han svarade ”Jag kan komma, men hon kan inte vara med.” Biskopen avsåg då Anne Strid. Hon fick sitta med som person och notarie, men inte stå som präst vid altaret tillsammans med de övriga.

Tog inte kvinnliga präster i hand

Ett annat exempel är när en manlig präst som var lärare på prästutbildningen inte tog kvinnorna som skulle bli präster i hand när det var dags att tacka för studie­tiden.

Alexander Maurits och Frida Mannerfelt reagerade lite olika när de läste berättelserna.

– Jag som är präst sedan femton år i Svenska kyrkan reagerade inte så starkt, utan ”Jaha, de vill inte ta i hand, ja så kan det vara ibland när man möter en kollega.” För mig var det sådant som tyvärr alltjämt kan förekomma, säger Frida Mannerfelt.

– Men Alexander var rent ut sagt förbannad, fortsätter hon, vilket han bekräftar.

Komplicerad bild

Samtidigt säger de att det är väldigt lätt att fixera sig vid kränkningarna som motståndarna till ämbetsreformen ägnade sig åt. Berättelserna ger en mer rik och komplicerad bild än så. Alexander Maurits, som hade en ganska mörk bild av hur de första prästvigda kvinnorna blev behandlade och upplevde det, har ändå fått en mer positiv syn genom berättelserna, och särskilt då hur respektfullt de prästvigda kvinnorna bemötte dem som motsatte sig reformen.

– Alla berättelser vittnar om ett varmt välkomnande från såväl församlingar som prästkollegor. Sådana episoder är mer fram­trädande än redogörelserna för det motstånd och de kränkningar som de utsattes för, säger han.

– Beslutet att kvinnor skulle få bli präster var oundvikligt. År 2020 var det lika många kvinnor som män som var präster i Svenska kyrkan, en ganska fantastisk utveckling på 60 år, säger Frida Mannerfelt.