Inom sociologin talar man om social acceleration, alltså att många saker försiggår i allt snabbare takt. Vi förflyttar oss kors och tvärs över jorden i en rasande fart, kommunicerar utan fördröjning via epost och sociala medier, byter jobb, yrke och familj allt oftare, och upplevelser och olika händelser i våra liv avlöser varandra i ett allt hastigare tempo. Denna sociala acceleration ställer till med problem för oss.
– Många menar att accelerationen inte bara gör oss stressade, utan också olyckliga. Upplevelser förlorar i kvalitet och mening. Vi får en massa ytliga upplevelser som snabbt glöms bort i jakten på nya, säger Carl-Göran Heidegren.
Dagarna försvinner
I och med coronapandemin försvann mycket av det som vanligen fyller våra kalendrar. Högtidsdagar, resor, bjudningar, sociala och andra sammankomster ställs in. Utan de hållpunkter som vanligtvis utgör riktmärken i våra liv tycker många att dagarna försvinner utan spår. Att kunna planera och blicka in i framtiden är grundläggande för människor, menar Carl-Göran Heidegren.
– Många tycker nog att livet känns riktningslöst och att år 2020 är ett år av förlorad tid. Men för andra är detta en tid av livsstilsexperiment. Man tar steget att pröva något nytt.
Ytterligare bränsle
Självklart ser tiden under coronapandemin annorlunda ut beroende på vilket yrke man har och vilken grupp i samhället man tillhör. För vissa skruvas tempot ner, för andra skruvas det upp. Vårdpersonal och lärare kommer exempelvis att se tillbaka på coronatiden på ett helt annat sätt än människor som jobbar hemifrån och på grund av arbetets karaktär kanske fått mindre att göra. Men i slutändan tror ändå Carl-Göran Heidegren att coronatiden riskerar bli ytterligare bränsle på den brasa som drivit på höghastighetssamhället.
– Det finns ett antal verksamheter som tvingats till snabb omställning och där tidspressen har ökat. Detta gäller exempelvis för delar av forskarsamhället som har ställt om i jakten på vaccin. Ju snabbare desto bättre, men egentligen är forskning ett exempel på verksamhet som måste få ta tid.
Utvecklingen påskyndas
En annan aspekt på tid som Carl-Göran Heidegren tror att coronapandemin påverkar är det vi uppfattar som normalarbetstid. Den sedan länge etablerade normen om en sammanhållen åttatimmarsarbetsdag var på väg bort redan före pandemin. Nu påskyndas denna utveckling och den femtio år gamla normen om en fyrtiotimmars sammanhållen arbetsvecka är i definitiv upplösning för många yrkesgrupper.
– Vi arbetar hemifrån och därmed eroderas den tidsstruktur som är uppbyggd på normalarbetstid ännu mer. Gränser mellan arbete och fritid blir ännu mer oklara och man hamnar lätt i det gränslösa, vilket stressar.
Vad som däremot får höghastighetssamhället att tappa fart är att vi planerar in färre och enklare aktiviteter på vår fritid – skogspromenader istället för weekendresor. Detta tror Carl-Göran Heidegren kan ha en positiv effekt och motverka den sociala accelerationen.
– Kanske blir detta en möjlighet för oss att upptäcka skillnaderna mellan fri tid och fritid? I vanliga fall är ju ofta även fritiden uppbokad. En förhoppning är att denna extraordinära tid kanske är vad som behövs för att vi ska få en ny tillgång till fri tid.
Väntan går stick i stäv
Ytterligare en påtaglig tidsaspekt på pandemin är, enligt Carl-Göran Heidegren, väntan. Vi väntar på att viruset ska släppa greppet om oss, vi väntar på provsvar som tar tid, på att vaccinet ska bli klart, på att det ska bli vår tur att få en spruta och på att få umgås med nära och kära.
– Denna väntan går stick i stäv med den höghastighetskultur vi lever i. Vi har helt enkelt vant oss av med att vänta, trots att just väntan är djupt rotad i människans tillvaro. I vår tid jämställs väntan med den lilla döden, menar Carl-Göran Heidegren. Snabbt är bra och långsamt är dåligt. Ett internet som laggar eller en långsam kö på snabbköpet kan få oss att helt tappa besinningen. Nu kan vi plötsligt inte göra mycket annat än att vänta.
Även om Carl-Göran Heidegren hoppas att pandemin kan användas till livsstilsexperiment och mana till eftertanke tror han inte riktigt på det själv. Att det faktiskt kan vara positivt med en lite tommare almanacka är en insikt som lätt försvinner, menar han.
– Långtidseffekten av detta blir troligtvis att vi försöker ta igen det vi tycker oss ha förlorat och då kommer accelerationen att öka ytterligare. Mycket talar för att det blir ett slags eufori i att kunna boka in sig igen.
