Jourtjänstgöring: påverkan på katabola processer och återhämtning
Författare
Summary, in Swedish
Anestesiläkare rapporterades i en svensk studie ha en högre mortalitet än genomsnittet av läkare. Detta fynd har dock ej kunnat reproduceras i motsvarande studier i de övriga nordiska länderna. Likväl har det spekulerats i om den angivna överrisken bland svenska anestesiläkare kan relateras till gruppens jourarbete med höga krav, nattarbete och stress. Kunskapen om hälsoeffekter av läkares jourarbete är generellt sett bristfällig. Mot denna bakgrund kontaktade Anestesikliniken i Lund den Yrkes- och miljömedicinska kliniken för genomförande av en stressfysiologisk undersökning av anestesiläkarna. Syftet var att undersöka om läkarnas upplevelse av den psykosociala arbetsmiljön och deras fysiologiska och psykologiska reaktioner i samband med jourarbete nådde nivåer som kan anses indikera risk för ohälsa. Ett primärt mål var att studera möjligheterna till återhämtning efter jour. En viktig fråga var också om anestesiläkarnas reaktioner vid jour skiljde sig från reaktioner hos läkare med annan specialitet.
Deltagarna arbetade vid Lunds Universitetssjukhus som anestesiläkare (N=19) eller som läkare på öron-näsa-hals eller barnklinik (N=20). Samtliga hade nattjour (primärjour). Dessutom har anestesiläkare med nattjour från Göteborg (N=45), vilka under samma tidsperiod blev undersökta med samma psykosociala frågeformulär som läkarna i Lund, använts som en extern kontrollgrupp. Jämförelser har även gjorts mot populationsbaserade kontroller från Region Skåne.
I början av undersökningsperioden besvarade samtliga deltagare ett omfattande frågeformulär. Deltagarna i Lund genomgick sedan en fysiologisk monitorering under en schemacykel på 2-3 veckor. Under denna period mättes reglering av autonom balans via hjärtfrekvensvariabilitet (HRV) med personburen ekg-logger samt påverkan på hypothalamus-hypofys-binjurebark-axeln (HPA-axeln) via salivkortisol. Provtagning och mätning genomfördes både på vanlig arbetsdag, jourdygn, dag efter jour och i vissa fall på ledig dag. Dessa mätningar ufördes i en motbalanserad design då tillvänjning till mätningen skulle kunna ge en förändrad respons. Med fasteblodprov (insulin, glukos, TSH, T4, testosteron, SHBG, IGF-1, HbA1c, TG, HDL, LDL) följdes individernas övriga metabola reaktioner före och efter nattjour.
Subjektiv hälsa och trivsel i arbetet upplevdes av majoriteten i läkargrupperna som god, trots att en tredjedel av de undersökta uppgav en pressad arbetssituation med höga krav och låg kontroll. Det fanns inga skillnader mellan grupperna avseende dessa variabler. Även i frågor angående sömn, trötthet och balans mellan ansträngning och belöning låg läkargrupperna väsentligen på samma nivåer som personer från tidigare undersökningar på arbetsplatser i regionen.
Blodprovsmarkörer för insulinkänslighet och blodfettsbalans låg stabilt över jourcykeln för samtliga undersökta grupper. TSH-värdet var i genomsnitt 26 % lägre ett dygn efter jour i hela läkargruppen jämfört med en vanlig arbetsdag (p<0,001). Det fanns ingen skillnad mellan grupperna. Det förelåg ingen förändrad kortisolrespons vid jour jämfört med en vanlig arbetsdag. Ej heller någon statistiskt säkerställd gruppskillnad i kortisolnivåer kunde påvisas.
4
När det gäller hjärtfrekvensvariabiliteten var dock situationen en annan: I HRV-analyser kväll och natt visade hela läkargruppen 15-30 % minskad högfrekvent variabilitet i relation till total variabilitet (HFnu, p<0,001) vid jour. Detta indikerar ett minskat inslag av parasympatikus, vilket kan innebära en högre stressnivå.
Anestesiläkarnas jour-reaktion skiljde sig inte från de övriga läkarnas. Dock avvek anestesiläkarna i ett par avseenden generellt och oberoende av jour: Vi fann en 30 % lägre nivå (p=0,03) av RMSSD (HRV-variabel som speglar parasympatikusinslaget under 24 timmar) hos anestesiläkarna. Detta tyder på att deras autonoma balans var präglad av en lägre parasympatikus-tonus. Dessutom hade anestesiläkarna i genomsnitt 40-50 % lägre total hjärtfrekvensvariabilitet (total power, TP) vid analyser i entimmes analysfönster kväll och natt (kl 21-22 samt 03-04) jämfört med barn- och önh-läkarna (p=0,001), vilket också antyder skillnader mellan grupperna i autonom reglering. Den exakta fysiologiska betydelsen av detta kan dock diskuteras. Att de påvisade skillnaderna mellan läkargrupperna skulle bero på de psykiska och fysiska kraven i anestesiläkarnas arbete är tänkbart, men kan inte avgöras i denna undersökning.
Det bör framhållas att fysisk aktivitet och sömn inverkar på den autonoma balansen, vilket kan innebära problem vid tolkningen av HRV-data i fältundersökningar. Här kan även finnas en för anestesiläkargruppen gemensam faktor utanför arbetet som förklaring till skillnaderna mellan grupperna. Då helt specifika HRV-mått för aktivering av sympatikus saknas baseras tolkningen av förändringar i autonom balans på förändringar i parasympatikus inverkan (RMSSD, HFnu).
Slutligen kan det konstateras att de metabola förändringarna i samband med jourtjänstgöring var ytterst begränsade och bedömes ej innebära några negativa hälsoeffekter. Förändringarna i hjärtfrekvensvariabilitet kan indikera en förhöjd stressaktivering, särskilt hos anestesiläkarna. Tolkningen av bakomliggande mekanismer är dock ej entydig och behöver närmare utvärderas. En selektion av läkare med relativt lång erfarenhet i yrket kan ha bidragit till de begränsade fynden vad gäller subjektiv hälsa och trivsel samt markörer för stressaktivering.
Deltagarna arbetade vid Lunds Universitetssjukhus som anestesiläkare (N=19) eller som läkare på öron-näsa-hals eller barnklinik (N=20). Samtliga hade nattjour (primärjour). Dessutom har anestesiläkare med nattjour från Göteborg (N=45), vilka under samma tidsperiod blev undersökta med samma psykosociala frågeformulär som läkarna i Lund, använts som en extern kontrollgrupp. Jämförelser har även gjorts mot populationsbaserade kontroller från Region Skåne.
I början av undersökningsperioden besvarade samtliga deltagare ett omfattande frågeformulär. Deltagarna i Lund genomgick sedan en fysiologisk monitorering under en schemacykel på 2-3 veckor. Under denna period mättes reglering av autonom balans via hjärtfrekvensvariabilitet (HRV) med personburen ekg-logger samt påverkan på hypothalamus-hypofys-binjurebark-axeln (HPA-axeln) via salivkortisol. Provtagning och mätning genomfördes både på vanlig arbetsdag, jourdygn, dag efter jour och i vissa fall på ledig dag. Dessa mätningar ufördes i en motbalanserad design då tillvänjning till mätningen skulle kunna ge en förändrad respons. Med fasteblodprov (insulin, glukos, TSH, T4, testosteron, SHBG, IGF-1, HbA1c, TG, HDL, LDL) följdes individernas övriga metabola reaktioner före och efter nattjour.
Subjektiv hälsa och trivsel i arbetet upplevdes av majoriteten i läkargrupperna som god, trots att en tredjedel av de undersökta uppgav en pressad arbetssituation med höga krav och låg kontroll. Det fanns inga skillnader mellan grupperna avseende dessa variabler. Även i frågor angående sömn, trötthet och balans mellan ansträngning och belöning låg läkargrupperna väsentligen på samma nivåer som personer från tidigare undersökningar på arbetsplatser i regionen.
Blodprovsmarkörer för insulinkänslighet och blodfettsbalans låg stabilt över jourcykeln för samtliga undersökta grupper. TSH-värdet var i genomsnitt 26 % lägre ett dygn efter jour i hela läkargruppen jämfört med en vanlig arbetsdag (p<0,001). Det fanns ingen skillnad mellan grupperna. Det förelåg ingen förändrad kortisolrespons vid jour jämfört med en vanlig arbetsdag. Ej heller någon statistiskt säkerställd gruppskillnad i kortisolnivåer kunde påvisas.
4
När det gäller hjärtfrekvensvariabiliteten var dock situationen en annan: I HRV-analyser kväll och natt visade hela läkargruppen 15-30 % minskad högfrekvent variabilitet i relation till total variabilitet (HFnu, p<0,001) vid jour. Detta indikerar ett minskat inslag av parasympatikus, vilket kan innebära en högre stressnivå.
Anestesiläkarnas jour-reaktion skiljde sig inte från de övriga läkarnas. Dock avvek anestesiläkarna i ett par avseenden generellt och oberoende av jour: Vi fann en 30 % lägre nivå (p=0,03) av RMSSD (HRV-variabel som speglar parasympatikusinslaget under 24 timmar) hos anestesiläkarna. Detta tyder på att deras autonoma balans var präglad av en lägre parasympatikus-tonus. Dessutom hade anestesiläkarna i genomsnitt 40-50 % lägre total hjärtfrekvensvariabilitet (total power, TP) vid analyser i entimmes analysfönster kväll och natt (kl 21-22 samt 03-04) jämfört med barn- och önh-läkarna (p=0,001), vilket också antyder skillnader mellan grupperna i autonom reglering. Den exakta fysiologiska betydelsen av detta kan dock diskuteras. Att de påvisade skillnaderna mellan läkargrupperna skulle bero på de psykiska och fysiska kraven i anestesiläkarnas arbete är tänkbart, men kan inte avgöras i denna undersökning.
Det bör framhållas att fysisk aktivitet och sömn inverkar på den autonoma balansen, vilket kan innebära problem vid tolkningen av HRV-data i fältundersökningar. Här kan även finnas en för anestesiläkargruppen gemensam faktor utanför arbetet som förklaring till skillnaderna mellan grupperna. Då helt specifika HRV-mått för aktivering av sympatikus saknas baseras tolkningen av förändringar i autonom balans på förändringar i parasympatikus inverkan (RMSSD, HFnu).
Slutligen kan det konstateras att de metabola förändringarna i samband med jourtjänstgöring var ytterst begränsade och bedömes ej innebära några negativa hälsoeffekter. Förändringarna i hjärtfrekvensvariabilitet kan indikera en förhöjd stressaktivering, särskilt hos anestesiläkarna. Tolkningen av bakomliggande mekanismer är dock ej entydig och behöver närmare utvärderas. En selektion av läkare med relativt lång erfarenhet i yrket kan ha bidragit till de begränsade fynden vad gäller subjektiv hälsa och trivsel samt markörer för stressaktivering.
Avdelning/ar
Publiceringsår
2005
Språk
Svenska
Länkar
Dokumenttyp
Rapport
Förlag
Yrkes- och miljömedicinska kliniken, Universitetssjukhuset i Lund
Ämne
- Environmental Health and Occupational Health
Status
Published