Gärningsbeskrivningens precision enligt rättegångsbalken och Europakonventionen

Författare

Sarah Berwick

Summary, in English

Den kontradiktoriska förfarandeprincipen föreskriver att den tilltalade ska ha kännedom om och tillgång till allt processmaterial i målet samt ges tillfälle att yttra sig över detta. Principen förutsätter således en formell underrättelse om de anklagelser som riktas mot den tilltalade, en gärningsbeskrivning som fungerar som grund och ram för hela processen. Reglerna i den svenska rättegångsbalken som behandlar gärningsbeskrivningens precision söker finna en balans mellan intresset av en effektiv straffrättsskipning och den tilltalades intresse av att få del av anklagelserna som riktas mot honom och därmed ges möjlighet att förbereda sitt försvar. Som huvudregel kräver RB att gärningsbeskrivningen ska innehålla uppgifter om tid och plats för den brottsliga gärningen men HD har vid ett flertal tillfällen uttalat att det i en del situationer på grund av utredningssvårigheter är möjligt att lämna sådana uppgifter i viss mån öppna om det på annat sätt går att styrka gärningen. Vidare måste enligt RB sådana omständigheter som krävs för gärningens kännetecknande anges, med vilket åsyftas de faktiska omständigheter som motsvarar rekvisiten för en viss brottsbestämmelse. Slutligen ska gärningsbeskrivningen innehålla uppgifter om det eller de lagrum som är tillämpliga. Däremot finns enligt HD inget absolut krav på att den brottsliga beteckningen behöver anges utan detta behöver endast ske vid behov. Enligt Europadomstolens praxis är precisionskravet för underrättelsen om de anklagelser som riktas mot den tilltalade beroende av omständigheterna i det särskilda fallet men den tilltalade måste alltid förses med tillräcklig information för att kunna förbereda sitt försvar. Domstolen har vidare slagit fast att den tilltalade måste underrättas i detalj om innebörden av anklagelsen vilket innebär de faktiska omständigheter som ligger till grund för anklagelsen. Anklagelsen ska även innehålla detaljerade och fullständiga uppgifter om innebörden av anklagelserna med vilket menas den brottsliga rubriceringen på gärningarna i fråga. Det avgörande testet är alltid huruvida den tilltalade, utifrån en bedömning av processen i sin helhet, i det enskilda fallet haft en faktisk möjlighet att försvara sig emot de anklagelserna. Vid en jämförelse mellan de två systemen är det tydligt att Europakonventionens krav på gärningsbeskrivningens precision i vissa avseenden går längre än vad RB fordrar. Europadomstolen kräver att de faktiska omständigheter som är av betydelse för anklagelsen måste anges i detalj medan HD uttalat att något sådant krav inte föreligger. Vidare uppställer Europadomstolen ett absolut krav på att gärningens rättsliga beteckning anges medan HD menar att detta endast behöver anges vid behov. Svenska domstolar är skyldiga att beakta Europakonventionen och dess praxis i sin rättstillämpning vilket idag inte sker i tillräcklig utsträckning och för att Sveriges inte ska bryta mot sina åtaganden enligt konventionen måste dessa krav uppmärksammas ytterligare.

Avdelning/ar