Hybrid Governance in Practice : Public and Private Actors in the Kyoto Protocol's Clean Development Mechanism
Författare
Summary, in Swedish
Popular Abstract in Swedish
För att vi ska kunna lösa globala problem som miljöförstöring och fattigdom är det många som menar att den privata sektorn måste involveras på ett aktivt sätt. I den här avhandlingen, som består av en introduktion och fem vetenskapliga artiklar som tidigare publicerats i internationella tidskrifter, studeras ett exempel på hur privata aktörer faktiskt redan involverats i den internationella klimatregimen. Genom Kyotoprotokollets ‘mekanism för ren utveckling’ (ofta förkortat CDM från engelskans Clean Development Mechanism) implementeras utsläppsminskande projekt i utvecklingsländer, och sedan kan aktörer från i-länder använda utsläppskrediter från dessa projekt för att nå sina åtaganden om utsläppsminskningar under Kyotoprotokollet. Inom CDM har privata aktörer fått en ovanligt aktiv roll jämfört med vad som varit vanligt inom andra internationella överenskommelser, eftersom både implementeringen och övervakningen av projekten har delegerats till privata företag i olika typer av hybrida styrformer.
Avhandlingens bidrag är både teoretiskt och empiriskt. Det teoretiska bidraget består främst i en vidareutveckling av begreppet ‘hybridstyrning’. Sådan styrning, som involverar både offentliga och privata aktörer, är inget homogent fenomen, utan kan ta sig många olika uttryck. Genom att introducera en teoretisk distinktion mellan hybridstyrning med ‘delegerad’, ‘gemensam’ och ‘entreprenöriell’ auktoritet gör avhandlingen det möjligt att dra slutsatser kring för- och nackdelar med olika typer av hybridstyrning. Avhandlingens empiriska bidrag är en utförlig analys av huruvida involverandet av privata aktörer i olika typer av hybridstyrning i CDM har bidragit till ökad effektivitet.
Ett av de främsta skälen för att delegera uppgifter till privata aktörer är att detta anses öka kostnadseffektiviteten. Därför är det en överraskande slutsats att involverandet av privata aktörer i CDM i praktiken inte verkar ha bidragit till ökad kostnadseffektivitet i något av de fall som studerats. Tvärtom verkar delegerandet av implementeringen och övervakningen av projekt till privata aktörer snarare ha minskat kostnadseffektiviteten i CDM. De privata aktörerna har visserligen aktivt försökt minska kostnaderna för att öka sin lönsamhet, men detta har också lett till stora brister i kvaliteten som inte kan vägas upp av de lägre kostnaderna. Ett stort problem för CDM är att en stor andel av de projekt som implementerats sannolikt skulle ha genomförts även utan att vara registrerade som CDM-projekt, vilket innebär att dessa projekt inte inte minskar nettoutsläppen av växthusgaser till atmosfären. Projekt som inte minskar utsläppen kan per definition inte ge kostnadseffektiva utsläppsminskningar, oavsett hur billiga de än är att implementera.
Är det då en god idé att aktivt involvera privata aktörer i implementeringen av en framtida klimatöverenskommelse, eller något annat internationellt miljöavtal? Det beror på hur det görs. För att kunna lösa klimatkrisen är olika former av samarbete med den privata sektorn helt nödvändigt, men som exemplet CDM visar finns det en risk att effektiviteten minskar snarare än ökar om involverandet av privata aktörer inte utformas på ett bra sätt. Framtida forskning bör därför fortsätta att kritiskt granska för- och nackdelarna med olika typer av hybridstyrning.
För att vi ska kunna lösa globala problem som miljöförstöring och fattigdom är det många som menar att den privata sektorn måste involveras på ett aktivt sätt. I den här avhandlingen, som består av en introduktion och fem vetenskapliga artiklar som tidigare publicerats i internationella tidskrifter, studeras ett exempel på hur privata aktörer faktiskt redan involverats i den internationella klimatregimen. Genom Kyotoprotokollets ‘mekanism för ren utveckling’ (ofta förkortat CDM från engelskans Clean Development Mechanism) implementeras utsläppsminskande projekt i utvecklingsländer, och sedan kan aktörer från i-länder använda utsläppskrediter från dessa projekt för att nå sina åtaganden om utsläppsminskningar under Kyotoprotokollet. Inom CDM har privata aktörer fått en ovanligt aktiv roll jämfört med vad som varit vanligt inom andra internationella överenskommelser, eftersom både implementeringen och övervakningen av projekten har delegerats till privata företag i olika typer av hybrida styrformer.
Avhandlingens bidrag är både teoretiskt och empiriskt. Det teoretiska bidraget består främst i en vidareutveckling av begreppet ‘hybridstyrning’. Sådan styrning, som involverar både offentliga och privata aktörer, är inget homogent fenomen, utan kan ta sig många olika uttryck. Genom att introducera en teoretisk distinktion mellan hybridstyrning med ‘delegerad’, ‘gemensam’ och ‘entreprenöriell’ auktoritet gör avhandlingen det möjligt att dra slutsatser kring för- och nackdelar med olika typer av hybridstyrning. Avhandlingens empiriska bidrag är en utförlig analys av huruvida involverandet av privata aktörer i olika typer av hybridstyrning i CDM har bidragit till ökad effektivitet.
Ett av de främsta skälen för att delegera uppgifter till privata aktörer är att detta anses öka kostnadseffektiviteten. Därför är det en överraskande slutsats att involverandet av privata aktörer i CDM i praktiken inte verkar ha bidragit till ökad kostnadseffektivitet i något av de fall som studerats. Tvärtom verkar delegerandet av implementeringen och övervakningen av projekt till privata aktörer snarare ha minskat kostnadseffektiviteten i CDM. De privata aktörerna har visserligen aktivt försökt minska kostnaderna för att öka sin lönsamhet, men detta har också lett till stora brister i kvaliteten som inte kan vägas upp av de lägre kostnaderna. Ett stort problem för CDM är att en stor andel av de projekt som implementerats sannolikt skulle ha genomförts även utan att vara registrerade som CDM-projekt, vilket innebär att dessa projekt inte inte minskar nettoutsläppen av växthusgaser till atmosfären. Projekt som inte minskar utsläppen kan per definition inte ge kostnadseffektiva utsläppsminskningar, oavsett hur billiga de än är att implementera.
Är det då en god idé att aktivt involvera privata aktörer i implementeringen av en framtida klimatöverenskommelse, eller något annat internationellt miljöavtal? Det beror på hur det görs. För att kunna lösa klimatkrisen är olika former av samarbete med den privata sektorn helt nödvändigt, men som exemplet CDM visar finns det en risk att effektiviteten minskar snarare än ökar om involverandet av privata aktörer inte utformas på ett bra sätt. Framtida forskning bör därför fortsätta att kritiskt granska för- och nackdelarna med olika typer av hybridstyrning.
Avdelning/ar
Publiceringsår
2013
Språk
Engelska
Publikation/Tidskrift/Serie
Lund Political Studies
Issue
168
Fulltext
- Available as PDF - 704 kB
- Download statistics
Dokumenttyp
Doktorsavhandling
Förlag
Lund University
Ämne
- Political Science
Nyckelord
- effectiveness
- private actors
- multilateral environmental agreements
- hybrid governance
- global governance
- climate regime
- UNFCCC
- Kyoto Protocol
- CDM
- Clean Development Mechanism
Status
Published
Projekt
- Governance beyond the state i Kyotoprotokollets Clean Development Mechanism
- ClimateColl - Effektiv klimatsamverkan för ren utveckling
Forskningsgrupp
- Miljöpolitik
Handledare
- Karin Bäckstrand
- Johannes Stripple
ISBN/ISSN/Övrigt
- ISSN: 0460-0037
- ISBN: 978-91-7473-455-3
Försvarsdatum
15 mars 2013
Försvarstid
10:15
Försvarsplats
Hörsal C, Kemicentrum, Getingevägen 60, Lund
Opponent
- Steinar Andresen (Professor)