Molecular Classification of Bladder Cancer
Författare
Summary, in Swedish
Popular Abstract in Swedish
Cancer i urinblåsan är ett stort hälsoproblem i Sverige och världen. Det är den femte vanligaste cancerformen i Sverige och är den som belastar sjukvården med högst kostnader per patient. Ungefär tre fjärdedelar av de drabbade är män och patienterna är oftast kring 60-80 år gamla. Den behandling vi idag kan erbjuda en person som drabbas av blåscancer har inte förändrats på mer än tio år. De framsteg vi har sett inom forskningen kring cancer i andra delar av kroppen i form av nya behandlingsformer, kartläggningar av riskfaktorer och genetiska förändringar har inom blåscancerforskningen varit få.
Det främsta målet för det arbete som presenteras i denna avhandling är att åstadkomma en kartläggninig av de tumörer som uppstår i urinblåsan. Även tumörer som ser likadana ut vid operationstillfället har många mikroskopiska och biokemiska skillnader. Det råder en tro bland cancerforskare att det är dessa skillnader som gör det svårt att hitta effektiva behandlingar mot cancer. Vår hypotes är att en rättfram men avancerad beskrivning av de viktigaste molekylära skillnaderna kan leda till en gruppering av tumörer som kan ha en bättre eller sämre prognos, och därför bör få eller inte få en viss behandling. Det är vår förhoppning att detta klassificeringssystem även kommer vara till stor hjälp för framtida blåscancerforskning.
I det första arbetet lades grunden till klassificeringssystemet. Genom att analysera vilka gener som är aktiva i olika tumörer fann vi två huvudtyper av blåscancer. Den ena typen var mera godartad, medan den andra var mera elakartad. Vi beskrev även i detalj vilka förändringar i arvsmassan som sker i tumörer av de olika typerna.
Det andra arbetet byggde på det första genom att använda samma metodik men inkluderade prov från fler tumörer. På så vis kunde vi göra en förfinad klassificering. Vi kom till slutsatsen att det finns fem subtyper av blåscancer som utvecklar aggressiv tillväxt olika fort och på helt skilda sätt. I detta arbetet visade vi också att många av de läkemedel som testats mot blåscancer riktar sig mot molekyler som endast finns i någon/några av de fem huvudsakliga subtyperna.
I det tredje arbetet försökte vi förbättra och göra vårt klassificeringssystem mera användbart genom att byta metodik. I de två första arbetena användes genuttrycksanalys, som är en förhållandevis dyr och komplicerad analysmetod. I detta tredje arbete användes istället immunhistokemi, d.v.s. infärgning av vävnadssnitt från tumören. Detta ger en delvis förenklad bild av vad vi tidigare observerat, men ger även ny information om subtyperna som vi inte tidigare kände till. Slutligen utarbetade vi en modell för att med den nya, enklare metodiken kunna avgöra vilken av subtyperna en tumör tillhör. Anledningen till att vi bytte metod var dels för att möjliggöra analys av stora historiska biobanker med sparad tumörvävnad, och dels för att underlätta att vårt klassificeringssystem skall kunna användas för diagnostik i dagens sjukvård.
I det sista arbetet tillämpade vi vår subgruppsindelning på 167 fall av stadium T1 blåscancer. Blåscancer i detta stadium är ett problem för sjukvården eftersom de i genomsnitt inte är aggressiva nog för att man skall vilja operera ut hela urinblåsan, men är aggressiva nog för att ibland utvecklas till en dödlig sjukdom. I detta arbetet utredde vi om vår klassificering fungerar bättre eller sämre än de riskfaktorer man använder idag för att avgöra om en tumör är farlig eller ofarlig. Slutsatsen är att både vår indelning och de rådande riskfaktorerna är värdefulla för att avgöra behandling. För att så bra som möjligt kunna avgöra om det är en potentiellt dödlig tumör skall man använda subtypsklassificering tillsammans med rådande riskfaktorer och en bedömning av patientens immunologiska svar mot tumören.
Framöver finns även planer på att tillämpa klassificeringen på tumörer av högre stadium där patienten fått urinblålsan utopererad. Förhoppningen är att indelningen i subtyper hjälper oss utröna vilka patienter som gagnas av kemoterapi och för vilka patienter kemoterapi skulle innebära en överbehandling med onödiga biverkningar.
Cancer i urinblåsan är ett stort hälsoproblem i Sverige och världen. Det är den femte vanligaste cancerformen i Sverige och är den som belastar sjukvården med högst kostnader per patient. Ungefär tre fjärdedelar av de drabbade är män och patienterna är oftast kring 60-80 år gamla. Den behandling vi idag kan erbjuda en person som drabbas av blåscancer har inte förändrats på mer än tio år. De framsteg vi har sett inom forskningen kring cancer i andra delar av kroppen i form av nya behandlingsformer, kartläggningar av riskfaktorer och genetiska förändringar har inom blåscancerforskningen varit få.
Det främsta målet för det arbete som presenteras i denna avhandling är att åstadkomma en kartläggninig av de tumörer som uppstår i urinblåsan. Även tumörer som ser likadana ut vid operationstillfället har många mikroskopiska och biokemiska skillnader. Det råder en tro bland cancerforskare att det är dessa skillnader som gör det svårt att hitta effektiva behandlingar mot cancer. Vår hypotes är att en rättfram men avancerad beskrivning av de viktigaste molekylära skillnaderna kan leda till en gruppering av tumörer som kan ha en bättre eller sämre prognos, och därför bör få eller inte få en viss behandling. Det är vår förhoppning att detta klassificeringssystem även kommer vara till stor hjälp för framtida blåscancerforskning.
I det första arbetet lades grunden till klassificeringssystemet. Genom att analysera vilka gener som är aktiva i olika tumörer fann vi två huvudtyper av blåscancer. Den ena typen var mera godartad, medan den andra var mera elakartad. Vi beskrev även i detalj vilka förändringar i arvsmassan som sker i tumörer av de olika typerna.
Det andra arbetet byggde på det första genom att använda samma metodik men inkluderade prov från fler tumörer. På så vis kunde vi göra en förfinad klassificering. Vi kom till slutsatsen att det finns fem subtyper av blåscancer som utvecklar aggressiv tillväxt olika fort och på helt skilda sätt. I detta arbetet visade vi också att många av de läkemedel som testats mot blåscancer riktar sig mot molekyler som endast finns i någon/några av de fem huvudsakliga subtyperna.
I det tredje arbetet försökte vi förbättra och göra vårt klassificeringssystem mera användbart genom att byta metodik. I de två första arbetena användes genuttrycksanalys, som är en förhållandevis dyr och komplicerad analysmetod. I detta tredje arbete användes istället immunhistokemi, d.v.s. infärgning av vävnadssnitt från tumören. Detta ger en delvis förenklad bild av vad vi tidigare observerat, men ger även ny information om subtyperna som vi inte tidigare kände till. Slutligen utarbetade vi en modell för att med den nya, enklare metodiken kunna avgöra vilken av subtyperna en tumör tillhör. Anledningen till att vi bytte metod var dels för att möjliggöra analys av stora historiska biobanker med sparad tumörvävnad, och dels för att underlätta att vårt klassificeringssystem skall kunna användas för diagnostik i dagens sjukvård.
I det sista arbetet tillämpade vi vår subgruppsindelning på 167 fall av stadium T1 blåscancer. Blåscancer i detta stadium är ett problem för sjukvården eftersom de i genomsnitt inte är aggressiva nog för att man skall vilja operera ut hela urinblåsan, men är aggressiva nog för att ibland utvecklas till en dödlig sjukdom. I detta arbetet utredde vi om vår klassificering fungerar bättre eller sämre än de riskfaktorer man använder idag för att avgöra om en tumör är farlig eller ofarlig. Slutsatsen är att både vår indelning och de rådande riskfaktorerna är värdefulla för att avgöra behandling. För att så bra som möjligt kunna avgöra om det är en potentiellt dödlig tumör skall man använda subtypsklassificering tillsammans med rådande riskfaktorer och en bedömning av patientens immunologiska svar mot tumören.
Framöver finns även planer på att tillämpa klassificeringen på tumörer av högre stadium där patienten fått urinblålsan utopererad. Förhoppningen är att indelningen i subtyper hjälper oss utröna vilka patienter som gagnas av kemoterapi och för vilka patienter kemoterapi skulle innebära en överbehandling med onödiga biverkningar.
Avdelning/ar
- Bröstcancer-genetik
- BioCARE: Biomarkers in Cancer Medicine improving Health Care, Education and Innovation
Publiceringsår
2013
Språk
Engelska
Publikation/Tidskrift/Serie
Lund University Faculty of Medicine Doctoral Dissertation Series
Volym
2013:136
Fulltext
- Available as PDF - 893 kB
- Download statistics
Dokumenttyp
Doktorsavhandling
Förlag
Oncology, Lund
Ämne
- Cancer and Oncology
Nyckelord
- Bladder cancer
- Subtype
- Classification
Status
Published
ISBN/ISSN/Övrigt
- ISSN: 1652-8220
- ISBN: 978-91-87651-11-3
Försvarsdatum
12 december 2013
Försvarstid
13:00
Försvarsplats
Belfrage Lecture hall BMC D15, Klinikgatan 32, Lund
Opponent
- Ellen Zwarthoff (Proffessor)