Kan riskbedömare och riskhanterare leva åtskilda?

Författare

Redaktör

Ingar Brinck
Sören Halldén
Anna-Sofia Maurin
Johannes Persson

Summary, in English

I det här kapitlet tar vi upp två vetenskapsteoretiska problem med att skilja mellan riskbedömning och riskhantering som har med ”externt” inflytande att göra. Den ena formen av inflytande begränsar våra möjligheter att genomföra en forskningsuppgift. Den andra formen har med utgångspunkten eller frågeställningen för vår forskning att skaffa. Även i de fall där vetenskapen drivs helt av forskarens egen nyfikenhet och bara

strävar efter kunskap och sanning, spelar helt andra värden en viktig roll på vägen mot dessa mål. Dessa begränsningar återkommer i riskbedömningen och riskbedömaren måste förhålla sig till dem på något sätt. De utgör en första form av externt inflytande som komplicerar förhållandet mellan de två verksamheterna och i värsta fall undergräver distinktionen. Det ingår

nämligen ett mått av riskhantering i varje riskbedömning vilket kastar tvivel över (1) vår vilja att riskhanteringen motsvarar samhällets önskemål och behov; och politiska och andra externa hänsyn tas vid riskbedömningen vilket gör att (2) vår vilja att inte politiska hänsyn tas vid bedömningen av fakta är problematisk. Den andra formen av externt inflytande tar sin utgångspunkt i att kunskap är svar på frågor. Men vem är det som ställer frågorna och varför? Inte sällan tillförs här en extern komponent och i

risksammanhang blir det, som vi ska se, till och med fruktbart att prata om ett riskformuleringsprivilegium. Det är riskhanteraren snarare än riskbedömaren som besitter detta privilegium som i hög grad påverkar både vilka bedömningar som är relevanta att göra och vilken säkerhet som kan uppnås i dem.

Avdelning/ar