De första städerna.

Författare

Mats Roslund

Redaktör

Maria Sjöberg

Summary, in Swedish

Städer i sin snävaste betydelse är ett sentida fenomen. Eftersom de vuxit fram under en process är de inte så entydigt definierade som vi i nutiden antar. Problemet blir tydligt när vi tvingas omnämna orter som ”proto-urbana” eller använda begrepp som ”centralplatser”. Dessa begrepp antyder att livsmönstret inte riktigt utvecklats till en ”riktig” stad eller att det embryonala urbana livsmönstret väntar på ett språng för att födas fullt ut.

Istället för att använda sentida fenomen som måttstock kan det vara fruktbart att följa den urbana revolutionen progressivt framåt i tiden från de allra första spåren av kollektiva kulturmönster under stenåldern. Med ett globalt perspektiv kan vi söka de generella rötterna till urbanitet, medan de specifika kronologiska och geografiska förutsättningarna format det sociala och kulturella innehållet. Människans förmåga att skapa materiell mångfald i till synes likartade situationer är inspirerande.

Under stenåldern fanns tidpunkter på året då stora ansamlingar av människor skapade förutsättning till social gemenskap, återkoppling och regenerering av kulturell identitet och exogami. Tripoljekulturen i nuvarande Ukraina, Moldavien och Rumänien hade bosättningar på upptill 450 hektar som tidvis hyste 10 000 människor. Men dessa mötesplatser kan inte sägas vara urbana. De kollektiva uttrycken var tillfälliga och fokuserades runt matrika platser som havsvikar eller floder. Ur de första näringsrika områdena längs med artrika flodsystem som gav förutsättning för odling uppstod en mer permanent form av gemenskap. Idag förs också diskussioner om det fanns urbanitet före den agrara revolutionen under stenåldern.

Urbana centra växte fram under eran 5000 till 3500 f.Kr. i Levanten och inom rika flodområden i Gamla Världen, som längs Gula floden, Indus, Eufrat och Tigris samt Nilen. Där ackumulerades ett rikt överskott av mat så att möjligheterna för arbetsdelning ökade. Komplexiteten skapade specialiserade livsmiljöer vilka skilde sig från den omgivande jordbrukande och boskapsskötande befolkningens.

I Mellanamerika fick samhällen en urban karaktär från ca 1500 till 600 f.Kr inom Tlatilcokulturen i Mexikodalen och Olmeckulturen vid Mexikanska golfen. Monumentala byggnader, skriftspråk och storskaliga ceremonier präglade dessa första centra. Här var det majs och grönsaker som skapade det överskott som behövdes för befolkningsexpansion och ökad arbetsdelning.

Sett ur ett globalt perspektiv var Europa, Mellanöstern, Östasien och Mellanamerika de regioner där de tidiga urbana livsmiljöerna först utvecklades. Denna nya form för mänsklig samvaro skapade nya sociala relationer vid sidan om de rent ekonomiska. Hierarkisering och specialisering kom i bebyggelsens spår, liksom komplexa världsbilder burna av religiösa föreställningar. Nya sociala identiteter formades i de nya bosättningarna.

De urbana centra som uppstod byggde delvis på en centralisering av makt och naturtillgångar. Därmed fanns förutsättning för ett behov att expandera bortom närområdet för att tillföra mer varor när människorna blev fler. Den politiska och sociala organiseringen av människor, arbete och resurser uttrycktes i överregionala stadsstater, centrerade kring ett maktcentrum. En territoriell expansion med ett rikt permanent centrum blev en viktig mental motvikt gentemot det annars agrara landskapet. En urban värld med gränder, gator, kvarter och dolda platser ställdes mot ett mer öppet livsrum. Människan fick ett nytt kognitivt landskap att förhålla sig till som fortfarande är under utveckling.

Avdelning/ar