Meny

Javascript verkar inte påslaget? - Vissa delar av Lunds universitets webbplats fungerar inte optimalt utan javascript, kontrollera din webbläsares inställningar.
Du är här

Islamisk predikan på ljudkassett : en studie i retorik och fonogramologi

Författare:
  • Philip Halldén
Publiceringsår: 2001
Språk: Svenska
Sidor:
Publikation/Tidskrift/Serie: Lund Studies in History of Religions
Volym: 13
Dokumenttyp: Doktorsavhandling
Förlag: Almqvist & Wiksell International

Sammanfattning

Popular Abstract in Swedish

Avhandlingen handlar om islamisk predikokonst i teori och praktik, med särskilt fokus på islamisk predikan inspelad och publicerad på ljudkassett. Huvudmaterialet består av fyra kassetter med inspelningar av predikningar på arabiska: 1) Ismail Hamidi, ”Underrättelsen om uppståndelsens dag”; 2) Ahmad al-Qattan, ”Vägen till Paradiset/Lustgården”; 3) Ahmad al-Qattan, ”Berättelser och sentenser”; 4) Salman al-Awda, ”Bakom galler”. I avhandlingen diskuteras också begreppet ”retorik”. Som en bakgrund till studierna av huvudmaterialet presenteras bl.a. de ”retorikvetenskaper” som traditionellt har bedrivits i den muslimska världen. Ett grundläggande perspektiv i avhandlingen är att predikan är en sorts handling. Det viktiga är inte bara vad predikanterna säger (”innehållet”). De kan t.ex. berätta om människor som handlar etiskt eller oetiskt – samtidigt som deras tal i sig också är ”etiska handlingar”, som ska förstås mot bakgrund av föreställningar och regler om hur man som predikant bör uppföra sig när man talar – ett slags vett och etikett för muslimska predikanter. Ytterst går detta tillbaka på föreställningarna om profeten Muhammad (600-talet e.Kr.) och hans sätt att predika. Den muslimska predikonkonstens vett och etikett är inte något givet och oföränderligt, men predikanterna Ismail Hamidi, Ahmad al-Qattan och Salman al-Awda talar inte helt ”fritt”. De är beroende av traditioner och föreställningar om vad muslimsk predikokonst är eller bör vara. En del av dessa traditioner och föreställningar beskrivs i avhandlingen. Predikan inspelad och publicerad på ljudkassett aktualiserar flera frågor och problem. Det innebär t.ex. att ett tal lösgjorts från sitt ursprungliga sammanhang och lagrats på band för eftervärlden. Predikanten är inte själv närvarande när någon lyssnar till inspelningen i efterhand. I vissa avseenden är predikan på ljudkassett därför att likna vid en skriven text. Det är ett exempel på inspelat tal, vilket är något som komplicerar frågan om förhållandet mellan tal och skrift. Mot bakgrund av det perspektiv som intas i avhandlingen framträder användningen av mediet ljudkassett som en ny form av handling i den islamiska predikokonstens historia. En slutsats är att islamisk predikan publicerad på ljudkassett är ett ”modernt” fenomen till trots för vad predikanterna säger (”innehållet”). Publikationsformatet är “modernt” medan predikanternas tal ofta är ”traditionellt”.
The dissertation deals with Islamic preaching in theory and practice, with special focus on material recorded and published in the format of audiotapes/cassettes. One aim is to explore possible implications of the use of this special format of publication in the context of Islamic preaching. How is this new format of publication to be understood in relation to the norms regulating the activity of preaching in Arabo-Islamic tradition? As an empirical phenomenon, Islamic preaching on audiocassette also have bearing on more general issues concerning the difference between speech and writing. By highlighting the format of publication as an instance of recorded speech, the dissertation aims at contributing to what might be termed a “phonogramology”, i.e. the study of audiomedia and its special characteristics. The primary material consists of four publications: “al-Hadith ’an Yawm al-Qiyâma” by Ismâ’îl Hamîdî [Saudi Arabia/Egypt]; “Min warâ’i l-Qudbân” by Salmân al-’Awda [Saudi Arabia]; ”at-Tarîq ilâ l-Janna” and “Qisas wa-’Ibar” by Ahmad al-Qattân [Kuwayt]. The material is described and discussed in relation to a theoretical framework constructed in the introductory chapter of the dissertation and centered around the following concepts: text vis-à-vis context (with special reference to “mediated” forms of publication); forms of enunciation (narrative-descriptive-argumentative-hortative); genre (i.e. “emic” categories and labels); persona (the “mask” of the preacher as preacher). This theoretical framework is intended to serve as a map for identifying aspects which go beyond simple descriptions of “thematic contents”, i.e. what the preachers are “saying”. Though not unimportant, “contents analysis” tends to overlook the significance of forms and formats of publication. According to the present study, the issue of “modernity in relation to Islamic preaching, for example, cannot be properly understood and discussed by simply commenting on whether the propositions, narratives and elucidations put forward by Muslim preachers are “modern” or not. With reference to the samples under study here, Islamic preaching published on audiocassettes is actually “modern” not because of, but rather in spite of, what the preachers are “saying”, since what they are saying is generally “traditional”. The notion of Arabo-Islamic “rhetoric” is another issue which is discussed in the dissertation. An overview of some of the ideas and concepts surrounding the art of speech/preaching when made into an object for reflection by Muslim authors is provided. One question is how these reflections may be situated in relation to the notion of ”rhetoric”. What is “Islamic rhetoric”? In what sense may this be related to rhetoric in the “Western” tradition? The dissertation is somewhat tentative in trying to answer these questions, but explores similarities and affinities as well as differences between “Islamic rhetoric” and “Western rhetoric”. One major point to be taken into consideration is that there are at least two different “rhetorics” (’ilm al-khatâba and ’ilm al-balâgha). In previous studies is is sometimes taken for granted that “Islamic rhetoric” is just ’ilm al-balâgha, while ’ilm al-khatâba, which more properly refers to “rhetoric” in the sense of public speech or ars praedicandi, has been neglected.

Disputation

2001-05-14
14:15
Carolinasalen, Kungshuset
  • Tetz Rooke

Nyckelord

  • History of Religions
  • Islam
  • Arabic
  • preaching
  • Muslim preacher
  • sermon
  • khutba
  • homiletic
  • rhetoric
  • genre
  • narrative
  • text and context
  • phonogram
  • audiocassette
  • recorded speech
  • format of publication
  • history of religions
  • persona
  • Ahmad al-Qattan
  • Ismail Hamidi
  • Salman al-Awda
  • Saudi Arabia
  • Resurrection
  • Paradise
  • Linguistics
  • Lingvistik
  • Phonetics
  • phonology
  • Fonetik
  • fonologi
  • Non-Christian religions
  • Världsreligioner (ej kristendom)
  • Islamology

Övriga

Published
  • ISSN: 1103-4882
  • ISBN: 91-22-01920-0

Box 117, 221 00 LUND
Telefon 046-222 00 00 (växel)
Telefax 046-222 47 20
lu [at] lu.se

Fakturaadress: Box 188, 221 00 LUND
Organisationsnummer: 202100-3211
Om webbplatsen