A ten-year development of accessibility in the outdoor environment : Municipal challenges and older people’s perception

Författare

Berglind Hallgrimsdottir

Summary, in Swedish

Denna avhandling undersöker utvecklingen av en tio års engagemang av tillgänglighet i utemiljön. Denna undersöks från två perspektiv; samhällets utmaning och användarens uppfattning. Äldre personer och personer med funktionshinder ska ha lika möjligheter att använda transportsystemet som andra människor. Deras tillgång till transportsystemet är dock ofta begränsad på grund av fysiska hinder i utemiljön. Hindarna begränsar personer med funktionshinder möjligheter att vistas ute och att gå. Detta kan påverka deras möjligheter att använda transportmedel som kollektivtrafik och att gå. Äldre personer är en grupp som går ganska mycket. Det gör de för att uppehålla en
aktiv livsstil och därmed minska möjligheterna av att utveckla funktionella och
kognitiva begränsningar. Funktionella och kognitiva begränsningar är något som alla kommer att känna av när de åldras. De medför att personer har svårare med att utföra vissa aktiviteter som andra tar för givet; som att ta på sig kläder, gå i trappor och gå till fots längre sträckor. Människor kan födas med begränsningar och andra kan uppleva tillfälliga begränsningar (såsom brutet ben). I viss mån kan de känna att det inte påverkar deras möjligheter att vistas ute och gå, men för vissa kan en komplex miljö kännas oöverstiglig. När en person med begränsningar känner att utformningen av deras miljö gör det svårt för dem att utföra aktiviteter (som att gå) då börjar man diskutera disabilitet. Däremot kan disabilitet undvikas genom att utforma miljön på ett sätt som stödjer alla, oavsett deras funktionella kapacitet. Människor med disabilitet och äldre människor ofta upplever svårigheter med att köra bil och har därför inte lika stor möjligheten att ta sig med bil till fysiska och sociala aktiviteter, affären, arbetet eller söka vård. Därför är vissa äldre och andra funktionshindrade ganska beroende av att gå för att kunna delta i samhället och fortsätta vara självständiga. Därmed är det viktigt att utemiljön är utformad så att den tar hänsyn till deras behov och deras möjligheter till ett självständigt och aktivt liv vidhålls.
År 1999 förklarade Svenska regeringen med sin proposition 1999/2000:79 ”Från
patient till medborgare” att all hinder för funktionshindrade rätt till att delta i samhället skulle undanröjas. Detta ansvar skulle ligga hos kommunerna i Sverige. I samband med det publicerade Boverket föreskrifter om hur alla enkelt avhjälpta hinder i utemiljön skulle undanröjas i befintlig allmän utemiljö och avhjälpas vid nybyggnad av allmän utemiljö. I Sverige har ansvaret för att röja undan alla hinder i utemiljön legat hos kommunerna. Kommunerna har gjort vissa framsteg, men på senare tid finns det lite kunskap om utvecklingen av implementering av tillgänglighetspolicy bland kommunerna. En kunskap av den sorten skulle ge kommunerna en inblick i vilka faktorer har bidragit till framgångsrik implementering och var det saknas stöd. Första steget i implementering av en tillgänglighets policy borde vara att samla ihop information om brukarna (i detta fall människor med funktionella begränsningar) och vilka hinder de upplever i utemiljön. Kunskap av den sorten skulle användas för att utveckla direktiv om vilka hinder i utemiljön skall undanröjas. Direktiven borde introduceras för planerare som sedan skulle använda dem för att röja undan hindren. En utvärdering av åtgärderna skulle sedan ge kunskap om hur det gynnar brukarna som i sin tur skulle användas för att uppdatera direktiven. Därför är det viktigt att utvärdera hur undanröjandet av hinder i utemiljön påverkar och hjälper brukarna. Kunskap av den sorten är dock liten.
Denna avhandling bygger på två studier; Kommun Studien och Brukar Studien.
Studierna undersöker hur progressen varit kring implementering av tillgänglighetspolicy och om undanröjandet av enkelt avhjälpta hinder kan hjälpa äldre människor att vistas i utemiljön som fotgängare. Kommun studien undersökte hur implementeringen av tillgänglighets policy har utvecklats inom Sveriges kommuner. Studien bygger på en enkät undersökning som gjordes år 2004 och undersökte implementering av tillgänglighetspolicy. År 2014 skickades samma enkät till alla 290 kommuner i Sverige där man tillfrågades bland annat om vilka strategiska bestämmelser gjorts i kommunen för att implementera tillgänglighetspolicy. Av de 290 kommuner som fick enkäten var det 118 som svarade både år 2004 (T1) och 2014 (T2). Utifrån vissa frågor i enkäten, bildades indikatorer för att kunna ge implementeringen av tillgänglighetspolicy ett värde. Kommunerna dividerades i två grupper; de som hade ökat respektive minskat sitt tillgänglighetsvärde från T1 till T2. För att förstå de resultat som studien visade gjordes intervjuer i 7 kommuner, där fyra hade minskat sin tillgänglighets värde och tre som hade ökat sitt värde. Totalt intervjuades 10 personer. Brukar studien undersökte hur äldre människor upplever sin utemiljö och hur/om deras aktivitetsgrad som fotgängare ändras när man gör tillgänglighets inventeringar i utemiljön. Studien började år 2002 när alla människor 65 år och äldre i ett område i Kristianstad i Sverige fick en enkät där man bland annat frågade hur ofta man går ute och vilka hinder de upplever i utemiljön när de går. Utifrån resultaten och genom hjälp av äldre bosatta i området bestämde kommunen vilka hinder som skulle röjas undan. Över en fyra års period sänkte man kantstenar, satte in bänkar, separerade fotgängare och cyklister, fixade till ojämna trottoarer, gjorde vissa gator till enkelriktade och drog hastigheten ner till 30km/h i vissa gator. Efter att implementeringen var genomförd (år 2006) skickades samma enkät ut till alla 65 år och äldre i området igen. Enkäten inkluderade även några frågor som rörde själva implementeringen och hur nöjda invånarna var. År 2011 skickades samma enkät som 2002 och 2006 till alla invånare 65 år och äldre till samma område (Studie Området (SO)) men även till ett annat område Referens Område (RO). RO valdes utifrån de kriterier att det var ganska nära SO, hade liknande proportion av äldre invånare och där hade inga/små ändringar gjorts i utemiljön. Två delstudier genomfördes; tvärsnittsstudie och longitudinell studie. I tvärsnittsstudien jämfördes upplevelse och aktivitetsgrad (som fotgängare men även i aktiviteter utanför hemmet) mellan invånarna i SO och RO. I longitudinella studien ingick alla äldre invånare i SO som svarade studien år 2002, 2006 och 2011; 113 individer. I studien kontrollerades hur äldre upplever sin utemiljö över tio års perspektiv och om ändringar i utemiljön kan ha positiva effekter på deras upplevelse och aktivitetsgrad när de går från att vara relativt friska människor till att vara mer skörda. Resultat från kommunstudien visade att det fanns en ganska stor skillnad mellan kommunerna i hur långt de har kommit med implementering av tillgänglighets policy. Den visade även att en stor del av de kommuner som hade börjat ganska kraftigt redan år 2004 med implementering av tillgänglighets policy hade minskat sina insatser. Däremot, kommuner som inte hade börjat med att implementera tillgänglighetspolicy år 2004 hade ökat sin insats till stor del år 2014. Intervjuerna gav intrycket att i vissa kommuner tror man att utemiljön är tillgänglig, så fort alla krav som ställs på kommunerna är uppfyllda. Intervjuerna också visade att även om tillgänglighet har blivit mer accepterad som trafik fråga bland transportplanerare som arbetar i kommuner, verkar det som att tillgänglighet är beroende av att det finns eldsjälar som arbetar i kommunerna och som ser till att tillgänglighet inte glöms bort. Resultat från brukar studien visade att när tillgänglighet inte glöms bort, kan det till en viss del ha positiv påverkan på äldres uppfattning av utemiljön. Jämförelsen mellan SO och RO visade att äldre invånarna i SO, där tillgänglighets inventering gjorts, gick mer och deltog i fler aktiviteter. Det var även så att äldre invånare i SO som upplevde sin hälsa som dålig deltog oftare i aktiviteter än invånare i RO som även upplevde sin hälsa som dålig. Däremot upplevde invånarna i SO fler hinder än invånarna i RO. Resultat från longitudinella studien visade dock att äldre invånare som varit bosatta i SO sedan 2002 upplevde färre hinder i sin utemiljö efter interventionen (år 2006). Några år senare, år 2011, upplevde de fler hinder än vad de gjorde år 2006, dock färre än vad de hade upplevt år 2002. Resultaten tyder på att interventionen inte haft tillräckligt bra underhåll sedan den blev implementerad. Åldrandet har också haft en viss inverkan på dem, eftersom de går och deltar i aktiviteter mer sällan år 2011 än vad de gjorde år 2006 och 2002. Resultaten pekar på att kommuner arbetar till viss del med att göra utemiljön tillgänglig men att de verkar göra det för att uppfylla de krav som ställs på dem, och inte med brukarna i åtanke. Syftet med tillgänglighetspolicy är att inkludera alla människor i samhället och därför bör det inte behandlas som ett tekniskt problem som måste lösas. Tillgänglighetsåtgärder bör inriktas på användarnas behov, såsom där de har tillgång till hälso- och sjukvård, livsmedel och aktiviteter. Tillgänglighets åtgärder bör vidtas med hänsyn till geografisk tillgänglighet också, eftersom om avståndet till de livsmedel eller aktiviteter är för lång, kommer äldre och personer med funktionshinder inte kunna gå till sin destination. Äldre vill gå och de kan gå om deras område är utformad så att det tar hänsyn till deras behov. Ännu viktigare, är att inse att de som inte har tillgång till en bil, eller socialt kontaktnätverk som hjälper dem att hålla sig oberoende, kan ställas inför minskad delaktighet i samhället och aktiviteter. Därför måste kommunerna inse att deras utmaning handlar om att implementera
tillgänglighetsåtgärder inte bara om att uppfylla krav på tillgänglighet politik, utan för att öka människors chanser på ett självständigt liv och öka deras livskvalitet. Resultaten antyder att för att se till att tillgänglighet inte glöms bort i kommunal planering så måste det ställas krav på att det behandlas mer systematiskt så att det inte glöms bort. Ett mer systematiskt sätt att hantera tillgänglighet skulle se till att tillgänglighetsåtgärder skulle underhållas och utvärderas regelbundet, och att tillgängligheten blir mer integrerat i det dagliga transportarbetet. Samhällen måste vara utrustade för att kunna hantera den växande äldre befolkning som måste förlita sig på att gå för att kunna delta i aktiviteter och ha tillgång till nödvändiga tjänster. Resultaten i denna avhandling visar att, i ett längre perspektiv, ökade interventionen inte gång frekvensen hos äldre invånarna. Men deras uppfattning av utemiljön var mer positiv efter interventionen. Det är dock möjligt att frekvensen av promenader skulle ha minskat ännu mer om ingen intervention skulle ha genomförts. Därför är det svårt att säga att insatsen inte påverkade gångfrekvensen, även om interventionen inte öka den. När det gäller tillgänglighet har det skett en positiv
förändring i person miljö relation; de svarande rapporterade färre miljöhinder vid andra uppföljningen än vid baslinjen. Men på grund av andra faktorer, dålig hälsa, ökad funktionella begränsningar etc. har äldre minskat sin gång frekvens. Således bör interventioner i utemiljön inte genomföras med det enda syftet att öka äldres gångfrekvens. Det är inte den faktiska gångfrekvensen som räknas. Det viktiga är att äldre vet att de har möjlighet att gå ut på en promenad vara självständiga och socialt aktiva. En miljö som underlättar för dem som är mest sårbara, är en miljö som är tillgänglig för alla. En person som bagage, en person med en barnvagn, en person som tillfälligt upplever funktionshinder, men ännu viktigare människor som upplever långsiktiga funktionshinder och begränsningar, alla dra nytta av en tillgänglig utemiljö. Men även om tillgänglighetsfrågorna har blivit mer erkänd, finns det fortfarande ett behov av att höja medvetenheten bland transportplanerare och bland alla aktörer som är involverade i tillgänglighetsarbetet. Det är viktigt att alla aktörer är medvetna om
varför tillgänglighetsåtgärder genomförs och hur de ska utföras, för att säkerställa att den slutgiltiga åtgärden ger bästa resultatet.

Avdelning/ar