Klaras personliga resa – transkriberad version av podd

Henrik: Hej och välkomna till det här poddavsnittet. Jag har med mig en student. Vem är du?

Klara: Hej, jag är Klara och jag är 29 år gammal. Jag har autism och brinner för omvärlden och mänskliga rättigheter och har engagerat mig mycket ideellt. Jag har också rest till Indien med familjen och med gymnasiet och gjort en 4 månaders praktik i Indien hos en organisation som jobbade med ekologiskt jordbruk. Jag har också rest till Uganda, Kenya och Zimbabwe med min folkhögskola 2015. I nuläget engagerar jag mig i Amnestys kvinnorättsgrupp i Malmö och jag har också en autismdiagnos som jag fick 2015.

Henrik: Tack så mycket Klara. Jag själv heter Henrik Mejborn och jobbar som specialpedagog. Och mitt arbete här vid Lunds universitet är att stödja studenter med funktionsnedsättning. Ja, men vi tänker att det här programmet ska vi ju vandra genom ditt liv och det är ju studierna som står i centrum och lite också vad diagnosen gör i studierna, eller vad den kan ställa till med kanske man ska säga. Vi kanske ska börja med gymnasiet för det är ju vägen till universitetsstudier?

Klara: Ja och jag gick på globala gymnasiet i Stockholm åren 2011 till 2014. Vi jobbade mycket projektinriktat och det var där mitt intresse för omvärlden och global utveckling och mänskliga rättigheter väcktes. Jag engagerade mig i föreningsliv, skolans Amnesty-grupp, teaterförening och en grupp inom Plan Sverige. Det var kul att jobba projektinriktat, men en utmaning för mig var att vi bytte klasser varje år.

Henrik: Tyckte du det var jobbigt? Och vad var det som var jobbigt Klara?

Klara: Om man hade lärt känna några första året och sen fick man en helt ny klass och den omställningen. Och år 3 funderade jag på "Vill jag verkligen gå med de här eleverna när halva ens kompisar hamnade i en klass och den andra halvan i en annan klass?". Men det blev också spännande. När vi fick åka på fältstudie till södra Indien till en fiskeby och sen att lära oss om parallellklassens fältstudier på landsbygden i Malawi.

Henrik: Vad spännande, verkligen spännande utbildning. Tyckte du att utbildningen var inkluderande? Kände du att du fick vara en del i klassen fast ni gjorde så många sociala byten, tänker jag?

Klara: Ja, det kände jag. Jag fick bra stöd av lärarna och de var väldigt engagerade. Och sen med Afrika-intresset som väcktes när vi hade ett Afrika-projekt och då kände jag eftersom jag inte gick i Malawi-klassen att jag gärna ville resa till östra och södra Afrika. Så då såg jag sedan att det fanns en Afrika-linje på Österlens folkhögskola som jag började på hösten 2015. Då läste vi halva tiden tillsammans med kursens urfolklinje. Under hösten åkte vi till Sapmi i Norrland och besökte samer och lärde oss mer om urfolk i två veckor. Också till Övertorneå. Och så under våren var vi i Uganda, Kenya, Zimbabwe och var på studiebesök och jag gjorde en fältstudie i en Masai-by och det var också då jag började fundera på om jag kanske kunde ha någon diagnos på autismspektrumet.

Henrik: Vad var det som fick dig att fundera på det Klara?

Klara: Lite sociala svårigheter och kaos, men också på grund av att en av mina lärare som tidigare hade jobbat på autism-linjen kände igen tecken hos mig. Jag träffade kuratorn för jag behövde samtalsstöd från kuratorn på skolan och någon gång när jag träffade kuratorn undrade hon om jag hade autismdiagnos och då sa jag "Nej, jag hade en som liten som de plockade bort när jag var 12" och sen fick jag en diagnos hösten 2015. Och det kan vara det som är så krångligt med NPF-diagnoser, när man först plocka bort den och sen får en second opinion och sen gör man det igen. Men det kändes också som en lättnad när jag väl fick diagnosen för då vågade jag vara mer social. Förut trodde jag det var fel på mig när jag inte hade så många kompisar. Och så kände jag också konstigt nog att jag ville motbevisa diagnosen och visa hur mycket jag klarade. Så var det acceptans och motbevisande.

Henrik: Du ville vara som alla andra.

Klara: Ja, verkligen. Och tips till er andra som får diagnos, ta inte åt er i de där utlåtandena. Det kan låta negativt det som de skriver, men de ser bara en viss del av en. 

Henrik: Jag är bara lite nyfiken Klara, för som jag förstod det, så var det sociala som du liksom funderade över kring autismspektrumet. Men jag tänker själva studierna i sig. Hade du eller har du haft svårt för att skriva eller läsa eller?

Klara: Nej, aldrig. Jag har snarare varit högpresterande och ambitiös, men har svårt med vissa delar.

Henrik: Ja okej.

Klara: Nej själva studierna har aldrig varit svårt under grundskolan, men däremot gick jag hos tal- och språkklass under lågstadiet. För när jag var liten hade jag en talstörning också, så jag har gått mycket hos logoped, men nu märks den inte lika mycket och nu behöver jag inte gå till logoped längre. Så det var nog mest den biten. Jag har ju alltid tyckt om att läsa och skriva, men snarare att jag inte har kunnat begränsa mig, att de var lite för snälla på gymnasiet. Vi skulle skriva 10 sidor uppsats och jag skrev 14 sidor.

Henrik: Så du överpresterar så. Ja, men jag tolkar det som att du i tidigare utbildningarna har byggt ett stort intresse kring omvärlden och du har brunnit för mänskliga rättigheter och så vidare. Hur kom du då in på att du skulle läsa mänskliga rättigheter vid Lunds universitet? Hur dök det upp i ditt medvetande?

Klara: Ja, jag tyckte det verkade spännande också var det hösten 2015, jag hade gjort utredningen och engagerat mig på Röda Korset för flyktingar. Det var mitt under Syrienkriget. Och så kände jag att jag ville plugga någonting med mänskliga rättigheter och jag ville bort från Stockholm. Jag tyckte Lund verkade mysigt. Och på mänskliga rättigheter hade de också vår-intag och så hade jag sådan tur som också läst lite på universitet innan. För på mitt gymnasium läste vi 7,5 högskolepoäng global utveckling och hösten innan 7,5 poäng postkolonial teori hösten 2015. Under "folkisåret" läste jag 15 poäng socialantropologi fältstudier. Som jag senare använde som en del i en valbar termin så att jag kunde ta examen juni 2018. Och det underlättade sen när jag åkte på utbyte att ha 30 högskolepoäng (hp) innan, när man börjar en vår, om man vill gå ut en sommar.

Henrik: Absolut. Hade du under din grundutbildning i MR (mänskliga rättigheter) vid Lunds universitet stöd för din funktionsnedsättning då? 

Klara: Jag sökte inte och jag var inte så öppen om det till mina kompisar förrän sista terminen. Men i början lärde jag känna mycket folk och bara var social och studierna var också spännande och jag bodde på korridor. Vi hade många spännande kurser.

Henrik: Så du har goda minnen från den tiden?

Klara: Ja, och sista terminen så kände jag mer mig själv så efter praktiken så var jag mer öppen med min diagnos och det var då som jag lärde känna kompisar som jag har kvar än idag, men då var det också jag och en till. Då var det en ny klass, men då var det också spännande eftersom jag inte gjorde valbar termin utan istället hoppade på praktiken direkt, då var vi några nya i den klassen och de var snälla. En nackdel jag såg när man börjar med en vårtermin var att det var ganska mycket avhopp i min första klass.

Henrik: Man hinner knyta an till folk och så försvinner de, eller?

Klara: Nej, inte så. Mest bara att vi blev färre och färre, men så kan det ju bli under studier och jag vet inte om det är så att det bidrar att man börjar studera i januari? Men det kanske handlar om att det är så på grund av att folk kanske upptäcker att de vill plugga något annat.

Henrik: Så kan det ju vara. Jag tänker då, i din berättelse så har det gått hyfsat bra. Du har fått din diagnos och det har gått bra i studierna, men du säger att du har lagt rätt mycket på det sociala. När du då är färdig eller du kommer ju då in på att du vill läsa utomlands, berätta lite om det.

Klara: Ja, det var för att jag inte kände mig redo för utbyte under termin 4 när man kunde ha och åkt. Utan jag kände att jag verkligen ville till England ett år. Vintern 2017 var jag på språkkurs i 3 veckor i Cambridge på någon engelsk lokal skola. Om man vill åka på språkkurs kan jag tipsa om att hitta en lokal skola, min heter Regents. Jag var den enda svensken, så det var jätteskönt för då var jag ju tvungen att använda engelska tjugofyra sju och där hade de också en global profil, någon global class och ganska små klasser. Det var mysigt och jag bodde hos en värdfamilj, så det var kul. Alltså tyckte jag bara när jag såg University of Sussex att kurserna lät så spännande inom global utveckling och antropologi. Och jag hade ingen aning om då att det var nummer ett i världen och att det låg bredvid Brighton som är världens mysigaste stad. Utan det verkade spännande alltså. Så då sökte jag 5 kurser. 

Jag tror att anledningen till att jag blev utvald kanske var att jag skrev ett väldigt ambitiöst personligt brev, har engagerat mig ideellt och mycket globala frågor sen gymnasiet under MR (mänskliga rättigheter LU)-tiden. Och så jag hade läst så många högskolepoäng eftersom jag hade läst en hel kandidat och inte bara 90 hp, men det var men då, när man kunde åka till England så kunde man fylla i på en gång att man hade en funktionsnedsättning, och då kände jag som svensk "Ska verkligen fylla i det på papper?". Så jag tänkte inte ens på det, men sen åkte jag dit och det var jättespännande. Jag kände att jag fick många nya kompisar och väldigt spännande kurser och lärde mig mycket. Men jag kände väl sen i november någon gång att det var ganska skönt att ha pedagogiskt stöd.

Henrik: På vilket sätt? Det var där du första gången kom i kontakt med pedagogiskt stöd. Vad var det som hjälpte dig då tänker jag?

Klara: Det där som sen inte fungerade lika bra i Lund var att man fick längre tid på uppgifter. En vecka extra på alla hemtentor och där så läste man 4 kurser löpande hela tiden och sen examineringsperiod och så fick man 50 % extra på salstentor som verkligen gjorde skillnad på vårterminen, för sen på höstterminen hann jag ju få stödet först i, jag ansökte om stödet i december så då gick det igenom i januari så då var det en tenta på höstterminen, när den var i 2 delar. Jag hann svara mycket på första delen, men inte andra delen. Så hade jag fått mer tid hade det gått bättre, men jag fick ändå godkänt på allt och det som var skönt var också sen under våren, då via EU-fond fick jag special mentoring, med den där pensionerade läraren som jag hade möte med.

Klara: Som väl påminde lite om våra "Följa upp-möten" under pandemin med specialpedagogen i Lund. Men det går jag igenom sen, så det kändes bra. Och så var det så mycket när man är på utbyte och rekommendera alla att söka. Det är jättelärorikt att vara i ett annat land och det var också lärorikt att vara på akuten i ett annat land. Ett tips är: öppna inte en gurka i plastförpackning med vass kniv som jag gjorde. Jag började blöda så mycket. Först gick jag till vårdcentralen på campus och de sa "Oj du behöver åka till akuten" och de satte på ett specialplåster. Men de har gratis healthcare i England så sånt var också ett äventyr, att åka till akuten och beskriva på engelska, men det gick ju bra. Och så är det också mycket aktiviteter för internationella studenter, utflykter, vi åkte på Matilda-musikal, Sussex countryside tips, Seven Sisters. VI åkte också till Harry Potter-studion som var häftig.

Henrik: Så du kan säga att du fick med dig mycket hem från den här utlandsvistelsen i Sussex. Och då tänker jag eftersom det är min roll som specialpedagog att du fick stifta bekantskap och såg ändå vad det pedagogiska stödet har hjälpt dig med och som jag förstod det så är det mycket förlängd tid, men också kanske stöttningen av den här mentorn som du hade?

Klara: Ja. Stöttning, mentor och förlängd tid. Det fick mig sen att söka, kanske bidrog till att jag fick min praktik sen i Indien i 4 månader efteråt och det har bidragit till att jag kom in på LUMID, en master i internationell utveckling och management.

Henrik: Och då är vi tillbaks i Lund här då helt enkelt. Du sökte en masterutbildning här i Lund igen?

Klara: Ja och i brevet skrev jag lite om vad jag jobbar med och jag skrev här, "and I have a disability  myself" och jag ville jobba kanske med utbildning och funktionshinder i framtiden. Då skrev jag inte i ansökan att jag har autism, utan bara en disability. Men sen innan jag började så skickade jag in papper till Nais, den där databasen.

Henrik: Och vi kanske bara ska förtydliga så att lyssnarna förstår, Nais är där man som som svensk student ansöker om riktat pedagogiskt stöd och då lade du in din ansökan i den där här databasen.

Klara: Ja, och så bad jag om intyg från vuxenhabiliteringen. Då gick jag i Lund, om att jag har autismdiagnos för det krävs någon typ av intyg och jag vet inte vad som gäller för dem när det inte finns habilitering. Jag vet inte till exempel vad som gäller vid ADHD, om de behöver läkarintyg eller hur det går till?

Henrik: Om man får riktat pedagogiskt stöd så måste man ha en någon form av intyg på sin funktionsnedsättning.

Klara: Ja. Och de där det inte finns HAB. Har de då läkarintyg eller är det psykolog eller kan det vara vad som helst?

Henrik: Det kan se lite olika ut så, men det ska nog mer mina kollegor som är samordnare svara på, för min uppgift är ju att jobba med er när ni väl har fått intyget.

Klara: Ja.

Henrik: Och du och jag, vi träffades ju under dina masterstudier. Och det var ju värsta pandemin. Kommer du ihåg det Klara?

Klara: Ja, det kom jag ihåg. Det var kul. Och jag minns också. Och jag försökte ändå få till socialt häng med mina klasskompisar. Vi hade promenader runt Pildammsparken. Jag tog med kaffemuggar till alla och en termos med kaffe och lite kakor. Ja, vi gick och pratade och promenerade. Och ibland träffade man kompisar över Zoom, men studierna gick okej. Det var lite utmanande under pandemin att börja klockan 10, om man vaknade klockan 9 eller halv 10, att ha datorn i knäna. Ja, det var inte samma fokus som i en föreläsningssal, men det gick ändå. Den där funktionen, att "unmuta" mikrofonen när man skulle prata. Men vi hade väldigt spännande kurser om utveckling och metoder och global hälsa och national resource management och project management. Jag lärde mig mycket och det pedagogiska stödet jag fick var dels samtal med Henrik, specialpedagog, som jag kunde boka, dels två dagar extra på hemtenta. Sen tyckte jag det var för mycket, så då blev det en dag extra. Så det var ju lite annorlunda än i England för när man fick 2 dagar extra, då hade ju nästa kurs börjat.

Henrik: Så det blev inte bra för då halkar man efter.

Klara: Lite, men det bästa stödet var under min masteruppsats, att jag fick 10 extra handledningstimmar och det fixade en extra handledare så min handledare nummer 2 kunde jag träffa i person. För då var pandemin på väg att försvinna. Så sånt extra, att man kan få extra handledning under uppsats.

Henrik: Ja för jag upplevde, vi träffades ju under din uppsats och jag upplevde ju att, det är alltid jobbigt att skriva en lång masteruppsats oavsett, men att jag var en slags checkpoint. Vi kollade av hur du låg till. Vi satte lite delmål tillsammans och lite mående och lite strategier inför nästa gång vi skulle träffas. För man blir så väldigt ensam när man skriver.

Klara: Ja. Och så det var kul. Jag kunde inte åka på fältstudie under intervjun men jag gjorde online-intervjuer med organisationer från Uganda. Jag vet heller inte om jag hade vågat åka på fältstudier själv och det är ganska krävande då att fixa allt så det går att göra online-intervjuer, men då behöver man hitta några kontakter som sen kontaktar organisationer, så det tog lite tid och inspelningar på Zoom. Men det var kul med intervjuer. Och sen också under mastern hade vi i praktik och då var jag på MyRight, som var svenska funktionshinderrörelsens biståndsorganisation. Och då var jag också öppen om min autismdiagnos i ansökan och under intervjun. Och det var spännande, men det är också lite utmanande med hybridpraktik eftersom det var pandemi. Vissa veckor åkte jag till kontoret i Stockholm, vissa veckor hemma från Malmö för det var lite hybrid. Ja, och många veckor hemma, men det var också skönt för då kunde jag bo kvar i Malmö. Även om det är såklart påverkade mer att pendla än att flytta hem till mina föräldrar i ett halvår, men hade säkert också funkat för de bor i Stockholm.

Henrik: Nej just det. Jag tänker att nu börjar det ju gå mot sitt slut på det här poddavsnittet, men vi har en punkt här som vi har pratat om, vi har ju haft samtal innan det här poddavsnittet. Då tänkte vi att du skulle ge lite tips till universitetet när det gäller studenter med funktionsnedsättning. Vad vill du ha och vad saknar du och så vidare?

Klara: Det är dels som jag saknar kanske lite extra stöd också av ett arbetslivsforum när man söker praktik sen och så.

Henrik: När man är färdig med sina studier?

Klara: Eller under, för jag upplevde under kandidatstudierna att jag sökte så många praktikplatser och kom på så många intervjuer och sen till slut fick jag min praktikplats i juni, men sen efteråt att det kan vara svårt, men då får man ju samtidigt ett annat stöd. Det kan också vara bra att informera om pedagogiskt stöd och nå ut så att folk vet om att det finns och att det inte är något fel att be om pedagogiskt stöd. Och jag tänkte också på studentstödgrupper där studenter med pedagogiskt stöd kan träffas och stötta varandra. Vissa har ju andra studenter som mentor men kanske mer peer-to-peer, att träffa andra studenter med funktionsnedsättning.

Och så vill jag också tipsa alla andra som inte har funktionsnedsättning, att det finns ju Studieverkstaden och stöd som alla kan få om man har svårt med studieteknik eller allt möjligt, så som prokrastinering. Så det finns stöd till alla studenter men riktat stöd om man har någon form av funktionsnedsättning. Jag har också tänkt på alla internationella studenter. Hur mycket stöd som finns på engelska för dem och hur de använder Nais (datorprogram), om man till exempel kommer från Uganda? Hur navigerar man i Nais om man är utbytesstudent och sådana dimensioner?

Henrik: Ja, Nais finns på engelska också. Sammanfattningsvis så är det tydlig information, men också lite mer mänskligt stöd i form av stödgrupper och så just kring studenter med riktat pedagogiskt stöd. Men du, om vi nu ska avsluta det här fina poddavsnittet där du har berättat om, du är ju väldigt berest Klara. Då är det tre saker som vi ska sammanfatta det här med. Vad vill du lyfta från din berättelse?

Klara: Att våga söka hjälp. Att våga vara öppen för kompisar, och sen också kanske inte med alla lärare, men om man vill. Om man har en diagnos så är det en del av en, men man har också så mycket annat och så att det kan vara viktigt för studierna med stöd. Också under pandemin var det speciellt för alla, men också att våga söka utbyte även om man har någon form av diagnos eller funktionsnedsättning, och då våga testa pedagogiskt stöd dit man åker. Det kan också vara en erfarenhet att jämföra hur det ser ut i olika länder.

Henrik: Tack så hemskt mycket Klara, tack. Det var jätteintressant att få höra din resa, din livsresa, men också resor i andra länder. Och också hur du har landat i din diagnos helt enkelt. Och jag tycker att du har gjort det fantastiskt som har hittat bra strategier.