Elsas personliga resa – transkriberad version av podd

Genvägar till sidans innehåll:

• Avsnitt 1: Att få sin dyslexidiagnos och skolgången genom grundskola och gymnasiet
• Avsnitt 2: Vägen till universitetsstudier och riktat pedagogiskt stöd

Avsnitt 1: Att få sin dyslexidiagnos och skolgången genom grundskola och gymnasiet

Henrik: Hej och välkomna till det här poddavsnittet. Jag ska presentera min gäst. Vem är du?

Elsa: Jag heter Elsa. Jag läser mitt andra år på Lunds universitet på kandidatprogrammet i historia och har ja, men diagnosen dyslexi.

Henrik: Så det här avsnittet kommer handla om dyslexi. Jag heter Henrik Mejborn och arbetar som specialpedagog på Pedagogiskt studentstöd och ja, men jag tänker att vi ska börja. Vi har ju en en liten karta vi ska gå igenom här, men jag tänker dyslexi och diagnosen.

Elsa: Ja alltså… redan när jag gick i trean på grundskolan så fick ju jag… Jag hade en väldigt bra lärare som såg att jag inte var så bra på att skriva och jag var inte så bra på att läsa. Hon frågade mina föräldrar om hon fick skicka iväg mig på utredning och det tyckte de var en jättebra idé. Så jag gjorde en utredning när jag gick i trean, kom tillbaka och då var så här: "Det är det, men du är lite för liten fortfarande". Jag var, vad är man då man går i trean? 10, 11 år? Så jag fick typ en halv diagnos. Men jag fick väldigt mycket hjälp alltså i 3:an, 4:an, 5:an, 6:an, som om jag vore dyslektiker. Gå iväg och få liksom stavhjälp typ. Jag tror att de hade ganska mycket liksom resurser för sånt på just den grundskolan jag gick. Och sen så när jag gick i sjuan så fick jag gå på en ny utredning. Och så fick jag liksom en ordentlig diagnos, den här F 12 eller vad den nu heter.

Henrik: Så du har fått liksom diagnosen helt enkelt.

Elsa: Exakt. Så efter det så var det liksom bara att ja, tuta och köra.

Henrik: Har du, har du alltid trivts i skolan? Jag tänker när det är mycket att läsa och skriva. Tycker du att det är roligt?

Elsa: Nej, alltså jag kommer ihåg, jag hatade ju skolan egentligen när jag var liten. Mest för att det var typ att alla… Framför allt vet jag typ i grundskolan när man har de här, vi hade olika böcker typ. Det var samma bok men på 3 olika nivåer och så har du liksom ABC och så var det, alla började  i A-gruppen typ och sedan så var det ganska fort jättemånga som gick vidare till B och några gick vidare till C och så var vi, tre kvar tror jag. Det var jag och två grabbar som var kvar i den här gruppen som läste A-boken och jag kände mig… "Vad gör jag här?". Och min lärare sa ”Men du är inte så bra än, det kommer liksom, du får jobba på det”. Jag sa ”Men jag vill inte gå kvar här”, så det var inte så motiverande tyckte jag. Men det var väl lite typ att så här att ja, lära sig engelska var väl inte det enklaste heller så.

Henrik: Det var en utmaning helt enkelt.

Elsa: Ja, men verkligen alltså, det här med att stava alltså. Det tog mig jättelång tid att lära mig stava saker ordentligt.

Henrik: Och engelsk stavning är klurigare.

Elsa: Det har jag fortfarande problem med. Nej, men just i grundskolan skulle jag säga att jag fick väldigt mycket hjälp.

Henrik: Du var ändå nöjd efteråt, när man tittar tillbaks?

Elsa: Mm, ja men verkligen. Jag fick väldigt mycket stöd av alla lärare som var… min engelskalärare jag hade i högstadiet var fantastisk och verkligen pushade att såhär, ”Jag vet att du kan mer, öva lite till, gå hem och liksom öva på glosor” eller vad det var. Jag tror att både hon och min svenskalärare var väldigt så här ”Jag ser att du kan det här, men det tar emot”. Typ att det ja… man får ju jobba lite alltså, man får ju jobba mycket hårdare än alla andra. Men det, vad ska man säga, det lönar ju sig i slutändan. 

Henrik: Och den är rätt viktig tänker jag. Att man bygger upp en bra studiemoral eller arbetsmoral när det gäller att studera då.

Elsa: Ja, men det var väldigt alltså… Vi var ju ganska många, kommer jag ihåg, framför allt i högstadiet, som hade olika diagnoser, framförallt, ja men dyslektiker. Så vi var ju ett helt gäng som satt och skrev tentor, eller vad heter det, prov, tillsammans och nationella kommer jag ihåg. Ja, så det har liksom aldrig varit något. Man fick den hjälpen man behövde, tyckte jag i alla fall. Och framför allt nu i efterhand har jag lite tyckt det också, att jag fick ganska mycket hjälp.

Henrik: Men sen när då grundskolan var färdig och du hade slutat nian och blickade då framåt. Då hamnade du på gymnasiet.

Elsa: Ja, jag hamnade ju på, vad heter det, privat gymnasium. Eller vad heter det? Alltså inte kommunalt. Frigymnasium.

Henrik: Frigymnasium ja.

Elsa: För att jag ville fortsätta kunna hålla på med elitidrott och sånt. Och det var ju inte lika bra, tyckte jag. Det var ju fruktansvärt. Jag fick ju ingen hjälp. Jag hade inte ens Legimus för att de visste knappt liksom vad jag skulle ha för hjälpmedel.

Henrik: Och jag tänker för lyssnarna, Legimus är inlästa skolböcker liksom.

Elsa: Exakt. Och det hade jag haft i grundskolan att jag liksom kunde lyssna på alla böcker. Men på gymnasiet gick inte det. Det var knappt så… Jag hade en svensklärare i trean kommer jag ihåg, det var ändå sista året på gymnasiet som… Han verkligen ifrågasatte mig och en annan tjej att vi inte ville skriva i det här låsta programmet som heter DigiExam tror jag, där man liksom inte får någon rättstavning. Båda två flaggade för att det kommer nog inte gå så bra, för att skriva på dator, då slinter man ju väldigt mycket på tangenterna och så får man ingen rättstavning så ser man ju knappt heller någonting, så jag var såhär ”Jag kommer inte förstå vad jag har skrivit och du kommer inte förstå vad jag har skrivit". Och han bara så här ”Nej, men det spelar ingen roll. Jag kollar inte på stavningen”. Fick tillbaka det provet och det enda han hade rättat var särskrivningar och felstavningar och sånt. Och så kommer jag ihåg att jag och min kompis då gick till vår mentor. ”Hej hej, den här läraren lyssnar inte på oss, ger oss inte det vi behöver”. Han blev skitsur på oss för att vi hade gått till vår mentor. Så han var väldigt, lite småknepig så.

Henrik: Varför tror du att han var småknepig, tänker jag?

Elsa: Men jag… Han var hyfsat nyexaminerad som gymnasielärare. Och när jag har diskuterat, för jag har ändå läst nu på historia-programmet med en del liksom som läser till gymnasielärare i svenska och engelska och historia då. Och det är nästan… det är liksom ingen undervisning i specialpedagogik, eller liksom, i hur man ska hantera alltså elever som har diagnoser.

Henrik: En brist på förståelse?

Elsa: Ja, men verkligen skulle jag säga. Det är liksom inte, det är ingenting som man tar hänsyn till direkt, mer än det man måste. Det är väl typ att det finns ju liksom lagar och regler om vi ska säga så, som säger att du som dyslektiker ska ha en extra timme eller vad det nu kan vara på ett prov. Och det var väl liksom det de ville ge som max.

Henrik: Ja. Jag tänker vi, vi pratar lite om... I vår färdkarta genom samtalet så har jag skrivit en rubrik ”stigma”. Men lite då i utbildningssystemet. Är det ett stigma att ha dyslexi?

Elsa: Ja, men det tror jag, just inom gymnasiet. För att jag har ju hört många som, eller jag har pratat med andra som har fått dyslexidiagnos väldigt sent. Typ efter gymnasiet och då blir man som. Hur är det möjligt att man har gått igenom grundskolan och gymnasiet utan att det har märkts? Eller utan att någon lärare liksom har frågat ”Har du en diagnos eller har du funderat på att göra en utredning typ?”. För att just för mig så var det så liksom alltså så självklart, eller min lärare var verkligen så här ”Gör en utredning så får vi se liksom, för jag tror att det är det här”. Eller att man blir uppfångad liksom. 

Henrik: Och om man får reda på vad det är så blir det lättare att hantera det helt enkelt.

Elsa: Jo, men verkligen. Jag har ju verkligen varit så här. Ja, men jag, det har ju hjälpt mig att jag har en diagnos, att jag förstår varför jag har problem med att stava eller varför jag inte läser lika snabbt som alla andra. Och det blir ju mer förståligt ju äldre man blir. Det är ju lite svårt att säga det till någon som är tio år gammal och vara så här: ”Du har någonting som heter dyslexi som betyder det här.” Och det är lite svårt att fatta det liksom som tioåring när allt man vill är att vara som alla andra.

Henrik: Precis precis. Men om vi ska avsluta det här poddavsnitt 1, för det kommer ett poddavsnitt 2. Vad skulle du, finns det något vi kan sammanfatta?

Elsa: Nej, men det är väl mest typ, att om man tror att man har en diagnos så borde man försöka få det utrett. Men också typ att ja, det är inte så stort att ha det liksom. Det är liksom inte så stor grej att kunna säga att man är dyslektiker, eller för mig har det liksom varit så självklart. I och med att jag fick det så ungt, att kunna säga att man är dyslektiker och sen får man väl bara äga det lite grann, att man är dyslektiker och så är det, och så får man jobba med det liksom. Och stå på sig framför allt, att man har sina rättigheter, typ. Som att man har rätt till längre tid, man har rätt till hjälpmedel och sånt, ja.

Henrik: Så summa summarum, stå på dig. Den tror jag faktiskt är viktig som specialpedagog, att man hävdar sin rätt. Vi återkommer i del 2 och då handlar det om dina universitetsstudier. Tack så mycket Elsa.

Elsa: Tack.

Avsnitt 2: Vägen till universitetsstudier och riktat pedagogiskt stöd

Henrik: Hej och välkomna till poddavsnitt nummer 2. Framför mig här sitter vem då?

Elsa: Elsa heter jag. Jag läser mitt andra år på Lunds universitet på kandidatprogrammet i historia och har diagnosen dyslexi.

Henrik: Och jag heter Henrik Mejborn och arbetar med att stötta studenter med funktionsnedsättning. Elsa, studier vid Lunds universitet. Du får berätta, hur hamnade du här?

Elsa: Ja, alltså, jag visste ju att jag ville läsa någonting. För jag känner att efter gymnasiet, så jag var bara så här. Ja men någonting ska man väl läsa. Jag var lite trött på att jobba och alla mina kompisar hade börjat plugga så jag var så här. Men okej, men vad ska jag läsa? Och så satt jag och kolla igenom alla listorna och så hamnade jag på historia för jag tyckte det var jävligt spännande på gymnasiet. Jag har väl liksom ett allmänt liksom historieintresse så. Och sen så stod jag väl och vägde mellan Lund och Uppsala och så tänkte jag nej, men Lund känns mer rätt typ.

Henrik: Vad är det som känns rätt? Jag tänker du är från Stockholm, det hör vi.

Elsa: Ja ja, men jag känner väl att jag ville, dels ville jag väl ifrån liksom Stockholm. Det känns som att om jag flyttar till Uppsala kommer jag åka hem för ofta, för det har jag ju märkt med andra som pluggar i Uppsala, att de åker gärna hem på helgen om de kan. Men sen var jag väl också lite, prova någonting nytt. Jag har liksom aldrig varit i Lund, knappt varit i Skåne någonting innan.

Henrik: Så det var modigt av dig att ta det steget.

Elsa: Och så hade jag en kompis som också hade sökt hit samtidigt, så jag sa, men då kan vi hålla varandra i handen och hon läste ju något helt annat. Men det var ju bara att prova någonting nytt och sen är det väl också verkligen bara så här,  ja, hade det inte fungerat så hade jag väl flyttat hem igen då.

Henrik: Ja, men det var väl bra. Det är ju jättebra att du hamnat här. Vi har ju konstaterat att du har dyslexi och för att få riktat pedagogiskt stöd, hur gick du tillväga?

Elsa: Ja, alltså, jag har ju min diagnos då på papper. Och sen så när jag hade fått mitt antagningsbesked, "Grattis du är antagen", så började jag med att liksom söka upp Lunds universitet, pedagogiskt stöd. Jag googlade eller något sånt där, och så hamnade på den hemsidan och så var det ju först att man ska hitta rätt person som man ska skriva till, så vilken fakultet man tillhör. Så boka ett möte där, ha det mötet och så ska man få det här Nais-intyget som säger att man har rätt till de här olika sakerna som man vill ha då. Sen efter det så, då skulle jag få den här Smartpen. Så då, eller jag tror jag väntade tills jag kom till Lund och först då hade vi bokat möte med studievägledaren för sin fakultet eller sin institution, och ha möte där och sen bokade jag möte med dig för att få en Smartpen.

Henrik: Det är många steg att ta.

Elsa: Ja, det är väldigt mycket att man måste stå på och vara såhär: mejla, ha möten, boka möte, ha mötet. Ibland kan det ju vara liksom att man ska följa upp det. Och sen inför varje termin så är det nytt möte med studievägledaren om det är någonting nytt på institutionen. Inför varje tenta så är det jag själv som ska mejla och bara säga ”Hej, jag har för avsikt att skriva den här tentan.” Så det blir ju en hel del som man måste hålla koll på, vilket ibland kan liksom, alltså många dyslektiker är lite röriga i huvudet. Alltså det har ju märkt själv, att det är mycket och det tar emot, man skjuter på mycket grejer så, så att ja.

Henrik: Så någonstans i den här processen så skulle man, det skulle vara bra ur studentens perspektiv och förenkla lite de här gångarna?

Elsa: Ja, men verkligen alltså man får ju vara medveten om att det är mycket möten och så. Men alltså när man väl är inne i det så går det jävligt fort. Det är just i början när det är så himla mycket nytt.

Henrik: Det är krångligt helt enkelt.

Elsa: Ja, men det såhär, man flyttar ner, hitta boende, man ska hitta rätt institution, man ska hitta vänner man ska ja…

Henrik: Det är mycket. Jag tänker också lyssnarna bara så vi snabbt, en Smartpen. Du är ju en liten fantast av att använda Smartpen. Vad är det för någonting?

Elsa: Det är en penna som, man får ett speciellt block och en penna då som heter Smartpen som du trycker nere i hörnet på pappret på blocket, då trycker du på ”record”. Och så spelar den in ens föreläsning så att när jag skriver så, eller den spelar in hela tiden. Så när jag skriver någonting säg, 1700-talet någonting, så kan jag ju sätta pennan sedan på 1700-talet så börjar den läsa upp från när föreläsaren säger någonting när jag skrev det. Vilket underlättar ganska mycket när man går tillbaka och pluggar inför tentor och blir såhär… men vad sa de egentligen om det här typ?

Henrik: För det är ju lite krångligt som dyslektiker att göra anteckningar om man gör utan Smartpen.

Elsa: Ja gud ja, man hinner liksom inte riktigt med.

Henrik: Man hinner inte skriva och lyssna samtidigt?

Elsa: Eller nej, alltså, jag har ändå försökt både med liksom datoranteckningar och för hand. Och det är ju klart att man får ju med rättstavning på dator, men det blir så himla mycket att skriva ibland och man slinter så himla mycket. Då kan jag tycka att det är skönare att ha mina egna anteckningar och jag tycker också att det är enklare att läsa mina egna anteckningar och ta in det, för att det är väl också så här visat att man tar in det bättre om man skriver för hand än om man skriver på dator.

Henrik: Och jag tänker då att som lyssnare här att det är viktigt att säga att har man riktat pedagogiskt stöd så får man spela in. Då kan man få det i sitt beslut och då kan man också få låna en Smartpen av oss. Men vi pratar lite kring just liksom studieteknik och så där som du, för du har ju ändå jobbat rätt hårt med det att hitta bra strategier i och med dyslexi?

Elsa: Ja, det är ju lite knepigt eller alltså. Alla är ju väldigt individuella i hur man vill tackla det, men jag försöker väl använda alla typer av tänkbara hjälpmedel som finns, som universitetet har att erbjuda. Så alltså framför allt så är det ju typ Legimus som är en app eller också en hemsida, som har all kurslitteratur mer eller mindre. Så där ska jag också boka möte med biblioteket och få inlogg till det.

Henrik: Ytterligare en sak att boka.

Elsa: Ja, men det är otroligt hjälpsamt att kunna lyssna på alla böcker istället för att behöva läsa dem. Eller jag som har läst humanistiskt läser otroligt mycket inför varje föreläsning och inför tentor och alltså… väldigt, väldigt mycket. Och ibland så hinner man inte med att liksom, som dyslektiker, läsa allting i tid så att, väldigt hjälpsamt. Också är det ju ganska skönt att kunna gå och lyssna på väg till skolan, från skolan, även om man kanske ska anteckna ibland men. Sen är det också typ ibland väldigt mycket artiklar också och då använder jag mycket TorTalk som är en… som är på datorn. En app eller vad man ska säga att det är, som man laddar ner via universitetet.

Henrik: Ja ja.

Elsa: Så man liksom kan "highlighta" eller man liksom stryker över i en text och så läser den upp det åt en. Och det använder jag både i liksom artiklar när jag ska läsa det och andra texter, men även på mina egna, för att få det uppläst för en själv för att höra hur det låter.

Henrik: Så du korrekturlyssnar helt enkelt genom dina texter?

Elsa: Ja, och det är ju klart det är liksom en sån här robotröst så, men oftast är det väldigt hjälpsamt att bara få höra hur det låter själv och inte bara i sitt eget huvud.

Henrik: Det här med att skriva, tycker du om att skriva?

Elsa: Nej.

Henrik: Men, det är mycket att skriva.

Elsa: Det enda jag gör känns det som, skriva och läsa, men…

Henrik: Vi pratar ju om en progression ändå här.

Elsa: Gud ja, men alltså man utvecklas ju otroligt mycket. Jag har ändå bara läst två år snart, men alltså om jag kollar på mina första tentor, liksom första liksom anteckningar. Allting sånt har ju utvecklats något otroligt mycket på den tiden. Och man lär sig alltså successivt hur man bäst lär sig själv och så. Men också verkligen ja, men typ hur man skriver akademiskt kommer ju med tiden. Det är ju ingen som har skrivit det innan man börjar på universitetet direkt.

Henrik: Så att egentligen på gymnasiet, så skriver man inte den typen av texter, utan man lär sig genren här helt enkelt?

Elsa: Ja, men det skulle jag verkligen säga. Det är också så himla olika beroende på vad du läser för ämne, och vad det ska vara för typ av text. Alltså så här, jag har ju läst en kurs i olika typer av historiska texter hur man ska skriva om det, populärvetenskapligt eller en faktatext med mera.

Henrik: Jag bara tänkte, vi pratade lite kort också, ibland att du har använt lite av bekantskapskretsen?

Elsa: Ja, ja, det är ju verkligen att jag har utnyttjat att jag skaffade vänner som är väldigt givmilda och generösa med sin tid, att de tar sig tid att läsa igenom grejer åt mig. Framför allt när det varit typ ja, men uppsatser framför allt eller så. När det har varit större grejer som man själv kanske blir lite blind av när man har liksom läst det flera gånger om, och man har läst det högt för sig själv, men ibland kan det vara bra att bara ha någon annan som läser igenom det åt en. Eller om det är typ så här, vi hade tal, eller inte tal men alltså presentationer. Jag kan tycka att det låter jätterimligt i mitt huvud, men för någon annan som hör det så här. ”Men det här är jättedålig meningsuppbyggnad” och då är det väldigt skönt att ha någon som bara läser igenom och jag säger oftast om det är grupparbeten att så här: ”Ser ni något som är fel, rätta det”, för jag ser ju uppenbarligen inte det.

Henrik: Ja, så på det sättet är det bra ändå att ha någon annan som läser igenom.

Elsa: Ja, jag tycker det är jätteskönt att ha det.

Henrik: Om vi tänker att vi ska börja runda av det här samtalet. Om man skulle kunna sammanfatta det som du tycker skulle vara viktigast för till exempel en student här med dyslexi som lyssnar. Några bra råd eller vad vill du lyfta?

Elsa: Ja, jag tycker alltså så här, en dyslexidiagnos ska ju inte få sätta käppar i hjulet för att man vill plugga på universitetet. Och det är alltså, det är klart det kommer vara lite tuffare än för liksom ens kursare. Men jag tycker alltså så här, det finns jättemycket hjälp att få om man tar den. Det är väl också det att man liksom ska ”reach out” och ta tag i det. Alltså jag skulle säga: Gör det. Det är väldigt kul att läsa på universitetet och man lär sig otroligt mycket och utvecklas väldigt väldigt mycket.

Henrik: Så man ska inte låta diagnosen hindra sin kunskapstörst helt enkelt?

Elsa: Nej, verkligen inte. Nej, det tycker jag är jättetråkigt om man känner att man inte vill läsa på universitetet för att man tänker att jag har dyslexi eller så.

Henrik: Att man låter det begränsa. Det skulle vara sorgligt faktiskt.

Elsa: Eller att man är så här, jag har inte bra betyg nog på grund av sin diagnos. Så tycker jag att verkligen att man ska kämpa lite och ta sig dit.

Henrik: Precis. Tack så hemskt mycket Elsa! Tack för att du har velat dela.