Frågan om en universitetsgemensam medfinansieringspolicy har diskuterats en tid i både Forskningsnämnden och Rektors ledningsråd (RL). Meningarna om en central pott och principer för universitetsgemensam medfinansiering går isär i de rådgivande organen. De flesta fakulteter har i Forskningsnämnden argumenterat emot en policy som medför en större central pott som disponeras av rektor. De vill ha så mycket statsanslag som möjligt direkt till fakulteter och institutioner och bestämma om pengarna själva.
Olle Söderman har, som gammal prodekan för N-fak, förståelse för resonemanget i forskningsnämnden, men menar att det ändå finns en psykologisk dimension som motiverar en central policy.
Två toppforskare på hans egen institution – Sara Snogerup Linse och Peter Schurtenberger- erövrade nyligen prestigefyllda anslag från Europeiska forskningsrådet, så kallade ERC advanced grants.
– ERC-grants är ett kvalitetsmått, som universitetet använder i sin marknadsföring. Det påverkar både möjligheten att rekrytera och placeringen på rankinglistor. Jag tycker det är rimligt att universitetet centralt medfinansierar åtminstone en del av de indirekta kostnader som inte täcks av ERC-anslaget. Det är en viktig signal till forskarna, säger Olle Söderman.
Men det finns alltså också andra argument för en central policy, fortsätter han. Det är lättare att fatta principbeslut om strategiska prioriteringar högre upp i hierarkin, än det är nära verksamheten.
– Konsekvensen kan ju bli att man måste skära i befintlig verksamhet för att ha råd att medfinansiera nya stora externa anslag. Vi är 500 anställda på Kemiska institutionen, som delas av LTH och N-fak. Vi har ett ansvar för bredden i kemiämnet och för personer som finns i systemet. Och vi har ett grundutbildningsuppdrag. Vi kan inte bara lägga ner verksamhet och bli ett smalt forskningsinstitut…
Samtidigt är spetsforskningen oerhört viktig:
– Jag kan inte säga till mina forskare att de inte får söka de här anslagen, för att vi inte har råd att medfinansiera dem. Hur ska vi för det första kunna behålla de toppforskare vi har, för det andra rekrytera nya – om deras framgångar är ett problem för oss?
Peter Schurtenberger är en framstående schweizisk yt- och kolloidkemist som Kemiska institutionen rekryterade för några år sedan. Han är engagerad i MAX IV, men framför allt aktiv i ESS-projektet. Peter Schurtenberger hade samarbete med flera LU-forskare och sökte sig till Lund för den intellektuella miljöns skull. Medfinansieringsproblematiken har tagit honom lite på sängen.
– Systemet med avdrag för indirekta kostnader är ett allvarligt problem eftersom det sätter forskarna i en knepig sits. I Tyskland begär de flesta universitet inte något alls och vissa skjuter till extra medel eftersom ERC-grants betraktas som något att visa upp.
Om LU begränsar sina forskares möjligheter att tävla om stora anslag så kommer det att drabba universitetets konkurrenskraft, menar Schurtenberger. Universitetet riskerar att inte attrahera nya toppkrafter och att förlora dem man har.
– Det som lockar de bästa forskarna är varken lön eller infrastruktur utan möjligheten att bygga upp en forskningsmiljö med intressanta kolleger att prata och samarbeta med. Detta dilemma med indirekta kostnader är potentiellt väldigt farligt; man kan inte straffa människor för att de är framgångsrika!
Olle Söderman har begärt medfinansiering av universitetet centralt för sina ERC-forskare, men någon sådan lär det dock inte bli (se sid16).
– Jag hade ärligt talat hoppats provocera fram en central policy, med tydliga principer som sätter stopp för särlösningar och ad hoc-beslut, säger han. Nu är jag mest intresserad av ett beslut så vi har något att förhålla oss till.
– Om medfinansieringen hamnar hos fakulteterna helt och hållet, får vi följa fakultetens strategiska fördelningsmodell som jag själv varit med om att ta fram. Det kan komma att innebära att beslut om medfinansiering och omprioriteringar fattas långt ner i verksamheten – ute på avdelningarna. En komplikation är att tvärvetenskapliga och tvärfakultära verksamheter, som min egen, får förhålla sig till olika fördelningsmodeller.
Britta Collberg
FOTNOT: Se tabell över inkomst av bidrag i pdf-versionen av LUM 5, 2014 sidan 14
KOMMENTARER om medfinansiering
Klas Malmqvist, chef, Sektionen forskning, samverkan och innovation:
– Vår sektion ska stimulera forskare att söka anslag från ERC och garanterad central medfinansiering skulle uppmuntra fler att söka. Det behövs, för mellan skål och vägg säger flera fakulteter till sina forskare att de inte får söka mer anslag, för att fakulteten inte har råd att medfinansiera dem. Detta är förstås extremt olyckligt. Prestigefyllda anslag som dem från ERC har ju betydelse både för ranking och kanske för framtida fördelning av nationella forskningsmedel.
– Diskussionerna om vem som ska betala medfinansieringen – institutioner/ fakulteter eller rektor – speglar en klassisk konflikt mellan den kollegialt distribuerade makten och den centrala. Samtidigt har fakultetsmedlen urholkats av medfinansieringen. Inom LU finns dessutom en obalans mellan våta och torra fakulteter vilket också påverkar diskussionen.
Ann-Katrin Bäcklund, dekan, Samhällsvetenskapliga fakulteten:
– Jag är emot centrala riktlinjer för medfinansiering primärt för att pengarna inte finns, men också för att medfinansiering inte bör vara ett belöningssystem för ”fina” forskningspengar utan ett sätt att bistå grupper och institutioner när de verkligen behöver. Centralt är det omöjligt att genomskåda vilka grupper det är som verkligen måste få hjälp med finansieringen.
Anders Axelsson, rektor, LTH:
– Medfinansieringen är en för viktig fråga för att bara reduceras till en maktkamp mellan olika nivåer inom universitetet. Jag tycker det är oacceptabelt att alla statliga finansiärer inte betalar full overhead. Vetenskapsrådet gör det, flera andra gör det inte. Myndigheter får på det viset möjlighet att spela ut mot varandra. Det är inte rätt. Självklart ska man betala fullt ut för indirekta kostnader – allt annat är absurt.
– För LTHs del gäller att vi är extremt beroende och styrda av externa medel. Av fakultetsmedlen på 360 miljoner betalar vi 93 miljoner i strategisk med- och samfinansiering. Resten går till löner, doktorandutbildning etc. Det blir inte mycket kvar för egna forskningssatsningar. Därför anser jag generellt att det är bra om fakulteterna får så mycket som möjligt av statsanslagen.
– Samtidigt krävs strategiska universitetsgemensamma överväganden. Om LU centralt finner att anslag från till exempel ERC och NIH är viktiga för varumärket och hur vi rankas och väljer att medfinansiera dem centralt, så ställer jag lojalt upp på ledningens beslut.
Olov Sterner, dekan, Naturvetenskapliga fakulteten:
– Jag är emot riktlinjer för central medfinansiering av flera skäl. Dels är det svårt att fastställa vilka bidrag som ska komma i fråga, för att man blandar äpplen och päron och här sker ständigt förändringar och rätt som det är har äpplen blivit päron… Dels är risken att finansiärerna ser chansen att slippa betala för indirekta kostnader om man garanterar en central medfinansiering.
– Besluten fattas bäst av fakulteter och institutioner. Det blir en rättvisare bedömning, men kanske också svårare. Då är det viktigt med en fördelningsmodell som belönar stora anslag som exempelvis från ERC.
– Visst kan det vara bekvämt att överlåta beslut om medfinansiering till central nivå, men det innebär mindre pengar till fakulteterna. Sedan har ju institutionerna möjlighet att inte ta ut full täckning för indirekta kostnader på den typ av anslag som ERC är.
Marianne Thormählen, prodekan, fakulteterna för humaniora och teologi.
– Det är en sympatisk tanke att institutioner och fakulteter ska stå för medfinansieringen, eftersom det är där den bästa kunskapen finns för att bedöma olika projekt. Men det förutsätter att en större del av de medel som rektor i dag disponerar läggs ut på övriga verksamheten. Hittills har nämligen rektor i ganska många fall medfinansierat upp till femtio procent av särskilt stora och prestigefyllda bidrag som våra forskare fått, som Wallenberg Scholar och KAW. Det stora problemet är dock inte vem inom universitetet som ska medfinansiera, utan att så många viktiga finansiärer inte är beredda att betala full overhead.
Mattias Alveteg, prefekt vid Institutionen för kemiteknik.
– Vi diskuterar ofta om vi har råd att söka större anslag från vissa finansiärer. Problematiska finansiärer är exempelvis stiftelserna som enbart ger 140.000 kronor per heltidsanställd för att ersätta indirekta kostnader.
– Man måste nästan vara korkad för att ta med lön till professor eller driftskostnader när man söker MISTRA-projekt, istället får man trolla med knäna och försöka se till att driftskostnader och dyrare personal kan bekostas av andra finansiärer. För vid Lunds universitet betalar institutioner inte bara indirekta kostnader på löner utan också på drift, såsom flygbiljetter, kemikalier och lokalhyra. För en driftstung institution som kemiteknik blir detta extra kännbart.
Tore Hägglund, prefekt, Institutionen för reglerteknik
– Vi avstår inte från att söka medel för att anslagsgivaren ställer krav på samfinansiering. Hittills har vi alltid klarat av sådana fall genom att täcka upp från våra tilldelade institutionsmedel. För att klara plötsliga ”storvinster” kan man inte ha en fragmenterad verksamhet där enskilda personer eller forskargrupper har en egen ekonomi. Man måste hjälpas åt.
– På en del institutioner fördelar man fakultetsmedlen till flera mindre avdelningar där de ofta är öronmärkta till att finansiera speciella tjänster, medan vi på reglerteknik ser till att behålla medlen på institutionsnivå, som en reserv för att kunna vara flexibel.
– Här har man ju som prefekt en viss valfrihet som man kan hantera på olika sätt.
Britta Collberg
Kristina Lindgärde
Fler artiklar om medfinansiering:
Medfinansiering - ett växande problem
Rektor stöttar endast minimalt
