En natt i oktober 2017 utför ett teleskop på Hawaii sitt rutinmässiga arbete med att skanna av himlavalvet. Dagen efter upptäcker en av forskarna en liten, och helt oväntad, ljusprick i bildmaterialet. Det blir starten på en fantasieggande jakt efter svar kring den mystiska himlakropp som uppenbarat sig.
– Det stod snabbt klart att detta handlade om ett mycket ovanligt objekt, säger Jens Hoeijmakers, astrofysiker vid Lunds universitet.
Teorierna och spekulationerna tog fart. Var det en aldrig tidigare skådad komet? En okänd asteroid? En rymdfarkost tillverkad av intelligenta utomjordingar?
Mystisk acceleration
Objektet verkade vara lustigt format, antingen väldigt långsmalt eller möjligen diskformat. Storleken beräknades vara kanske bara hundra meter. Himlakroppen betedde sig dessutom uppseendeväckande genom att den hade en oväntad accelerationsfart på vägen bort från solen när den passerade vår planet.
– Objektet rörde sig som en komet, men såg inte ut som en sådan eftersom den inte hade en svans av förångad is, säger Jens Hoeijmakers.
Forskarvärlden kunde ganska snart, utifrån beräkningar av objektets hastighet och bana, konstatera att föremålet inte hade sitt ursprung i vårt eget solsystem utan var en avlägsen besökare från ett annat system, från någon okänd plats ute i galaxen. En interstellär gäst som fick namnet ’Oumuamua, vilket på hawaiianska betyder ”en fjärran budbärare som anländer först”.
Upptäckten var unik. Aldrig tidigare har mänskligheten på hemmaplan kunnat studera ett objekt som dykt upp från ett annat solsystem.
Jens Hoeijmakers har med intresse följt sökandet efter ledtrådar kring ‘Oumuamua. Nyligen höll han sin docentföreläsning om denna interstellära besökare. I sin egen forskning arbetar han bland annat med att studera exokometer, det vill säga kometer som finns i andra solsystem och som därmed har sin rörelsebana runt en annan stjärna än vår sol. Det finns några kända stjärnor vars kometer skapar väldigt ljusstarka kometsvansar, vilket Jens Hoeijmakers och hans kollegor kan studera trots det långa avståndet.
Vad gäller ‘Oumuamua kan han konstatera att forskarvärlden efter totalt nio års jakt på mer kunskap om den säregna besökaren fortfarande står inför många obesvarade frågor. Jens Hoeijmakers berättar att man har stångats med olika förklaringar kring den oväntade accelerationen hos den långväga gästen.
En av de förklaringsmodellerna bygger på det generella faktum att förångad gas kan skapa acceleration, vilket man exempelvis ser hos kometer när deras lager av fruset vatten förångas vid passagen nära solen. Men eftersom ‘Oumuamua saknade den klassiska kometsvansen kan objektet inte haft sådant fruset vatten som förångats. I stället har forskarna funderat på om accelerationen kunde ha skapats genom en annan gas – en gas som inte går att mäta rent tekniskt med spektroskopi.
– Exempelvis om objektet innehåller fruset kväve eller fruset väte i stället för fruset vatten. Men de teorierna har problem av olika skäl, säger Jens Hoeijmakers.
Kanske berodde ‘Oumuamuas oväntade acceleration i stället på strålningstrycket från vår sol. Jens Hoeijmakers förklarar att ett sådant strålningstryck kan uppstå eftersom solens ljuspartiklar innehåller både energi och rörelse. När ljuspartiklarna träffar ett objekt överförs deras energi till det föremålet, vilket då kan påverka dess rörelse. Dock är denna kraft väldigt liten, och för att ett strålningstryck ska ha någon reell inverkan krävs att objektet inte väger så mycket och att det utsätts för strålningen under en längre tid.
Teorin om ufo
Det har också lagts fram teorier, även från framstående astronomer, att den interstellära särlingen skulle kunna vara ett ufo. Kan ‘Oumuamuas acceleration vara ett tecken på att objektet tillverkats av intelligenta utomjordingar?
– Den teorin stämmer inte så bra eftersom en enkel beräkning visar att det faktiskt bör finnas tusentals sådana här interstellära objekt på besök i vårt solsystem, säger Jens Hoeijmakers.
Beräkningen som Hoeijmakers åsyftar bygger på en kombination av sannolikhetslära, rörelsehastighet hos kroppar samt avstånd i rymden. ‘Oumuamua rörde sig vid dess upptäckt med en hastighet på 26 kilometer per sekund, vilket innebär att det tar cirka tio år att passera genom den del av vårt solsystem som ligger innanför Neptunus omloppsbana.
Och eftersom det bedöms sannolikt att i genomsnitt tre nya interstellära objekt kommer in i vårt solsystem varje dygn skulle det sammantaget betyda att det löpande finns cirka 10 000 sådana interstellära himlakroppar på besök innanför Neptunus omloppsbana. Den mängden talar inte till fördel för ufo-teorin, menar Jens Hoeijmakers.
– Den senaste slutsatsen är i stället att ‘Oumuamua är en så kallad mörk komet, säger han.
Mörka kometer är himlakroppar som fick en egen vetenskaplig klass så sent som år 2023. En mörk komet uppvisar kometernas typiska beteende, det vill säga att de ökar farten vid passagen av en stjärna, men de har däremot ingen kometsvans, vilket gör att den accelererade farten inte kan uppstå av fruset vatten som förångas utan av någon annan okänd faktor. Dessa mörka kometer är därför definitionsmässigt inte kometer utan utgör en egen grupp av asteroider, konstaterar Jens Hoeijmakers.
Vidgar synfältet
‘Oumuamua bidrog starkt till att forskarvärlden överhuvudtaget fick upp ögonen för denna grupp av annorlunda himlakroppar. De senaste tre åren har man följaktligen upptäckt ett antal mörka kometer. Alla dessa går i omloppsbana inom vårt eget solsystem, till skillnad från ‘Oumuamua som ju kom på besök från ett annat system och därmed aldrig återvänder.
– Det var ren tur att ‘Oumuamua passerade så nära vår planet att man råkade upptäcka objektet, säger Jens Hoeijmakers.
Forskarvärlden har efter ‘Oumuamuas besök givetvis också fått mersmak vad gäller möjligheten att upptäcka fler långväga objekt från andra solsystem. Man har de senaste åren lyckats hitta ytterligare två sådana interstellära gäster, 2I/Borisov år 2019 respektive 3I/Atlas år 2025. Till skillnad från ‘Oumuamua betedde sig dessa nya besökare mer som kometerna i vårt eget solsystem, med synlig kometsvans.
– Vi vet inte varifrån de kommer ursprungligen, men vi kan spåra bakåt vilka stjärnor de har passerat, säger Jens Hoeijmakers.
Det faktum att forskarna nu bedömer att det finns tusentals sådana här interstellära himlakroppar på tillfälligt besök i vårt solsystem gör att man på allvar har påbörjat insatser för att försöka hitta fler och studera dem. Jens Hoeijmakers berättar att sådana möjligheter nu finns vid nybyggda Vera Rubin-observatoriet i Chile.
Högt beläget på en bergstopp ska observatoriet med hjälp av världens största digitala kamera ta detaljerade bilder av stjärnhimlen under en tioårsperiod. Förutom att undersöka mörk materia och mörk energi samt exploderande stjärnor och svarta hål så kommer observatoriet även att hjälpa forskarna att upptäcka besökare från andra solsystem.
– I en nära framtid kan vi prata om interstellära objekt som lite mer vanliga gäster i stället för sällsynta, säger Jens Hoeijmakers.
Vera Rubin-observatoriet togs i bruk för ett år sedan. Och sedan februari har observatoriet börjat skicka ut regelbundna larm om objekt som man har upptäckt, vilket ger astronomer på andra håll i världen möjlighet att göra uppföljande observationer av dem.
Men för ‘Oumuamua och dess interstellära vänner kan all denna nyfikenhet och kunskapsjakt i forskarvärlden såklart kvitta. De långväga gästerna färdas nu vidare genom den ljudlösa och vidsträckta rymden, var och en på sin egen resa – på väg mot nya galaktiska äventyr.
